Endast en dag kvar av detta nådens år 2012, dags att räkna ner och summera. Jag brukar säga att det är tur att man inte vet vad framtiden har i sitt sköte, och det gäller verkligen för detta år.
Allting började så bra. Efter en tidigare sjukskrivning var jag på G och hade ett utmanande och stimulerande arbete som jag gladdes mycket åt. Under våren började jag arbeta heltid igen, jag kände mig stark och tyckte att jag hittat en bra balans i livet.
Hösten började i samma anda, men snart märkte jag hur krafterna åter sinade och jag drogs ner i det svarta stresshålet igen. Nånstans började jag inse att jag var tvungen att göra något radikalt för att få styrfart på mitt liv. Efter mycken vånda bad jag till slut min chef att få kliva av mitt rektorsuppdrag.
Nu börjar jag få perspektiv på detta och förstår att det var ett helt igenom riktigt beslut, även om det är något av det svåraste jag bestämt mig för i mitt liv. Jag ville ju så gärna... Men nu kan jag andas lättare och sover faktiskt de flesta nätterna rätt så bra i stället för att ligga och svettas av stressdrömmar och ologisk ångest. Jag ska bespara dig föreläsningen om vad seroteniner och noradrenalin och annat kan göra med en människa i långvarig stress ;)
Sen har det inte bara varit eländigt mörker under året, förstås. Min innerligt älskade dotter tog studenten och firade med bal och härlig mottagning i den vackra försommaren. Min fina man fyllde jämnt och det firade vi med musik och andra härligheter i goda vänners lag. Midsommar och jul firades med hela galna släkten i vanlig ordning.
Ja, familj, vänner och musiken har betytt oerhört mycket för mig detta år, och det tar jag med mig in i nästa år. Fortsättning följer, som det brukar heta.
Gott nytt år och ta väl hand om dig och de dina!
söndag 30 december 2012
onsdag 19 december 2012
Borde korka upp!
"Först så går det opp, sen går det ner, så går det opp..." Efter en stundtals rätt nerig höst så har jag idag haft en oppig dag, och det tänker jag gotta mig i riktigt, riktigt länge.
Vadan detta? Jo, jag och mina kollegor i kommunen har fått kritik från Skolinspektionen efter höstens inspektion. Och inte vilken kritik som helst, utan BRA!!! Min verksamhet får tre anmärkningar; punkter jag redan påbörjat förbättringsarbetet kring och som på intet sätt var någon nyhet.
Dessutom fick jag personlig positiv kritik av en av inspektörerna som sa att de uppmärksammat i vårt samtal att jag hade koll både på lagstiftning och på våra förbättringsområden. Bättre kritik än så kan man inte få, ju!
Så nu borde jag korka upp en flaska bubbel och bara njuta, men arbetsdagen är inte slut riktigt än. Snart ska jag på Kulturskolans sista konsert för i år och där ska jag verkligen njuta. Både av duktiga elever och personal, OCH av att det varit en riktigt bra da' ida'!
Vadan detta? Jo, jag och mina kollegor i kommunen har fått kritik från Skolinspektionen efter höstens inspektion. Och inte vilken kritik som helst, utan BRA!!! Min verksamhet får tre anmärkningar; punkter jag redan påbörjat förbättringsarbetet kring och som på intet sätt var någon nyhet.
Dessutom fick jag personlig positiv kritik av en av inspektörerna som sa att de uppmärksammat i vårt samtal att jag hade koll både på lagstiftning och på våra förbättringsområden. Bättre kritik än så kan man inte få, ju!
Så nu borde jag korka upp en flaska bubbel och bara njuta, men arbetsdagen är inte slut riktigt än. Snart ska jag på Kulturskolans sista konsert för i år och där ska jag verkligen njuta. Både av duktiga elever och personal, OCH av att det varit en riktigt bra da' ida'!
lördag 15 december 2012
Att lämna. Och något nytt!
Det blev sannerligen en lång vintervila för mig här på bloggen, det visste jag inte när jag skrev mitt senaste inlägg för snart två månader sen. Jag brukar säga att jag bloggar för att det är en hjälp för mig att sortera mina tankar, men under den här perioden har det varit omöjligt för mig att blogga och berätta hur tankeslingrandet gått. Somligt mår helt enkelt bäst av att stanna kvar inne i huvudet.
Att vara rektor är det mest fantastiska uppdrag som finns, jag älskar det! Att leda en skolas utveckling framåt och se sina medarbetare och elever utvecklas och blomstra; det finns inget finare arbete. Därför har det varit under stor vånda och med sorg jag bestämt mig för att kliva av mitt rektorsuppdrag tills vidare. Anledningen är helt enkelt att jag under många års stressande byggt upp en extremt stor stresskänslighet och minsta stresspåslag får mig att tappa fotfästet helt. Det är verkligen ingen bra kombination med det krävande rektorsuppdraget.
Just nu kämpar jag med att hålla mig på benen och tar en dag i sänder. Somliga dagar känns riktigt bra, andra vajar jag mig igenom med hopp om en bättre morgondag. Och hopp har jag. Jag har förmånen att ha en arbetsgivare som gärna vill ha kvar mig i organisationen och ett nytt uppdrag håller på att formas.
Efter en tung höst börjar jag nu känna att jag kan lämna det gamla bakom mig och med spänning gå in i det nya. Och jag har lovat mig själv att inte kasta mig in i mitt nya uppdrag med hull och hår utan mer vördnadsfullt skrida in i det. Jag kommer att sakna mitt rektorsskap men jag vet att jag kommer att gilla mitt nya uppdrag. Det är en skön känsla.
Att vara rektor är det mest fantastiska uppdrag som finns, jag älskar det! Att leda en skolas utveckling framåt och se sina medarbetare och elever utvecklas och blomstra; det finns inget finare arbete. Därför har det varit under stor vånda och med sorg jag bestämt mig för att kliva av mitt rektorsuppdrag tills vidare. Anledningen är helt enkelt att jag under många års stressande byggt upp en extremt stor stresskänslighet och minsta stresspåslag får mig att tappa fotfästet helt. Det är verkligen ingen bra kombination med det krävande rektorsuppdraget.
Just nu kämpar jag med att hålla mig på benen och tar en dag i sänder. Somliga dagar känns riktigt bra, andra vajar jag mig igenom med hopp om en bättre morgondag. Och hopp har jag. Jag har förmånen att ha en arbetsgivare som gärna vill ha kvar mig i organisationen och ett nytt uppdrag håller på att formas.
Efter en tung höst börjar jag nu känna att jag kan lämna det gamla bakom mig och med spänning gå in i det nya. Och jag har lovat mig själv att inte kasta mig in i mitt nya uppdrag med hull och hår utan mer vördnadsfullt skrida in i det. Jag kommer att sakna mitt rektorsskap men jag vet att jag kommer att gilla mitt nya uppdrag. Det är en skön känsla.
lördag 27 oktober 2012
Vintervila
Nu har sista handen lagts för att försätta trädgården i vintervila. I alla fall om man bortser från löven. Vi har mest eklöv, sega rackare som bildar en tät matta över gräset. Jag brukar räfsa bort dem för att undvika mögel i gräset. Men än är det inte dags, allt för många löv sitter envist kvar i trädkronorna.
I landen är ettåringarna uppdragna och nästa års vitlök nedmyllad. Lite pingstliljeknölar har jag också petat ner och krukorna med tulpaner är nedgrävda. Jorden har lagt sig till vila efter ännu en växtsäsong, i väntan på nästa.
När jag lallat runt och vinterbonat har jag åter igen tänkt på hur ledarskap och trädgårdsmästeri kan liknas vid varandra. Liksom trädgården läggs i vintervila måste också verksamheter emellanåt stanna upp, tänka till och ta ny sats. Som av en händelse plitas det i dagarna på våra kvalitetstedovisningar, ett ypperligt tillfälle att stanna upp och reflektera över det verksamhetsår som varit. Lite vintervila, alltså.
Jag tycker att vi börjar få bra snurr på kvalitetsarbetet i kommunen, där kvalitetsredovisningarna givetvis är ett bra verktyg. Vi får stanna upp och tänka till över vad vi gjort, hur det blev och varför det blev som det blev. Sen tar vi avstamp i detta inför kommande år och sätter upp nya utvecklingsmål.
Det är precis så med trädgårdsarbete. Utifrån hur de olika grödorna klarat sig denna säsong har jag tankar om hur nästa växtsäsong ska planeras och genomföras. Några plantor ska få byta plats, några ratar jag helt och jag kommer säkert att pröva något nytt från frökatalogen. Men basträdgården står kvar, lite nytänk och utveckling blir det dock. Som i verksamheten. Ja, trädgårdsarbete och ledarskap har verkligen beröringspunkter!
I landen är ettåringarna uppdragna och nästa års vitlök nedmyllad. Lite pingstliljeknölar har jag också petat ner och krukorna med tulpaner är nedgrävda. Jorden har lagt sig till vila efter ännu en växtsäsong, i väntan på nästa.
När jag lallat runt och vinterbonat har jag åter igen tänkt på hur ledarskap och trädgårdsmästeri kan liknas vid varandra. Liksom trädgården läggs i vintervila måste också verksamheter emellanåt stanna upp, tänka till och ta ny sats. Som av en händelse plitas det i dagarna på våra kvalitetstedovisningar, ett ypperligt tillfälle att stanna upp och reflektera över det verksamhetsår som varit. Lite vintervila, alltså.
Jag tycker att vi börjar få bra snurr på kvalitetsarbetet i kommunen, där kvalitetsredovisningarna givetvis är ett bra verktyg. Vi får stanna upp och tänka till över vad vi gjort, hur det blev och varför det blev som det blev. Sen tar vi avstamp i detta inför kommande år och sätter upp nya utvecklingsmål.
Det är precis så med trädgårdsarbete. Utifrån hur de olika grödorna klarat sig denna säsong har jag tankar om hur nästa växtsäsong ska planeras och genomföras. Några plantor ska få byta plats, några ratar jag helt och jag kommer säkert att pröva något nytt från frökatalogen. Men basträdgården står kvar, lite nytänk och utveckling blir det dock. Som i verksamheten. Ja, trädgårdsarbete och ledarskap har verkligen beröringspunkter!
fredag 26 oktober 2012
Att lyfta blicken
Det är lätt att som rektor fastna med sitt cyklopöga i scb-redovisningar, fakturaattestering, mailsvarande och inspektionsrapportskrivande. Ni hör ju själva hur kul det låter ;)
Skämt åsido så är det mycket av administrativ natur som tynger de späda rektorsaxlarna, ser man inte upp kan det bli ens skrivbordsdöd. Det är ju inte riktigt därför man valt att bli rektor. Jag har valt att bli rektor för jag tror att jag kan bidra till att göra utbildning ännu bättre och bidra till elevers lärande.
De två senaste dagarna har hjälpt mig att lyfta blicken från skrivbordet till något större. Först politik- och chefsdag med framtidsspan och omvärldsanalys. Sen chefsdag med alla förskolechefer och rektorer där vi bland annat gjorde ett rejält nedslag i vårt pågående EU-projekt "Lärande samverkan". Var är vi? Vart ska vi? Hur gör vi?
För mig har dessa dagar bidragit till att lyfta blicken till något större än mitt skrivbord och de ständiga högarna. Kommunens övergripande mål om fler till högre utbildning är något som jag i allra högsta grad bidrar till, något som får mig att lyfta blicken. Känner mig i kväll trött, men tacksam över att jag får vara del i detta. Jag kommer att landa på jobbet på måndag med mer kraft i vingarna. Det känns fantastiskt bra!
Skämt åsido så är det mycket av administrativ natur som tynger de späda rektorsaxlarna, ser man inte upp kan det bli ens skrivbordsdöd. Det är ju inte riktigt därför man valt att bli rektor. Jag har valt att bli rektor för jag tror att jag kan bidra till att göra utbildning ännu bättre och bidra till elevers lärande.
De två senaste dagarna har hjälpt mig att lyfta blicken från skrivbordet till något större. Först politik- och chefsdag med framtidsspan och omvärldsanalys. Sen chefsdag med alla förskolechefer och rektorer där vi bland annat gjorde ett rejält nedslag i vårt pågående EU-projekt "Lärande samverkan". Var är vi? Vart ska vi? Hur gör vi?
För mig har dessa dagar bidragit till att lyfta blicken till något större än mitt skrivbord och de ständiga högarna. Kommunens övergripande mål om fler till högre utbildning är något som jag i allra högsta grad bidrar till, något som får mig att lyfta blicken. Känner mig i kväll trött, men tacksam över att jag får vara del i detta. Jag kommer att landa på jobbet på måndag med mer kraft i vingarna. Det känns fantastiskt bra!
onsdag 24 oktober 2012
"Stadens lugn..."
Vi har en fyndigt läcker devis i kommunen: "Stadens lugn och landets puls". Mmm, sug på den en stund, jag tycker faktiskt att den är tuff!
I kväll sitter jag dock och funderar över om den gäller ALLA kommunens invånare, eller om den står för något helt annat. Jag har, i alla fall hittills, tänkt att den gäller alla invånare. "Stadens lugn..." Tvivlar faktiskt i kväll.
Idag fick jag veta att en av våra elever inte tillgodogör sig undervisningen i tillräcklig grad. Orsaken är att han sitter vaken hela nätterna, pimplar kaffe för att hålla sig vaken. Natt ut och natt in. Går i skola på dagarna, men orkar nästan inte vara vaken. Ingen bra grund för lärandet.
Till och från i fyra månaders tid har hans lägenhet blivit beskjuten nattetid av något som troligen är soft air gun. Han har samlat in kulorna, gått till polisen och berättat. Han har varit hos bostadsbolaget och berättat. Idag berättade han för sina lärare.
Polisen har bett honom komma tillbaka när han tror sig veta vem som gör detta. Därav de sömnlösa nätterna, då barnen vaknar av skotten och gömmer sig under köksbordet av skräck. I mörkret och skräcken kan han inte se varifrån skotten kommer. Troligen från någon lägenhet mitt emot. Bostadsbolaget säger sig inget kunna göra då han står långt ner i kön för att byta bostad. Stadens lugn...
En helig vrede växer inom mig över tafatthet och axelryckningar, över negligerande männsikosyn. Och jag skäms. Jag skäms över att någon endaste människa i stadens lugn ska behöva leva med detta. Det är dags att vi som berörs av det mannen i fråga terroristeras av får upp lite mer stadslig puls för att få till en förändring och mänsklig värdighet. Nu. NU!!! Stadens lugn åt alla invånare!
I kväll sitter jag dock och funderar över om den gäller ALLA kommunens invånare, eller om den står för något helt annat. Jag har, i alla fall hittills, tänkt att den gäller alla invånare. "Stadens lugn..." Tvivlar faktiskt i kväll.
Idag fick jag veta att en av våra elever inte tillgodogör sig undervisningen i tillräcklig grad. Orsaken är att han sitter vaken hela nätterna, pimplar kaffe för att hålla sig vaken. Natt ut och natt in. Går i skola på dagarna, men orkar nästan inte vara vaken. Ingen bra grund för lärandet.
Till och från i fyra månaders tid har hans lägenhet blivit beskjuten nattetid av något som troligen är soft air gun. Han har samlat in kulorna, gått till polisen och berättat. Han har varit hos bostadsbolaget och berättat. Idag berättade han för sina lärare.
Polisen har bett honom komma tillbaka när han tror sig veta vem som gör detta. Därav de sömnlösa nätterna, då barnen vaknar av skotten och gömmer sig under köksbordet av skräck. I mörkret och skräcken kan han inte se varifrån skotten kommer. Troligen från någon lägenhet mitt emot. Bostadsbolaget säger sig inget kunna göra då han står långt ner i kön för att byta bostad. Stadens lugn...
En helig vrede växer inom mig över tafatthet och axelryckningar, över negligerande männsikosyn. Och jag skäms. Jag skäms över att någon endaste människa i stadens lugn ska behöva leva med detta. Det är dags att vi som berörs av det mannen i fråga terroristeras av får upp lite mer stadslig puls för att få till en förändring och mänsklig värdighet. Nu. NU!!! Stadens lugn åt alla invånare!
tisdag 23 oktober 2012
Många bollar i luften
Jag gillar inte det där uttrycket. Många bollar i luften. Det är väl ingen konst. Konsten är att ta ner dem på ett snyggt sätt, eller hur!? Numera försöker jag tänka att jag har en boll åt gången i luften. Ibland blir det ett galant jättekast, ibland en boll som nätt och jämt lämnar handflatan. Men ner kommer dom. För det mesta kontrollerat och, hoppas jag, snyggt.
Idag har jag bollat med alla verksamheter jag har i min hand. Dagen började med att korrigera schemat för en lärare så att det blir mer hanterbart. Därefter vidtog konstruktivt samtal med min arbetslagsledare på Kulturskolan. Massor dokument, utvecklingstankar och strukturer hann vi med, en riktig klippa, den där!
Eftermiddagen inleddes med gymnasiebesök och uppföljning av insatta resurser, det är alltid roligt att höra hur de olika skolorna tänker och arbetar kring elever som behöver lite extra stöd. Mitt fokus är alltid elevens bästa, sen gäller det att försöka luska ut vad som verkligen är elevens bästa. Inte skolans. Inte lärarens. Inte ekonomins. Elevens. Vet inte om jag lyckas utröna det där alltid, men jag försöker.
Dagen avslutades med kompetensutveckling i normkritik för Utbildningscentrums lärare. Jisses, vilka diskussioner och vilken god grund vi har för att upprätta vår nya likabehandlingsplan. Jag blir så fascinerad av vad grupper kan åstadkomma tillsammans!
Sen skulle jag ta ner dagens sista boll. Platt fall, kan man säga. För att göra en lång historia kort så handlade det om SCB-statistik, jag skulle försöka rodda ihop spillror av fakta till en helhet. Kort sagt så sa det bara "splash" när den bollen landade. Ja, ja, det är bara att inse fakta och försöka göra rätt nästa gång.
Så bollade jag runt med den här dagens uppdrag, i morgon väntar nya. Skolinspektionen, here I come!
Idag har jag bollat med alla verksamheter jag har i min hand. Dagen började med att korrigera schemat för en lärare så att det blir mer hanterbart. Därefter vidtog konstruktivt samtal med min arbetslagsledare på Kulturskolan. Massor dokument, utvecklingstankar och strukturer hann vi med, en riktig klippa, den där!
Eftermiddagen inleddes med gymnasiebesök och uppföljning av insatta resurser, det är alltid roligt att höra hur de olika skolorna tänker och arbetar kring elever som behöver lite extra stöd. Mitt fokus är alltid elevens bästa, sen gäller det att försöka luska ut vad som verkligen är elevens bästa. Inte skolans. Inte lärarens. Inte ekonomins. Elevens. Vet inte om jag lyckas utröna det där alltid, men jag försöker.
Dagen avslutades med kompetensutveckling i normkritik för Utbildningscentrums lärare. Jisses, vilka diskussioner och vilken god grund vi har för att upprätta vår nya likabehandlingsplan. Jag blir så fascinerad av vad grupper kan åstadkomma tillsammans!
Sen skulle jag ta ner dagens sista boll. Platt fall, kan man säga. För att göra en lång historia kort så handlade det om SCB-statistik, jag skulle försöka rodda ihop spillror av fakta till en helhet. Kort sagt så sa det bara "splash" när den bollen landade. Ja, ja, det är bara att inse fakta och försöka göra rätt nästa gång.
Så bollade jag runt med den här dagens uppdrag, i morgon väntar nya. Skolinspektionen, here I come!
måndag 22 oktober 2012
Vad gör jag egentligen?
Inte sällan får jag frågan när jag kommer hem om vad jag gjort under dagen. Ibland är det bara som sockervadd i huvudet och jag minns ingenting. Dagarna liksom bara rullar på i en rasande takt och arbetsuppgifterna avlöser varandra.
Måndagarna ägnar jag alltid åt gymnasiet, så ock idag. Jag börjar faktiskt känna att jag har åtminstone liiiiiiite koll på läget, begriper ett och annat. Men mycket kvarstår att lära, måste bara få lite ordning i kartongerna först. Å då menar jag i första hand den delen av hjärnan som härbärgerar gymnasiet och dess frågeställningar.
Jag kände mig rätt så nöjd när jag styrde kosan hemåt idag, mindes faktiskt vad jag gjort ;) Alla våra samverkansavtal med olika kommuner om att ta emot våra gymnasieelever är genomgångna, en struktur för kommande avtal upprättad och alla berörda kommuner kontaktade inför kommande omförhandlingar. Svårt och roligt på samma gång, det där.
Så har jag påbörjat arbetet med att håva hem slutbetygen för de elever som gick ut sista året nu i juni. Egentligen är det helt ointressant, desto intressantare är de elever som inte fått slutbetyg. Dem ska jag studera lite närmare. Har de fått det stöd de har rätt till? Fanns det svårigheter redan när de lämnade 9:an i Gnesta? Finns det mönster i elevernas resultat?
Å sen kommer det riktigt, riktigt spännande med det här: att återföra informationen till chefsgruppen och diskutera hur vi kan förändra i de förutsättningar vi ger barn och elever så att alla når uppsatta mål. Jodå, så det enkla svaret på frågan om vad jag gör om dagarna är "skapar ännu bättre förutsättningar för våra elever att få en riktigt genuint bra skolgång". Det är fint som snus, det!
Måndagarna ägnar jag alltid åt gymnasiet, så ock idag. Jag börjar faktiskt känna att jag har åtminstone liiiiiiite koll på läget, begriper ett och annat. Men mycket kvarstår att lära, måste bara få lite ordning i kartongerna först. Å då menar jag i första hand den delen av hjärnan som härbärgerar gymnasiet och dess frågeställningar.
Jag kände mig rätt så nöjd när jag styrde kosan hemåt idag, mindes faktiskt vad jag gjort ;) Alla våra samverkansavtal med olika kommuner om att ta emot våra gymnasieelever är genomgångna, en struktur för kommande avtal upprättad och alla berörda kommuner kontaktade inför kommande omförhandlingar. Svårt och roligt på samma gång, det där.
Så har jag påbörjat arbetet med att håva hem slutbetygen för de elever som gick ut sista året nu i juni. Egentligen är det helt ointressant, desto intressantare är de elever som inte fått slutbetyg. Dem ska jag studera lite närmare. Har de fått det stöd de har rätt till? Fanns det svårigheter redan när de lämnade 9:an i Gnesta? Finns det mönster i elevernas resultat?
Å sen kommer det riktigt, riktigt spännande med det här: att återföra informationen till chefsgruppen och diskutera hur vi kan förändra i de förutsättningar vi ger barn och elever så att alla når uppsatta mål. Jodå, så det enkla svaret på frågan om vad jag gör om dagarna är "skapar ännu bättre förutsättningar för våra elever att få en riktigt genuint bra skolgång". Det är fint som snus, det!
lördag 20 oktober 2012
Klurigt och spännande
Vi har redan kommit en bra bit in i oktober och jag har fullt sjå att hänga med i svängarna. Såg att man börjat sälja lussebullar i affären; ja, det står väl inte på förrän det är jul.
Den senaste tiden har jag funderat väldigt, väldigt mycket över vad det är som driver mig i mitt arbete, vad det är som gör att arbetet ibland känns övermäktigt och om det verkligen är värt priset att vara rektor. Jag älskar mitt arbete och jag njuter oändligt av att se mina medarbetare och elever utvecklas, men jag har väldigt svårt att hinna med allt jag vill och ska göra om dagarna. Då får man helt enkelt ta sig en funderare.
Riktigt var jag landar i allt detta vet jag inte, processen i min hjärna får fortgå tills den är så klar den kan bli. Det är spännande, svårt och stundtals ganska jobbigt. Jag bollar, vänder och vrider på tankar. Jag tror att jag tänkt klart, men så börjar en ny tanke sippra fram och kräva utrymme i huvudet. Det är väl så här det är att vara och utvecklas som människa. Klurigt och spännande på samma gång!
Den senaste tiden har jag funderat väldigt, väldigt mycket över vad det är som driver mig i mitt arbete, vad det är som gör att arbetet ibland känns övermäktigt och om det verkligen är värt priset att vara rektor. Jag älskar mitt arbete och jag njuter oändligt av att se mina medarbetare och elever utvecklas, men jag har väldigt svårt att hinna med allt jag vill och ska göra om dagarna. Då får man helt enkelt ta sig en funderare.
Riktigt var jag landar i allt detta vet jag inte, processen i min hjärna får fortgå tills den är så klar den kan bli. Det är spännande, svårt och stundtals ganska jobbigt. Jag bollar, vänder och vrider på tankar. Jag tror att jag tänkt klart, men så börjar en ny tanke sippra fram och kräva utrymme i huvudet. Det är väl så här det är att vara och utvecklas som människa. Klurigt och spännande på samma gång!
söndag 7 oktober 2012
Höstfeeling
Hösten är verkligen mitt rätta jag. Varje år är det likadant när lönnarna börjar spraka i all sköns färger. Jag njuter i fulla drag, blir glad av alla färger och går ner i något slags mentalt lugn. Slut på alla sommar-måsten, helt enkelt.
På jobbet har jag haft en riktigt fin vecka, allt sammanställande inför skolinspektionen till trots. Men inget "ont" som inte har något gott med sig; det blir en rejäl genomskådning av hela verksamheten tack vare inspektionen. Och min inställning till inspektion är att den är av godo eftersom den pekar på sådant som vi måste göra bättre, sådant vi kanske inte själva sett. Allt för elevens allra bästa lärande.
Här hemmavid har jag idag tagit upp den sista potatisen, en ganska trist tillställning i år då det inte ville sig riktigt. Men en överraskning var verkligen den ryska frösådda potatisen jag prövat, den gav riklig skörd. Kul projekt! Löken har också gått bra och kålrötterna, så nu har vi en del godsaker i jordkällaren att gotta oss i framöver.
Nä, nu ska jag ta mig lite söndagskaffe med gubben innan jag fortsätter höststädningen och njuter i det klara, fina vädret. Gör det du också och få lite höstfeeling!
På jobbet har jag haft en riktigt fin vecka, allt sammanställande inför skolinspektionen till trots. Men inget "ont" som inte har något gott med sig; det blir en rejäl genomskådning av hela verksamheten tack vare inspektionen. Och min inställning till inspektion är att den är av godo eftersom den pekar på sådant som vi måste göra bättre, sådant vi kanske inte själva sett. Allt för elevens allra bästa lärande.
Här hemmavid har jag idag tagit upp den sista potatisen, en ganska trist tillställning i år då det inte ville sig riktigt. Men en överraskning var verkligen den ryska frösådda potatisen jag prövat, den gav riklig skörd. Kul projekt! Löken har också gått bra och kålrötterna, så nu har vi en del godsaker i jordkällaren att gotta oss i framöver.
Nä, nu ska jag ta mig lite söndagskaffe med gubben innan jag fortsätter höststädningen och njuter i det klara, fina vädret. Gör det du också och få lite höstfeeling!
lördag 29 september 2012
Tänker. Och lever!
Med tanke på frekvensen av blogginlägg på sistone kan man tro att jag gått under jordens yta och förstenats. No, no, no; jag lever, i allra högsta grad. Jag har bara inte haft inspiration att skriva. Tänkt har jag gjort desto mer.
Jag har tänkt på mitt fantastiska rektorsuppdrag, på det maffiga uppdrag jag har att utföra. Jag har bågnat under tanken på vidden av detta uppdrag. Jag har sörjt över att min stresskänslighet begränsar mitt drömliv. Jag har tänkt, tänkt, tänkt på hur jag ska handskas med allt detta och det goda livet.
Nu sitter jag här i lördagskvällen och tänker igen, är stolt över mig själv och det jag åstadkommer. Ser med varmt hjärta och glädje fram emot kommande vecka, tänker att jag är tacksam över mitt tänk och förmågan till en fördjupad kunskap om mig själv och världen. Känns gott!
Jag har tänkt på mitt fantastiska rektorsuppdrag, på det maffiga uppdrag jag har att utföra. Jag har bågnat under tanken på vidden av detta uppdrag. Jag har sörjt över att min stresskänslighet begränsar mitt drömliv. Jag har tänkt, tänkt, tänkt på hur jag ska handskas med allt detta och det goda livet.
Nu sitter jag här i lördagskvällen och tänker igen, är stolt över mig själv och det jag åstadkommer. Ser med varmt hjärta och glädje fram emot kommande vecka, tänker att jag är tacksam över mitt tänk och förmågan till en fördjupad kunskap om mig själv och världen. Känns gott!
tisdag 18 september 2012
Efter semestern
Jag insåg nyss att det är ett par veckor sedan jag bloggade senast, ja, så kan det gå när inte haspen är på. Mest får jag väl skylla på att haft lite semester och att det varit fullt upp med annat.
Idag var jag dock tillbaka på jobbet och inledde storstilat med möte i kungliga hufvudstaden. Utvärdering av årets gymnasieantagning stod på agendan. Matnyttiga tips från andra kommuner fick jag också med mig samt en stor portion andäktigt njutande av van der Nootska palatset. Tänk att det har bott folk i dessa galanta våningar!
Under resan tillbaka till Gnesta formligen öppnade sig himlen och släppte ner en gigantisk mängd blöta; att det kan regna så! Nåväl, lagom framme var det uppehåll och jag skuttade glad i hågen in på jobbet. Kul att se alla igen efter några dagars ledighet.
Så vidtog eftermiddagens utbildning om normer, genus och jämställdhet, en utbildningsserie vi kan genomföra tack vara vårt EU-projekt "Lärande samverkan". Det känns så fint och lyxigt att både få delta i och bjuda sina anställda på professionell fortbildning i ett angeläget ämne som detta. Syftet är att vi ska vidga vårt eget tänkande och skaffa oss redskap att omsätta våra kunskaper i praktiskt klassrumsarbete.
Dagens pass bjöd på många praktiska övningar, varvat med diskussioner och tankar om det vi gjorde. Detta arbetssätt passar gruppen väldigt bra och jag ser redan fram emot nästa pass om ett par veckor. Men först blir det lite skönhetssömn och uppladdning inför morgondagens länsstudiedag i Nyköping. Jag lovar att rapportera även från denna!
Idag var jag dock tillbaka på jobbet och inledde storstilat med möte i kungliga hufvudstaden. Utvärdering av årets gymnasieantagning stod på agendan. Matnyttiga tips från andra kommuner fick jag också med mig samt en stor portion andäktigt njutande av van der Nootska palatset. Tänk att det har bott folk i dessa galanta våningar!
Under resan tillbaka till Gnesta formligen öppnade sig himlen och släppte ner en gigantisk mängd blöta; att det kan regna så! Nåväl, lagom framme var det uppehåll och jag skuttade glad i hågen in på jobbet. Kul att se alla igen efter några dagars ledighet.
Så vidtog eftermiddagens utbildning om normer, genus och jämställdhet, en utbildningsserie vi kan genomföra tack vara vårt EU-projekt "Lärande samverkan". Det känns så fint och lyxigt att både få delta i och bjuda sina anställda på professionell fortbildning i ett angeläget ämne som detta. Syftet är att vi ska vidga vårt eget tänkande och skaffa oss redskap att omsätta våra kunskaper i praktiskt klassrumsarbete.
Dagens pass bjöd på många praktiska övningar, varvat med diskussioner och tankar om det vi gjorde. Detta arbetssätt passar gruppen väldigt bra och jag ser redan fram emot nästa pass om ett par veckor. Men först blir det lite skönhetssömn och uppladdning inför morgondagens länsstudiedag i Nyköping. Jag lovar att rapportera även från denna!
söndag 2 september 2012
Hjärnan brinner
Varenda cell i min stackars hjärna har gått i totalspinn denna helg. Ja, jag vet att jag borde ägna min tankeverksamhet åt andra saker än skolan, men några tidningsartiklar och samtal har gjort att jag snöat in på det här med elevens rätt till en bra utbildning. Eller snarare bristen därav. Vi tar en sak i taget.
Igår skrev jag om bristerna i rättsäkerheten kring nationella proven, något som riskerar att undergräva hela tilltron till skolsystemet om inte förändringar görs. På kvällen hade vi vänner på besök och så småningom halkade samtalet in på skolan. Jag har märkt att de har en tendens att göra det. Fast vi pratade försäkringsfrågor och teknisk säkerhet i järnvägssystemet också ;)
I alla fall berättade mina vänner om hur deras son blivit förflyttad till en annan skola när han riskerade att inte nå målen. Han placerades i en liten undervisningsgrupp med några elever som mest skolkade, en med dyslexi och så sonen. Denna grupp hölls isolerad från övriga elever och fick inte ha rast eller äta lunch samtidigt som dem. Kommentarer till detta är överfödiga.
Den mottagande rektorn ville att föräldrarna skulle skriva på ett papper så att sonen kunde placeras i särskola, något föräldrarna starkt ifrågasatte. De såg inte en son med utvecklingsstörning, utan en son som behövde extra stöd i sin inlärning. Dessutom såg de en avlämnande rektor som hade som strategi att förflytta elever som inte nådde målen och därmed kunde stoltsera med att alla elever på hennes skola hade minst godkänt i alla ämnen.
Jag blir rabiat när jag hör sånt där. Visserligen har jag bara den ena partens bild, men jag känner sonen också. Idag har han körkort, bor ihop med sin tjej, jobbar på Scania och ägnar varje ledig stund åt att fiska. Han fick slutbetyg från gymnasiet, knappast någon som skulle ha varit hjälpt av att läsa efter särskolans kursplaner.
Å så är jag tillbaka i det där med en likvärdig skola. Systemet kan väl näppeligen bygga på att man har turen att ha föräldrar som orkar bråka för att barnet ska få den utbildning han eller hon har rätt till, eller? Jag menar; ELLER???
Igår skrev jag om bristerna i rättsäkerheten kring nationella proven, något som riskerar att undergräva hela tilltron till skolsystemet om inte förändringar görs. På kvällen hade vi vänner på besök och så småningom halkade samtalet in på skolan. Jag har märkt att de har en tendens att göra det. Fast vi pratade försäkringsfrågor och teknisk säkerhet i järnvägssystemet också ;)
I alla fall berättade mina vänner om hur deras son blivit förflyttad till en annan skola när han riskerade att inte nå målen. Han placerades i en liten undervisningsgrupp med några elever som mest skolkade, en med dyslexi och så sonen. Denna grupp hölls isolerad från övriga elever och fick inte ha rast eller äta lunch samtidigt som dem. Kommentarer till detta är överfödiga.
Den mottagande rektorn ville att föräldrarna skulle skriva på ett papper så att sonen kunde placeras i särskola, något föräldrarna starkt ifrågasatte. De såg inte en son med utvecklingsstörning, utan en son som behövde extra stöd i sin inlärning. Dessutom såg de en avlämnande rektor som hade som strategi att förflytta elever som inte nådde målen och därmed kunde stoltsera med att alla elever på hennes skola hade minst godkänt i alla ämnen.
Jag blir rabiat när jag hör sånt där. Visserligen har jag bara den ena partens bild, men jag känner sonen också. Idag har han körkort, bor ihop med sin tjej, jobbar på Scania och ägnar varje ledig stund åt att fiska. Han fick slutbetyg från gymnasiet, knappast någon som skulle ha varit hjälpt av att läsa efter särskolans kursplaner.
Å så är jag tillbaka i det där med en likvärdig skola. Systemet kan väl näppeligen bygga på att man har turen att ha föräldrar som orkar bråka för att barnet ska få den utbildning han eller hon har rätt till, eller? Jag menar; ELLER???
lördag 1 september 2012
Likvärdig skola, eller?
Det är nåt fel som är trasigt, konstaterar Skolinspektionen efter att ha kontrollrättat 96 000 nationella prov i svenska. Inspektionens rättare sätter lägre betyg på provresultaten än vad den ordinarie läraren gör. Kanske inte så svårt att begripa, men högst beklagligt.
När elevens ordinarie lärare rättar provet läser han/hon förstås in en massa saker som inte står där, saker läraren redan vet om eleven. Det går ju faktiskt inte att koppla bort all den kunskapen under några timmars rättning. Resultatet blir uppenbarligen en snällare bedömning än vad som borde vara fallet.
Lägg sedan till att en del av Sveriges lärare och skolor systematiskt ger eleverna ett högre slutbetyg än det de fått på nationella provet. Att vara ute på hal is är då bara förnamnet för en likvärdig skola.
Det är inte lätt att göra bedömningar i ett ämne som svenska där den språkliga förmågan ska bedömas ur olika aspekter. Rättstavning och grammatik är lätt att bedöma, men en uppsats? Inte undra på att det ser ut som det gör.
Om nationella proven ska vara ett stöd för nationell likvärdighet och för lärarens utvärdering av sin undervisning behöver nog någon tänka till. Ganska mycket. Och rektorer och lärare behöver fortsätta att synliggöra och utveckla sin förmåga att göra just bedömningar så att proven blir ett stöd i arbetet. I annat fall undergräver vi hela tanken med en likvärdig skola.
När elevens ordinarie lärare rättar provet läser han/hon förstås in en massa saker som inte står där, saker läraren redan vet om eleven. Det går ju faktiskt inte att koppla bort all den kunskapen under några timmars rättning. Resultatet blir uppenbarligen en snällare bedömning än vad som borde vara fallet.
Lägg sedan till att en del av Sveriges lärare och skolor systematiskt ger eleverna ett högre slutbetyg än det de fått på nationella provet. Att vara ute på hal is är då bara förnamnet för en likvärdig skola.
Det är inte lätt att göra bedömningar i ett ämne som svenska där den språkliga förmågan ska bedömas ur olika aspekter. Rättstavning och grammatik är lätt att bedöma, men en uppsats? Inte undra på att det ser ut som det gör.
Om nationella proven ska vara ett stöd för nationell likvärdighet och för lärarens utvärdering av sin undervisning behöver nog någon tänka till. Ganska mycket. Och rektorer och lärare behöver fortsätta att synliggöra och utveckla sin förmåga att göra just bedömningar så att proven blir ett stöd i arbetet. I annat fall undergräver vi hela tanken med en likvärdig skola.
tisdag 28 augusti 2012
Ung och bortskämd - gammal och...
Ursäkta, men vad är tanken med att sända en serie som "Ung och bortskämd"? Snacka om att förstärka fördomen om ungdomar som ena riktiga slarvrar. Grr.... Jag som träffar på så många fina, kompetenta och ansvarstagande ungdomar jämt, de ska väl ändå inte behöva bära detta ok på sina axlar?
Nä, gör en serie om deras supercurlande föräldrar i stället, de kan gott få bära hundhuvudet i stället. Och jodå, jag vet att föräldraskap inte är nån barnlek, men med en gnutta sunt förnuft och äkta kärlek kommer man en bra bit på vägen. Låter man sen barnen få ta lagom mycket ansvar och håller sitt kontokort på behörigt avstånd från dem, då blir det nog folk av de flesta. Majoriteten, skulle jag tro.
Så sträck på er, alla fina och lagom bortskämda ungdomar. Låt ingen se ned på er för att ni är just unga. Vi har alla varit där, i livets kringelikrokiga startfält, även om åren verkar ha suddat ut dessa minnen hos en del av oss gamlingar. Gå rakryggade ut i samhället och visa vad ni går för!
Nä, gör en serie om deras supercurlande föräldrar i stället, de kan gott få bära hundhuvudet i stället. Och jodå, jag vet att föräldraskap inte är nån barnlek, men med en gnutta sunt förnuft och äkta kärlek kommer man en bra bit på vägen. Låter man sen barnen få ta lagom mycket ansvar och håller sitt kontokort på behörigt avstånd från dem, då blir det nog folk av de flesta. Majoriteten, skulle jag tro.
Så sträck på er, alla fina och lagom bortskämda ungdomar. Låt ingen se ned på er för att ni är just unga. Vi har alla varit där, i livets kringelikrokiga startfält, även om åren verkar ha suddat ut dessa minnen hos en del av oss gamlingar. Gå rakryggade ut i samhället och visa vad ni går för!
måndag 27 augusti 2012
Att lära i nuet
Jag lever med min "padda". Kalender, jobb- och privatmail, att göra-lista, läser flera tidningar, översätter ord jag inte kan, kollar upp telefonnummer, roar mig med Google Earth, roar mig ytterligare med Word Feud, tittar på arabiska barnprogram, socialiserar mig på Facebook, laddar dotterns mobil via internetbanken, gör minnesanteckningar på möten, gör blajfilm med Sock Puppet, kollar väderprognosen, följer diverse bloggar, und so weiter.
Internet och den "nya" tekniken är en del av mitt liv. Somliga säger att vi har blivit beroende. Jag säger att oändliga möjligheter har öppnat sig. Hela världen ligger för våra fötter, det handlar bara om att handskas med det.
Sorgligt nog kan vi inom utbildningssektorn inte bjuda på detta i vårt dagliga värv. Vi är hänvisade till tryckta läroböcker, sega nätverk och krånglande datorer. I bästa fall webbaserade läromedel, vilket vi nu har på Utbildningscentrum. Hopplöst omodernt. Snacka om segregation; undervisning och vardagsliv i två olika världar.
Erik Fichtelius skriver i sin debattartikel i dagens DN om just detta, om bristen på modern teknik i undervisningen. UR-program på webben är helt fantastiskt, men om eleverna inte har möjlighet att titta på dem är det ju bortkastat. Ju.
Läs artikeln här!
Internet och den "nya" tekniken är en del av mitt liv. Somliga säger att vi har blivit beroende. Jag säger att oändliga möjligheter har öppnat sig. Hela världen ligger för våra fötter, det handlar bara om att handskas med det.
Sorgligt nog kan vi inom utbildningssektorn inte bjuda på detta i vårt dagliga värv. Vi är hänvisade till tryckta läroböcker, sega nätverk och krånglande datorer. I bästa fall webbaserade läromedel, vilket vi nu har på Utbildningscentrum. Hopplöst omodernt. Snacka om segregation; undervisning och vardagsliv i två olika världar.
Erik Fichtelius skriver i sin debattartikel i dagens DN om just detta, om bristen på modern teknik i undervisningen. UR-program på webben är helt fantastiskt, men om eleverna inte har möjlighet att titta på dem är det ju bortkastat. Ju.
Läs artikeln här!
lördag 25 augusti 2012
Lärande på riktigt
Jag har några käpphästar som rektor och en av dem är att lärande ska ske så nära verkligheten det bara går. Jag menar; hur mycket fysik lär man sig av att läsa en text och sen svara på frågor om den? Förmodligen en del och har man sedan turen att ha förmåga att omsätta texten till situationer man varit med om, ja, då lär man sig nog en del. Men den som inte utvecklat den förmågan eller den som inte vistats i miljöer där fysik med lätthet kan synliggöras? Texten blir då platt och meningslös.
Skolan har ett ansvar att bjuda på skiftande miljöer och att utveckla elevers olika inlärningsstilar. Därför menar jag att lärande måste ske på många olika sätt; i klassrummet med olika metoder och utanför klassrummet i olika miljöer och situationer.
Ett praktexempel på detta fick jag vara med om igår. Några av våra SFI-elever, som inte bott särskilt länge i Sverige, deltog i ett bokcafe arrangerat av biblioteket. Temat för träffen var "Resor i världen" och deltagarna berättade om böcker de läst på detta tema. Våra elever bidrog med att berätta om och visa bilder från sina hemländer. Jag behöver nog inte skriva att detta var mycket, mycket uppskattat...
Elevernas lärande, då? Jo, de hade förberett sig under veckan genom att skriva korta texter om sitt hemland. Med lärarnas hjälp tränade de sedan på uttal och meningsbyggnad så att de kunde läsa texterna flytande. Visserligen var de lite nervösa när det blev dags, men oj så bra de gjorde det. Bravo!
Men det var sen det blev lärande på riktigt; åhörarna började ställa frågor, något som givetvis inte går att förbereda. Jag menar att det lärande som skedde då, när intränade ord och fraser fick omsättas i verkligheten, det är lärande på riktigt. Och på måndag fortsätter lärandet i skolan, med nytt gnussande av ord, grammatik och uttal, med elever som fått med sig nya erfarenheter att hänga upp sitt fortsatta lärande på. Så ska en slipsten dras!
Skolan har ett ansvar att bjuda på skiftande miljöer och att utveckla elevers olika inlärningsstilar. Därför menar jag att lärande måste ske på många olika sätt; i klassrummet med olika metoder och utanför klassrummet i olika miljöer och situationer.
Ett praktexempel på detta fick jag vara med om igår. Några av våra SFI-elever, som inte bott särskilt länge i Sverige, deltog i ett bokcafe arrangerat av biblioteket. Temat för träffen var "Resor i världen" och deltagarna berättade om böcker de läst på detta tema. Våra elever bidrog med att berätta om och visa bilder från sina hemländer. Jag behöver nog inte skriva att detta var mycket, mycket uppskattat...
Elevernas lärande, då? Jo, de hade förberett sig under veckan genom att skriva korta texter om sitt hemland. Med lärarnas hjälp tränade de sedan på uttal och meningsbyggnad så att de kunde läsa texterna flytande. Visserligen var de lite nervösa när det blev dags, men oj så bra de gjorde det. Bravo!
Men det var sen det blev lärande på riktigt; åhörarna började ställa frågor, något som givetvis inte går att förbereda. Jag menar att det lärande som skedde då, när intränade ord och fraser fick omsättas i verkligheten, det är lärande på riktigt. Och på måndag fortsätter lärandet i skolan, med nytt gnussande av ord, grammatik och uttal, med elever som fått med sig nya erfarenheter att hänga upp sitt fortsatta lärande på. Så ska en slipsten dras!
torsdag 23 augusti 2012
Kvalitetstid i arbetet
Det pratas mycket om att försöka hitta kvalitetstid i sitt liv; för sig själv, sin familj och sina barn. Aldrig har jag hört någon prata om kvalitetstid i arbetet, men idag har jag faktiskt upplevt just det.
Större delen av dagen upptogs av chefsmöte med allehanda frågor och klurigheter; allt från systematiskt arbetsmiljöarbete, via VFU-ansvar, till omvärldsanalys. Intensivt, intressant och konstruktivt var det, i alla fall fram till dess renodlade grundskolefrågor vidtog. Då tackade jag och förskolecheferna för oss och gjorde annat.
För mig blev det ett spontant möte med vår nye gitarrlärare som var på besök i Gnesta, sedan några telefonsamtal som hopats under dagen. Sen. Sen hände det. Det där som nästan aldrig sker. Ren och skär kvalitetstid med några av medarbetarna.
Jag hade "fått lite oplanerad tid över" och kunde i all världens lugn och ro sitta ner och samtala med medarbetarna tills vi dryftat klart det vi behövde prata om just nu. Pedagogiska spörsmål, klargörande av rutiner, praktiska nötter att knäcka å så lite prövande tankar om framtid. Det var helt enkelt fantastiskt och jag tänkte när jag åkte hem att det verkligen var pur kvalitetstid.
Med risk för att bli riktigt, riktigt tjatig här på bloggen; idag var jag mer än nöjd med min arbetsdag! :)
Större delen av dagen upptogs av chefsmöte med allehanda frågor och klurigheter; allt från systematiskt arbetsmiljöarbete, via VFU-ansvar, till omvärldsanalys. Intensivt, intressant och konstruktivt var det, i alla fall fram till dess renodlade grundskolefrågor vidtog. Då tackade jag och förskolecheferna för oss och gjorde annat.
För mig blev det ett spontant möte med vår nye gitarrlärare som var på besök i Gnesta, sedan några telefonsamtal som hopats under dagen. Sen. Sen hände det. Det där som nästan aldrig sker. Ren och skär kvalitetstid med några av medarbetarna.
Jag hade "fått lite oplanerad tid över" och kunde i all världens lugn och ro sitta ner och samtala med medarbetarna tills vi dryftat klart det vi behövde prata om just nu. Pedagogiska spörsmål, klargörande av rutiner, praktiska nötter att knäcka å så lite prövande tankar om framtid. Det var helt enkelt fantastiskt och jag tänkte när jag åkte hem att det verkligen var pur kvalitetstid.
Med risk för att bli riktigt, riktigt tjatig här på bloggen; idag var jag mer än nöjd med min arbetsdag! :)
onsdag 22 augusti 2012
Ännu en nöjddag
Sådär ja, nu är all verksamhet igångkickad för hösten. Ja, inte särvux då, där väntar vi på vår nya lärare. Men idag har i alla fall ett glatt och härligt gäng på Kulturskolan dragit igång höstterminen på riktigt. Vi är taggade inför en riktigt bra termin, det känns helt otroligt bra att vara tillbaka där!
Så har jag gjort mitt första gymnasiebesök, väldigt spännande! Tanken är att jag ska följa upp hur det går för våra gymnasieelever som finns på ett 55-tal skolor runt om i landet. Erfarenheterna ska sedan föras tillbaka till förskola och skola för att vi ska kunna göra undervisningen ännu, ännu bättre.
Idag handlade det om en elev som behöver lite extra stöd, och jag ville träffa rektorn för att höra hur de stöttat eleven under våren och hur planerna ser ut för hösten. Att bara pytsa in pengar till en assistent är ingen bra hjälp för eleven, nej, utvärderingsbara mål ska det vara så vi ser effekterna. Och det blir uppföljning om ett par månader på den här skolan, kan jag lova.
Händelserika är i sanning mina arbetsdagar och ingen är den andra lik. Somliga arbetsuppgifter skulle jag vilja ägna lite mer tid, andra tradiga skrivbordsjobb skulle jag helst slippa, men för det mesta har jag väldigt roliga och spännande jobb att göra. Så jag skriver väl som jag gör rätt ofta nu för tiden: jag är så nöjd!
Så har jag gjort mitt första gymnasiebesök, väldigt spännande! Tanken är att jag ska följa upp hur det går för våra gymnasieelever som finns på ett 55-tal skolor runt om i landet. Erfarenheterna ska sedan föras tillbaka till förskola och skola för att vi ska kunna göra undervisningen ännu, ännu bättre.
Idag handlade det om en elev som behöver lite extra stöd, och jag ville träffa rektorn för att höra hur de stöttat eleven under våren och hur planerna ser ut för hösten. Att bara pytsa in pengar till en assistent är ingen bra hjälp för eleven, nej, utvärderingsbara mål ska det vara så vi ser effekterna. Och det blir uppföljning om ett par månader på den här skolan, kan jag lova.
Händelserika är i sanning mina arbetsdagar och ingen är den andra lik. Somliga arbetsuppgifter skulle jag vilja ägna lite mer tid, andra tradiga skrivbordsjobb skulle jag helst slippa, men för det mesta har jag väldigt roliga och spännande jobb att göra. Så jag skriver väl som jag gör rätt ofta nu för tiden: jag är så nöjd!
lördag 18 augusti 2012
Alla bollar i luften
Ungefär halvvägs in i denna vecka kände jag att jag hade alldeles för många bollar i cirkulation i luften och såg inte riktigt hur jag skulle kunna ta ner dem på ett snyggt sätt. Det är ingen bra känsla två veckor efter semestern. Men så hände nåt avgörande.
Veckan har inneburit många timmars intervjuande av sökande till gitarrlärartjänsten på Kulturskolan och när vi var klara hade vi vår utvalde. Och han tackade ja! Den bollen tog jag emot med stor värme i min famn och sen kunde jag börja plocka ner övriga bollar också, en efter en. Dessutom mycket nöjd med en kanonrekrytering.
När jag låste arbetsrummet igår var det en mycket nöjd bollfångande rektor som tog helg. Ett 15-tal nya elever på komvux är introducerade, Kulturskolans personal har startat upp med en bra föreläsning om normer och jämställdhet, en medarbetare är avtackad och på väg mot nya äventyr, APT:er inför nästa vecka är förberedda och jag har gjort mitt första gymnasiebesök. Det handlar inte bara om att kunna ha många bollar i luften. Man måste kunna ta ner dem också!
Veckan har inneburit många timmars intervjuande av sökande till gitarrlärartjänsten på Kulturskolan och när vi var klara hade vi vår utvalde. Och han tackade ja! Den bollen tog jag emot med stor värme i min famn och sen kunde jag börja plocka ner övriga bollar också, en efter en. Dessutom mycket nöjd med en kanonrekrytering.
När jag låste arbetsrummet igår var det en mycket nöjd bollfångande rektor som tog helg. Ett 15-tal nya elever på komvux är introducerade, Kulturskolans personal har startat upp med en bra föreläsning om normer och jämställdhet, en medarbetare är avtackad och på väg mot nya äventyr, APT:er inför nästa vecka är förberedda och jag har gjort mitt första gymnasiebesök. Det handlar inte bara om att kunna ha många bollar i luften. Man måste kunna ta ner dem också!
onsdag 15 augusti 2012
"Besvärliga föräldrar"
Som rektor stöter man på dem ibland; "de besvärliga föräldrarna". Mail, besök, möten, sms, skolverksanmälningar, kommentarer på Facebook, nya mail och flera möten. Många suckar och gråare hårstrån. Varför kan de inte bara förstå och ge sig?
Jag är inte bara rektor, jag är mamma också, och kanske kan jag förstå lite av mekanismerna bakom "en besvärlig förälder". Ens barn är det finaste man har och man vill sitt eget barn det allra, allra bästa. Förstås!
I kväll såg jag andra delen av "Välkommen till vår vardag" och en av föräldrarna uttryckte det så klockrent. Hon menade att det är rädslan för att barnet inte ska få det han eller hon ska få i skolan, att det bara ska bli förvaring, som driver en att kämpa för sitt barn. Ja, vilken förälder skulle inte kämpa för sitt barn om skolan gav de signalerna?
Nu måste jag säga att jag inte träffat på så många besvärliga föräldrar under mina år som rektor. Några oroliga föräldrar har jag mött, men efter att ha mötts har frågetecknen ofta rätats ut och vi har arbetat vidare tillsammans för barnets bästa.
Det är nog det som är kärnan i detta, att skola och familj möts för att planera och arbeta tillsammans framåt. Skolan har sitt regelverk och sina förutsättningar, familjen har all sin kunskap och sin värld. Allt detta ska mötas i en strävan att ge barnet det allra, allra bästa.
Lotta; det här inlägget har jag skrivit som en eloge till dig. Du är, med all rätt, "en besvärlig förälder". Stå på dig tills du blir mött!
Jag är inte bara rektor, jag är mamma också, och kanske kan jag förstå lite av mekanismerna bakom "en besvärlig förälder". Ens barn är det finaste man har och man vill sitt eget barn det allra, allra bästa. Förstås!
I kväll såg jag andra delen av "Välkommen till vår vardag" och en av föräldrarna uttryckte det så klockrent. Hon menade att det är rädslan för att barnet inte ska få det han eller hon ska få i skolan, att det bara ska bli förvaring, som driver en att kämpa för sitt barn. Ja, vilken förälder skulle inte kämpa för sitt barn om skolan gav de signalerna?
Nu måste jag säga att jag inte träffat på så många besvärliga föräldrar under mina år som rektor. Några oroliga föräldrar har jag mött, men efter att ha mötts har frågetecknen ofta rätats ut och vi har arbetat vidare tillsammans för barnets bästa.
Det är nog det som är kärnan i detta, att skola och familj möts för att planera och arbeta tillsammans framåt. Skolan har sitt regelverk och sina förutsättningar, familjen har all sin kunskap och sin värld. Allt detta ska mötas i en strävan att ge barnet det allra, allra bästa.
Lotta; det här inlägget har jag skrivit som en eloge till dig. Du är, med all rätt, "en besvärlig förälder". Stå på dig tills du blir mött!
tisdag 14 augusti 2012
Music, music, music...
"Put another nickel in...", ja, idag har jag inte behövt betala ett nickel för att lyssna på god musik, tvärt om. Jag har fått njuta på betald arbetstid. Och ändå jobbar jag inte på Tillväxtverket.
Vi håller på att rekrytera en ny gitarr- och baslärare till Kulturskolan och förutom sedvanlig intervju har vi provspelningar, ett mycket bra drag har det visat sig. Att i ord beskriva vad man går för är inte alltid så lätt, nej, hantverket är ju också en viktig del. I denna rekrytering får de sökande verkligen visa vad de går för. Jag funderar också över hur motsvarande skulle kunna ske för lärare i andra ämnen.
Men idag har jag har lyssnat och njutit, ställt frågor och motfrågor, och fascinerats av hur olika vi människor är och hur olika vår musikalitet kan yttra sig. Helt fantastiskt är det, och i morgon fortsätter vi med fler intervjuer. Keep on rockin'!
Vi håller på att rekrytera en ny gitarr- och baslärare till Kulturskolan och förutom sedvanlig intervju har vi provspelningar, ett mycket bra drag har det visat sig. Att i ord beskriva vad man går för är inte alltid så lätt, nej, hantverket är ju också en viktig del. I denna rekrytering får de sökande verkligen visa vad de går för. Jag funderar också över hur motsvarande skulle kunna ske för lärare i andra ämnen.
Men idag har jag har lyssnat och njutit, ställt frågor och motfrågor, och fascinerats av hur olika vi människor är och hur olika vår musikalitet kan yttra sig. Helt fantastiskt är det, och i morgon fortsätter vi med fler intervjuer. Keep on rockin'!
måndag 13 augusti 2012
Förväntansfulla elever
Nu är även Komvux igång och vi har idag välkomnat och introducerat ett 15-tal nya elever i vuxenstudiernas mysterium. Nja, så mystiskt är det väl inte, men lite annorlunda mot att plugga i grundskola och på gymnasiet. Vi betonar verkligen vikten av att ta eget ansvar för sina studier; ingen lärare kommer att springa efter och tjata om vad som ska göras. Nej, det ansvaret får man ta själv nu.
Det slår mig varje gång vi har dessa introduktioner att det är samma nervösa förväntan i luften som vilken skolstart som helst. Eleverna känner ofta inte varandra och få har vuxenpluggat förut. Osäkerheten går att läsa i ögonen.
Men jag och studievägledaren, som brukar hålla i introduktionerna, lyckas efter ganska kort tid vända nervositeten till nyfiken förväntan, och snart kommer de avslappnade skratten och elevernas egna frågor. Bra! Att skapa trygghet är en förutsättning för att studierna ska bli framgångsrika.
Så i kväll är jag åter igen nöjd över vad vi åstadkommit och kan snart sussa kudde och samla kraft inför en spännande och intensiv morgondag då jag ska intervjua sökande till en tjänst på Kulturskolan. Låter det som att jag har ett omväxlande och kul jobb? Det har jag också!
Det slår mig varje gång vi har dessa introduktioner att det är samma nervösa förväntan i luften som vilken skolstart som helst. Eleverna känner ofta inte varandra och få har vuxenpluggat förut. Osäkerheten går att läsa i ögonen.
Men jag och studievägledaren, som brukar hålla i introduktionerna, lyckas efter ganska kort tid vända nervositeten till nyfiken förväntan, och snart kommer de avslappnade skratten och elevernas egna frågor. Bra! Att skapa trygghet är en förutsättning för att studierna ska bli framgångsrika.
Så i kväll är jag åter igen nöjd över vad vi åstadkommit och kan snart sussa kudde och samla kraft inför en spännande och intensiv morgondag då jag ska intervjua sökande till en tjänst på Kulturskolan. Låter det som att jag har ett omväxlande och kul jobb? Det har jag också!
lördag 11 augusti 2012
Jag vill känna att jag levt mitt liv
Igår var jag på begravning, en bekant som alldeles för tidigt och mycket hastigt gått bort. Stor och bottenlös sorg för familjen, förstås. Att vår vän är borta går fortfarande inte att begripa.
Att säga att jag tycker om att gå på begravning skulle vara fel, det är väl något vi allra helst skulle slippa. Men när jag sitter där i kyrkan och lyssnar till vacker musik och välvalda ord seglar tankarna iväg under kyrkovalvet. Tankar om den person vi just tar farväl av, tankar på familj och andra som mer än någonsin behöver en kram eller ett telefonsamtal för att höra hur det är. Och så tankar om min egen dödlighet och vikten av att ta vara på varje dag.
Å så tänker jag att det är det här som är livet; ena stunden himlastormande lycka och nästa en ändlös sorg, däremellan en "vanlig" vardagslunk. Nu går livet vidare, om än lite annorlunda. Och med mig från gårdagens begravning har jag slutorden ur "Gabriellas sång": "Jag vill känna att jag levt mitt liv". Ta vara på just den här dagen, kära läsare, och säg till någon att just den är viktig för dig!
Lyssna till "Gabriellas sång" ur "Så som i himmelen"
Att säga att jag tycker om att gå på begravning skulle vara fel, det är väl något vi allra helst skulle slippa. Men när jag sitter där i kyrkan och lyssnar till vacker musik och välvalda ord seglar tankarna iväg under kyrkovalvet. Tankar om den person vi just tar farväl av, tankar på familj och andra som mer än någonsin behöver en kram eller ett telefonsamtal för att höra hur det är. Och så tankar om min egen dödlighet och vikten av att ta vara på varje dag.
Å så tänker jag att det är det här som är livet; ena stunden himlastormande lycka och nästa en ändlös sorg, däremellan en "vanlig" vardagslunk. Nu går livet vidare, om än lite annorlunda. Och med mig från gårdagens begravning har jag slutorden ur "Gabriellas sång": "Jag vill känna att jag levt mitt liv". Ta vara på just den här dagen, kära läsare, och säg till någon att just den är viktig för dig!
Lyssna till "Gabriellas sång" ur "Så som i himmelen"
fredag 10 augusti 2012
Förväntningar
Idag är jag ledig. Jag hade hoppats på lite sovmorgon, men vid sju var jag piggare än jag varit tidigare morgnar den här veckan... Nåväl, jag gick ut och plockade en näve hallon till frukostgröten och blev sedan sittande med en kopp kaffe och min "padda".
En vän tipsade tidigare i veckan om en TV-serie så jag passade på att titta på första avsnittet medan jag sörplade i mig kaffet. Kaffet kallnade innan jag fått i mig allt, för programmet satte igång en massa tankar i mig.
Varför är det så viktigt för oss att kategorisera människor? Varför är vi så rädda för den som är "annorlunda"? Vad händer med en människa om man möts av förväntningen att man inte kan? Tankarna virvlade runt medan jag fick ta del av tre familjers berättelser.
En av framgångsfaktorerna för en god utbildning är just höga förväntningar på att eleverna ska nå goda resultat, oavsett hur det ser ut runt omkring dem eller vem de är. TV-programmet gav mig verkligen vatten på den kvarnen; med stöd och mycket kärlek kan en människa utvecklas till sin fulla potential.
Ta 30 minuter av din tid, titta på programmet och fundera över dina förväntningar på andra och hur du stöttar andra till stordåd. Jag ska ta en promenad och fundera vidare på detta!
TV-serien "Välkommen till vår vardag"
En vän tipsade tidigare i veckan om en TV-serie så jag passade på att titta på första avsnittet medan jag sörplade i mig kaffet. Kaffet kallnade innan jag fått i mig allt, för programmet satte igång en massa tankar i mig.
Varför är det så viktigt för oss att kategorisera människor? Varför är vi så rädda för den som är "annorlunda"? Vad händer med en människa om man möts av förväntningen att man inte kan? Tankarna virvlade runt medan jag fick ta del av tre familjers berättelser.
En av framgångsfaktorerna för en god utbildning är just höga förväntningar på att eleverna ska nå goda resultat, oavsett hur det ser ut runt omkring dem eller vem de är. TV-programmet gav mig verkligen vatten på den kvarnen; med stöd och mycket kärlek kan en människa utvecklas till sin fulla potential.
Ta 30 minuter av din tid, titta på programmet och fundera över dina förväntningar på andra och hur du stöttar andra till stordåd. Jag ska ta en promenad och fundera vidare på detta!
TV-serien "Välkommen till vår vardag"
torsdag 9 augusti 2012
Jag älskar mitt arbete!
Dagarna bara visslar förbi, jag har nästan svårt att minnas förmiddagarna när jag åker hem vid fem. Mail ska besvaras, planerade möten genomföras och planering ska ske inför stundande komvux- och gymnasiestart. Å mitt i allt ringer mobilen och avbryter all tillstymmelse till tanke- och arbetsro. Det märks att folk är tillbaka efter semestern.
Idag har jag varit med om det där underbara som en chef verkligen vill uppleva; personalen kommer med egna, goda initiativ om förbättring. Det händer förvisso ganska ofta tycker jag, men åt dagens förbättringar säger jag bara: YES!!!
Efter lunch fick jag besök av två unga damer med iPad, proffslurar och inspelad låt från Popkollo i somras. Jag lyssnade, fick behaglig ryggrysningar och gav tjejerna en plats på kommande Världens barn-galan i oktober. Jisses, så bra! Jag jobbar på att delge er låten här så småningom. Måste bara höras!
Jaha, den här dagen kan nog sammanfattas med papperssortering, informationsskrivande, utvecklingsdiskussioner och fascination över mänsklighetens breda spektra av kompetenser. Jag älskar mitt arbete. Trots papperssorterandet!
Idag har jag varit med om det där underbara som en chef verkligen vill uppleva; personalen kommer med egna, goda initiativ om förbättring. Det händer förvisso ganska ofta tycker jag, men åt dagens förbättringar säger jag bara: YES!!!
Efter lunch fick jag besök av två unga damer med iPad, proffslurar och inspelad låt från Popkollo i somras. Jag lyssnade, fick behaglig ryggrysningar och gav tjejerna en plats på kommande Världens barn-galan i oktober. Jisses, så bra! Jag jobbar på att delge er låten här så småningom. Måste bara höras!
Jaha, den här dagen kan nog sammanfattas med papperssortering, informationsskrivande, utvecklingsdiskussioner och fascination över mänsklighetens breda spektra av kompetenser. Jag älskar mitt arbete. Trots papperssorterandet!
onsdag 8 augusti 2012
Rekrytering 2.0
I rekryteringsprocessen är referenstagningen den allra viktigaste delen, kanske. Vad anser tidigare medarbetare och chefer om den sökande? Hur tror de att den sökande kommer att platsa in i en ny grupp? Vilka är dennes styrkor och utvecklingsmöjligheter? Det är en grannlaga uppgift att ställa rätt frågor och verkligen lyssna på vad som sägs. Svårt. Och intressant.
Inte sällan händer det att tidigare medarbetare hör av sig och frågar om jag kan lämna referenser när de söker nya jobb. Jag säger alltid ja, men ibland händer det att jag säger att "jag kommer att berätta om det och det", något som alltid respekteras. Det är väl i allas intresse att en så rättvis bild som möjligt kommer fram. Och väldigt, väldigt ofta har jag nästan bara gott att säga om mina medarbetare.
Till syvende og sidst tänker jag ändå att vi människor formas oerhört mycket av vår omgivning. Jag har sett åtskilliga s.k. omöjliga medarbetare växa till stordåd i nya sammanhang och med nya möjligheter. Så... Referenstagning i all ära, men det är också hur den nya organisationen tar emot som spelar roll!
Inte sällan händer det att tidigare medarbetare hör av sig och frågar om jag kan lämna referenser när de söker nya jobb. Jag säger alltid ja, men ibland händer det att jag säger att "jag kommer att berätta om det och det", något som alltid respekteras. Det är väl i allas intresse att en så rättvis bild som möjligt kommer fram. Och väldigt, väldigt ofta har jag nästan bara gott att säga om mina medarbetare.
Till syvende og sidst tänker jag ändå att vi människor formas oerhört mycket av vår omgivning. Jag har sett åtskilliga s.k. omöjliga medarbetare växa till stordåd i nya sammanhang och med nya möjligheter. Så... Referenstagning i all ära, men det är också hur den nya organisationen tar emot som spelar roll!
måndag 6 augusti 2012
Rekrytering
Knappt har jag avslutat rekryteringar till Utbildningscentrum förrän det är dags för rekrytering av ny gitarr- och baslärare till Kulturskolan. Det är spännande, svårt och roligt i ett riktigt sammelsurium.
Spännande - nya intressanta människor, med sina erfarenheter och kunskaper är intresserade av att arbeta hos oss. Tänk om just DU ska bli vår medarbetare! Vad kan vi i så fall åstadkomma tillsammans?
Svårt - en av elva sökande ska bli vår nya medarbetare. Har vi valt ut de mest intressanta för intervju eller har vi missat vår stjärna?
Roligt - vi har många mycket kompetenta sökande, det är fantastiskt roligt. Att intervjua dem ska bli en ren och skär njutning!
Och nästan roligast av allt är att jag numera har en arbetslagsledare som bistår mig i hög grad i detta arbete, en ny roll för mig att vänja mig vid. Tursamt nog var vi i stort sett överens om vilka vi skulle kalla till intervju, en god början för vårt fortsatta samarbete. Det artar sig till ett riktigt bra läsår!
Spännande - nya intressanta människor, med sina erfarenheter och kunskaper är intresserade av att arbeta hos oss. Tänk om just DU ska bli vår medarbetare! Vad kan vi i så fall åstadkomma tillsammans?
Svårt - en av elva sökande ska bli vår nya medarbetare. Har vi valt ut de mest intressanta för intervju eller har vi missat vår stjärna?
Roligt - vi har många mycket kompetenta sökande, det är fantastiskt roligt. Att intervjua dem ska bli en ren och skär njutning!
Och nästan roligast av allt är att jag numera har en arbetslagsledare som bistår mig i hög grad i detta arbete, en ny roll för mig att vänja mig vid. Tursamt nog var vi i stort sett överens om vilka vi skulle kalla till intervju, en god början för vårt fortsatta samarbete. Det artar sig till ett riktigt bra läsår!
fredag 3 augusti 2012
5-stegsraket: etapp 1
Tjong i buljongen, vad den veckan rasslade till! I måndags var det min första arbetsdag efter semester och det kändes väldigt okej. Det blev två gedigna planeringsdagar för mig innan första delen av min 5-stegsraket brann av. Ja, det låter kanske lite drastiskt, men jag tänker så om de fem verksamheter jag ska kicka igång de närmaste veckorna.
Först ut på banan var SFI-lärarna och vi har haft tre mycket intensiva och väldigt, väldigt bra planeringsdagar tillsammans. På måndag börjar våra SFI-elever och vi är taggade att möta dem och leda dem vidare på språklärandets bana.
Det ska bli härligt att åter ha elever i huset. Personal i all ära, men det är faktiskt först när eleverna är på plats som det är "på riktigt". På måndag börjar också Komvux-lärarna, del 2 av raketen. Men det tar vi då. Nu ska jag ha helg och vara sååå nöjd med min första arbetsvecka!
Först ut på banan var SFI-lärarna och vi har haft tre mycket intensiva och väldigt, väldigt bra planeringsdagar tillsammans. På måndag börjar våra SFI-elever och vi är taggade att möta dem och leda dem vidare på språklärandets bana.
Det ska bli härligt att åter ha elever i huset. Personal i all ära, men det är faktiskt först när eleverna är på plats som det är "på riktigt". På måndag börjar också Komvux-lärarna, del 2 av raketen. Men det tar vi då. Nu ska jag ha helg och vara sååå nöjd med min första arbetsvecka!
fredag 27 juli 2012
Sista semesterdagen
Det är min sista semesterdag för den här gången. Jag har tänt grillen, rubbat köttet, går barfota i det solvarma gräset och smuttar på ett glas rött. Jag tänker att livet är bra fint, jag känner mig nöjd med min sköna semester och livet i allmänhet. Å vet du; jag känner mig sugen på att jobba på måndag. Det är väl det bästa betyg en semester kan få!
tisdag 24 juli 2012
Smultronställen och drömmar
Jag har en vän som bloggar om stort och smått här i livet. Han skriver medryckande och finurligt klurigt och det är alltid med viss nyfikenhet jag kollar hans blogg. Vad är det han fångat idag?
Han är också en duktig fotograf och inläggen har alltid en bild som fångar det skrivna ordet i ytterligare en dimension. Dessutom avslutas alla inlägg med en fråga till läsaren, något som gör att vi läsare får ytterligare tankar med oss av det vi läst.
Idag var det faktiskt två frågor i samma inlägg; "Vilket är ditt smultronställe?" och "Vad drömmer du om?" Frågorna är till synes enkla, men för mig innebär de ofta en stunds djupt funderande och ibland finner jag inget enkelt svar på frågan. Så är det ju här i livet.
Mitt smultronställe. Ta det ordet i din mun! Smaka på bilderna som kommer! På mitt tankesmultronställe skiner solen, vinden smeker mina bleka shortsbara ben, den söta smultrondoften går ända in i hjärnan, jag mumsar på alldeles solvarma smultron och livet är bara här och nu. I verkligheten har jag flera smultronställen där jag kan finna lugnet och hämta kraft, inte minst i skogen där jag kan ströva timma ut och timma in och bara vara.
På mitt smultronställe behöver jag inte drömma om något annat, något bättre. Jag är ju där! Däremot kan jag drömma om och längta till mina smultronställen när jag inte är där, det känns som att jag allt för sällan tar mig tid att bara vara. Så nu gör jag slag i saken och gör den här dagen till ett smultronställe. Undrar vilket av dem jag ska välja?
Å så skickar jag frågan vidare till dig: Vilket är ditt smultronställe?
Läs gärna min väns blogginlägg här: Vardagsbetraktelser
Han är också en duktig fotograf och inläggen har alltid en bild som fångar det skrivna ordet i ytterligare en dimension. Dessutom avslutas alla inlägg med en fråga till läsaren, något som gör att vi läsare får ytterligare tankar med oss av det vi läst.
Idag var det faktiskt två frågor i samma inlägg; "Vilket är ditt smultronställe?" och "Vad drömmer du om?" Frågorna är till synes enkla, men för mig innebär de ofta en stunds djupt funderande och ibland finner jag inget enkelt svar på frågan. Så är det ju här i livet.
Mitt smultronställe. Ta det ordet i din mun! Smaka på bilderna som kommer! På mitt tankesmultronställe skiner solen, vinden smeker mina bleka shortsbara ben, den söta smultrondoften går ända in i hjärnan, jag mumsar på alldeles solvarma smultron och livet är bara här och nu. I verkligheten har jag flera smultronställen där jag kan finna lugnet och hämta kraft, inte minst i skogen där jag kan ströva timma ut och timma in och bara vara.
På mitt smultronställe behöver jag inte drömma om något annat, något bättre. Jag är ju där! Däremot kan jag drömma om och längta till mina smultronställen när jag inte är där, det känns som att jag allt för sällan tar mig tid att bara vara. Så nu gör jag slag i saken och gör den här dagen till ett smultronställe. Undrar vilket av dem jag ska välja?
Å så skickar jag frågan vidare till dig: Vilket är ditt smultronställe?
Läs gärna min väns blogginlägg här: Vardagsbetraktelser
onsdag 18 juli 2012
Zlatan och jag
I november blev det klart med min övergång till Utbildningscentrum i Gnesta. Inga feta rubriker, inga feta miljoner i rullning. Men jag ägnar ju bara mina arbetsdagar åt det finaste som finns, nämligen elevers utbildning, inte åt det livsviktiga bollputtandet som enligt marknadskrafterna är betydligt viktigare än lärande. Ja, ja; det vore bara jobbigt att försöka förvalta alla dessa miljoner... Å ja ä inte bitter ;)
lördag 14 juli 2012
Långledighet inte alltid bäst
Det går väldigt bra att ha semester nu när jag äntligen landat i det. Sovmorgnar, lååånga frukostar med nybakat bröd och smörstekta kantareller, lite påt i trädgården och kära vänner på besök. Sämre kan man ju definitivt ha det.
I dagens Strengnäs Tidning skriver Agneta Locrantz på ledarsidan om långledighetens vara eller inte vara. Jag håller med henne om allt, men hon har missat ett argument för att förändra de oändligt långa loven; elevernas lärande.
Det räcker att det går några veckor så börjar våra hjärnor rosta igen. Hur var det nu, si eller så, vad hette det nu igen? Det som inte hunnit sätta sig i ryggmärgen är svårt att fånga om det inte får nötas och blötas i ett ständigt lärande.
Utifrån detta menar jag att elevernas tio veckor långa sommarlov är förödande, det är mycket som ska börjas om från början med när skolorna drar igång igen i augusti. Så jag säger det igen; om vi tror på lärandets kraft så måste vi göra något åt de ständigt återkommande lärandeavbrotten i skolorna. Lärandet kan nämligen inte ta semester.
Å här är Agnetas ledare
I dagens Strengnäs Tidning skriver Agneta Locrantz på ledarsidan om långledighetens vara eller inte vara. Jag håller med henne om allt, men hon har missat ett argument för att förändra de oändligt långa loven; elevernas lärande.
Det räcker att det går några veckor så börjar våra hjärnor rosta igen. Hur var det nu, si eller så, vad hette det nu igen? Det som inte hunnit sätta sig i ryggmärgen är svårt att fånga om det inte får nötas och blötas i ett ständigt lärande.
Utifrån detta menar jag att elevernas tio veckor långa sommarlov är förödande, det är mycket som ska börjas om från början med när skolorna drar igång igen i augusti. Så jag säger det igen; om vi tror på lärandets kraft så måste vi göra något åt de ständigt återkommande lärandeavbrotten i skolorna. Lärandet kan nämligen inte ta semester.
Å här är Agnetas ledare
söndag 8 juli 2012
Rapport från Almedalen
Ja, nu har jag ju inte varit där; alldeles för mycket folk på samma ställe vid samma tillfälle, tycker jag. Men jag har följt skeendet lite så där från sidan av. Framför allt skolfrågor intresserar mig, förstås, och det var faktiskt med lite besvikelse som jag kunde konstatera att herr Björklund inte gjorde något skolutspel i år. För det kan väl inte vara slut på förändringarna i skolans värld nu, det finns ju massor kvar att utveckla för att vi ska få en modern skola värd namnet!
Men det finns ju andra som tänker och tycker i stället och jag fastnade för Hanna Stenhagens senaste artikel på Skollyftet. Hon lyfter fram vikten av att sätta lärandet i ett sammanhang, inte minst den digitaliserade värld vi lever i just nu.
Jag har ett uppdrag enligt skollag och läroplan att utveckla min verksamhet, oavsett var vi befinner oss. I dokumenten finns ett inneboende budskap om att världen är föränderlig och att verksamheten måste hänga på det förloppet, oavsett hur bra verksamheten lyckas idag. Det är ett fantastiskt och ganska svårt uppdrag, men jag sporras av det. Och så får jag styrka av att läsa reflektioner som Hannas. Läs du också och inspireras!
Hanna Stehagens tankar efter Almedalen
Men det finns ju andra som tänker och tycker i stället och jag fastnade för Hanna Stenhagens senaste artikel på Skollyftet. Hon lyfter fram vikten av att sätta lärandet i ett sammanhang, inte minst den digitaliserade värld vi lever i just nu.
Jag har ett uppdrag enligt skollag och läroplan att utveckla min verksamhet, oavsett var vi befinner oss. I dokumenten finns ett inneboende budskap om att världen är föränderlig och att verksamheten måste hänga på det förloppet, oavsett hur bra verksamheten lyckas idag. Det är ett fantastiskt och ganska svårt uppdrag, men jag sporras av det. Och så får jag styrka av att läsa reflektioner som Hannas. Läs du också och inspireras!
Hanna Stehagens tankar efter Almedalen
onsdag 4 juli 2012
S-e-m-e-s-t-e-r!!!
Jag har väl aldrig varit med om maken till semester att inte vilja infinna sig. Förra måndagen var det tänkt, men med nyrekryteringar och lite annat viktigt insåg jag tidigt att semestern skulle dröja. Gott nog, jag vill ha grunden ordentligt lagd inför hösten innan jag tar semester.
Men när viktiga frågor drog in även i denna vecka, då började det kännas surt. Jag ville så gärna släppa ansvaret och bara lulla runt i trädgården... Så; idag blev de sista nötterna knäckta och jag kunde lämna kontor, mailbox och annat pockande. Det som ligger i röret nu får vänta.
Så nu, kära läsare, tar jag semester. Det blir hängmatta, odling, jordgubbssylt, lite utflykter, bara andas. Yes; I can!
Men när viktiga frågor drog in även i denna vecka, då började det kännas surt. Jag ville så gärna släppa ansvaret och bara lulla runt i trädgården... Så; idag blev de sista nötterna knäckta och jag kunde lämna kontor, mailbox och annat pockande. Det som ligger i röret nu får vänta.
Så nu, kära läsare, tar jag semester. Det blir hängmatta, odling, jordgubbssylt, lite utflykter, bara andas. Yes; I can!
söndag 1 juli 2012
Lagspel ignesta ;)
Kollar fotbolls-VM och final, men min simultankapacitet tillåter en glutt på paddan emellanåt. Spanien regerar, men Italien har ryckt upp sig på sistone. Fascineras över att Gnesta får en massa gratisreklam hela tiden ;)
I vanlig ordning tänker jag i bilder kring det jag upplever och kring mitt ledarskap. Vad det gäller fotboll tänker jag att det är lagspel som räknas. Att köra solospel är sällan gångbart. Å tränaren kan stå där vid sidan av planen och skrika sig hes under matchen, vem hör det i all villervalla?
Nej, i ledarskap handlar det om att träna laget för match, att förutse vilka situationer som kan uppstå, och att drilla laget för det allra, allra hårdaste motståndet. Sen kan hela laget njuta under pågående spel, man är ju tränad för nåt värre.
Nu sitter jag och bara njuter av ursnyggt spel och dribblande, precis som jag njuter när mina medarbetare utför ett underbart arbete. Iniesta - i Gnesta!
I vanlig ordning tänker jag i bilder kring det jag upplever och kring mitt ledarskap. Vad det gäller fotboll tänker jag att det är lagspel som räknas. Att köra solospel är sällan gångbart. Å tränaren kan stå där vid sidan av planen och skrika sig hes under matchen, vem hör det i all villervalla?
Nej, i ledarskap handlar det om att träna laget för match, att förutse vilka situationer som kan uppstå, och att drilla laget för det allra, allra hårdaste motståndet. Sen kan hela laget njuta under pågående spel, man är ju tränad för nåt värre.
Nu sitter jag och bara njuter av ursnyggt spel och dribblande, precis som jag njuter när mina medarbetare utför ett underbart arbete. Iniesta - i Gnesta!
fredag 29 juni 2012
Nästan semester
Härom dagen blev jag så innerligt trött på alla papper som låg travade precis överallt i mitt arbetsrum. Som den kraftfulla kvinna jag är (hm...) tog jag ett stort grepp om alltihop och lyfte in hela skrabbet i ett intilliggande klassrum. Det var skönt att slippa se eländet och faktiskt blev det lite lättare att tänka och arbeta sen. Som en parantes kan man ju undra vart det papperslösa samhället tog vägen...
I vilket fall har den här veckan handlat om att sakta och i ordnade former bära tillbaka alla papper till arbetsrummet, vilket har fungerat alldeles utmärkt. Varje morgon har jag gjort en dagsplanering och faktum är att den hållt ganska bra. Det som nu är kvar i klassrummet, vilket förvisso är en hel del, är sånt som jag inte behöver ägna en millismuttanke förrän i augusti nån gång. Aaah, så go känsla.
Det finns några saker som måste åtgärdas innan jag får semester, men i stora drag är allt klart inför hösten. Jag känner mig så nöjd och tacksam över detta. Som kronan på verket kunde jag dessutom skörda årets första jordgubbar när jag kom hem i kväll. Det är väl nästan semester så det heter duga!
I vilket fall har den här veckan handlat om att sakta och i ordnade former bära tillbaka alla papper till arbetsrummet, vilket har fungerat alldeles utmärkt. Varje morgon har jag gjort en dagsplanering och faktum är att den hållt ganska bra. Det som nu är kvar i klassrummet, vilket förvisso är en hel del, är sånt som jag inte behöver ägna en millismuttanke förrän i augusti nån gång. Aaah, så go känsla.
Det finns några saker som måste åtgärdas innan jag får semester, men i stora drag är allt klart inför hösten. Jag känner mig så nöjd och tacksam över detta. Som kronan på verket kunde jag dessutom skörda årets första jordgubbar när jag kom hem i kväll. Det är väl nästan semester så det heter duga!
tisdag 26 juni 2012
Att vara förebild
För några dagar sedan fick jag ett meddelande från en tidigare anställd som snart ska pröva på ledarskapsvingarna. Det stod: "Jag har dig som min förebild, jag ska lyssna och försöka att alla ska bli tillgodosedda men i slutändan så är det mitt beslut som är avgörande och det kommer att fattas ur ett barnperspektiv. Vilka råd kan du ge mig?"
Jag blev glad, stolt och skräckslagen på samma gång. Jag har mina förebilder, nu fick jag veta att jag själv är en. Oj.
Så kom jag till råden. Ledarskap är liksom inget quick fix, mer trial and error. Jag skrev bland annat: "Ledarskap. Det är det både du och jag utövar varje dag, fast i olika sammanhang. Att vara lärare är att i högsta grad vara ledare. Du har en ide om vad du vill åstadkomma i det sammanhang din/dina elever befinner sig. Du har tänkt ut vägen fram till målet. Du agerar efter tanken, men korrigerar efter sammanhanget och efter vad som sker. DET är ledarskap."
Jag skrev också om att försöka hitta sina ledstjärnor, det som faktiskt betyder något för en. Det är viktigt att ha kläm på dem, både i lärar- och ledarskapet. Jag vet att min vän och jag har en gemensam ledstjärna; elevperspektivet först. Min vän är grym när det måste rytas i, dvs när elevperspektivet kommer i andra eller tredje hand. En mycket god grund att bygga sitt ledarskap på.
Det ska bli fint att följa min vän vidare på ledarskapets bana. Jag vet att det kommer att bli en lyckosam resa!
Jag blev glad, stolt och skräckslagen på samma gång. Jag har mina förebilder, nu fick jag veta att jag själv är en. Oj.
Så kom jag till råden. Ledarskap är liksom inget quick fix, mer trial and error. Jag skrev bland annat: "Ledarskap. Det är det både du och jag utövar varje dag, fast i olika sammanhang. Att vara lärare är att i högsta grad vara ledare. Du har en ide om vad du vill åstadkomma i det sammanhang din/dina elever befinner sig. Du har tänkt ut vägen fram till målet. Du agerar efter tanken, men korrigerar efter sammanhanget och efter vad som sker. DET är ledarskap."
Jag skrev också om att försöka hitta sina ledstjärnor, det som faktiskt betyder något för en. Det är viktigt att ha kläm på dem, både i lärar- och ledarskapet. Jag vet att min vän och jag har en gemensam ledstjärna; elevperspektivet först. Min vän är grym när det måste rytas i, dvs när elevperspektivet kommer i andra eller tredje hand. En mycket god grund att bygga sitt ledarskap på.
Det ska bli fint att följa min vän vidare på ledarskapets bana. Jag vet att det kommer att bli en lyckosam resa!
söndag 24 juni 2012
Mod, misstag och människor
Så är årets familjebaluns på "Läggesta Herrgård" lagd till handlingarna, tysnaden och lugnet har åter infunnit sig. I hjärtat finns nya goda upplevelser och ett varmt, tacksamt leende för att jag har en så galet härlig familj.
När alla åkt tog jag mig en vilostund och bläddrade lite i en tidskrift. Jag fastnade i en artikel om Carin Götblad, en kvinna jag fascineras mycket utav. Jag upplever henne som en mycket modig kvinna som inte viker sig när det blåser, utan tvärt om tar ett steg framåt och visar vad hon verkligen tycker. Hon parar detta med ett genuint människointresse, vilket verkar vara ett framgångsrecept.
I artikeln dissar hon olika ledarskapsteorier och menar att ledarskap är ett hantverk. Visst är det så! Ledarskap lär åtminstone jag mig genom övning, men det skadar inte med teoretisk grundkunskap heller när jag ska försöka begripa vad det är som egentligen sker och varför.
Carin säger i artikeln: "Man lär sig genom erfarenhet och även genom att göra misstag. Man måste våga reflektera över sig själv, sitt ledarskap och sina misstag för att undvika att hamna i sådana situationer igen". Så klokt.
Jag reflekterar mycket över mig själv och mitt ledarskap. Jag vet att det långt ifrån alla gånger blir perfekt, men jag försöker att dra lärdom av det som sker för att finslipa mitt hantverk ytterligare.
Jag vet att ledarskap bygger på ett samspel med gruppen, att jag inte bara kan peka och sen tro att alla går i den riktningen. Nej, det gäller att bygga förtroende och samtidigt envetet peka ut vägen. Ibland krävs det då mod. Ibland blir det misstag, men då tänker jag att både jag och mina medarbetare är människor och tillsammans kan vi ta nya tag och ta oss framåt!
När alla åkt tog jag mig en vilostund och bläddrade lite i en tidskrift. Jag fastnade i en artikel om Carin Götblad, en kvinna jag fascineras mycket utav. Jag upplever henne som en mycket modig kvinna som inte viker sig när det blåser, utan tvärt om tar ett steg framåt och visar vad hon verkligen tycker. Hon parar detta med ett genuint människointresse, vilket verkar vara ett framgångsrecept.
I artikeln dissar hon olika ledarskapsteorier och menar att ledarskap är ett hantverk. Visst är det så! Ledarskap lär åtminstone jag mig genom övning, men det skadar inte med teoretisk grundkunskap heller när jag ska försöka begripa vad det är som egentligen sker och varför.
Carin säger i artikeln: "Man lär sig genom erfarenhet och även genom att göra misstag. Man måste våga reflektera över sig själv, sitt ledarskap och sina misstag för att undvika att hamna i sådana situationer igen". Så klokt.
Jag reflekterar mycket över mig själv och mitt ledarskap. Jag vet att det långt ifrån alla gånger blir perfekt, men jag försöker att dra lärdom av det som sker för att finslipa mitt hantverk ytterligare.
Jag vet att ledarskap bygger på ett samspel med gruppen, att jag inte bara kan peka och sen tro att alla går i den riktningen. Nej, det gäller att bygga förtroende och samtidigt envetet peka ut vägen. Ibland krävs det då mod. Ibland blir det misstag, men då tänker jag att både jag och mina medarbetare är människor och tillsammans kan vi ta nya tag och ta oss framåt!
tisdag 19 juni 2012
Då. Nu. Sen.
Det är lätt att bli fångad i det ökända ekorrhjulet och köra på tills man stupar i första semesterveckan. Några veckors vila, och sen på't igen. Snart är man inne i superfarten igen och springer på som om ingenting hänt. Dumt.
För mig är det numera väldigt viktigt att ta en paus ibland, sätta sig ner, andas och låta tankarna få spela fritt. Det är ofta då de kommer, de där befriande tankarna om hur jag ska agera framåt och i vilken riktning. Sen kan jag på't igen och jobba mig framåt mot målet, trygg i att jag vet vad det är jag gör. Till n
Sta andningspaus.
Sådana processer behöver även arbetsgrupper för att få loss tanken från de inkörda spåren. Så idag har vi haft en sådan dag, som vi inledde med härlig lunch på Åstugan, följt av utvärdering av vårens undervisning. Vi kunde sitta ute i solen, låta tankarna vindla iväg lite lagom långt, konstatera vad som varit Då, reflektera över Nu, och planera för Sen.
Tänk vad lite miljöombyte och möjlighet till fria tankar kan göra med oss. Så många kloka och riktigt bra ideer som kläcktes under eftermiddagen har vi inte klämt fram under hela våren i ekorrhjulets rasande fart. Inget konstigt med det, egentligen.
Så i kväll är jag oerhört stolt över min arbetsgrupp och mycket förväntansfull över Sen. Härliga känslor!
För mig är det numera väldigt viktigt att ta en paus ibland, sätta sig ner, andas och låta tankarna få spela fritt. Det är ofta då de kommer, de där befriande tankarna om hur jag ska agera framåt och i vilken riktning. Sen kan jag på't igen och jobba mig framåt mot målet, trygg i att jag vet vad det är jag gör. Till n
Sta andningspaus.
Sådana processer behöver även arbetsgrupper för att få loss tanken från de inkörda spåren. Så idag har vi haft en sådan dag, som vi inledde med härlig lunch på Åstugan, följt av utvärdering av vårens undervisning. Vi kunde sitta ute i solen, låta tankarna vindla iväg lite lagom långt, konstatera vad som varit Då, reflektera över Nu, och planera för Sen.
Tänk vad lite miljöombyte och möjlighet till fria tankar kan göra med oss. Så många kloka och riktigt bra ideer som kläcktes under eftermiddagen har vi inte klämt fram under hela våren i ekorrhjulets rasande fart. Inget konstigt med det, egentligen.
Så i kväll är jag oerhört stolt över min arbetsgrupp och mycket förväntansfull över Sen. Härliga känslor!
söndag 17 juni 2012
Skola som straff
I veckan har det kommit ett förslag om att elever som inte når godkänt i alla ämnen ska tvingas till obligatorisk sommarskola. Om detta tycker jag inte.
För det första ska det inte vara en överraskning för skolan i slutet av läsåret, eller i slutet av år 9, att eleven inte når målen. Det finns två lagstadgade utvecklingssamtal under läsåret då detta ska hanteras och åtgärdsplan upprättas. Sen ska åtgärdsplanen följas upp och eventuellt korrigeras så att eleven faktiskt når målen.
Jag är den förste att erkänna att detta inte är så enkelt som det låter. Jag vet att inte alla elever är supermotiverade, jag vet att alla föräldrar inte har ork att stötta sina barn så mycket som det skulle behövas, men framför allt vet jag att vi i skolan inte alltid är så skickliga på ge det stöd som eleven FAKTISKT behöver. Orsakerna till detta går jag inte in på här.
För det andra anser jag att skolan inte ska vara ett straff, vilket obligatorisk sommarskola tycks bli. Hur påverkas lärandet av tvångsbojan? Mycket, tror jag. Idag är sommarskola ett erbjudande och jag vet att de elever som kommer dit är motiverade, får individuellt stöd, många gånger når de mål som hittills saknats och framför allt blir sedda av pedagoger som inte har 30 andra elever att stötta samtidigt. Det gynnar lärandet.
För det tredje anser jag att eleven ska få det stöd den behöver under den obligatoriska skoltiden, det är skolans ansvar att eleven når målen. Och när jag ändå håller på och tycker så tycker jag att läsårsdagarna är för få. På vilket sätt gynnas elevens lärande av ständiga uppbrott i form av höstlov, jullov, sportlov, påsklov, sommarlov och diverse andra dagar som splittrar upp lärandet?
Nu hör jag en hel lärarkår bröla i kulisserna, men ni kan vara lugna; jag är inte ute efter att lägga på lärarna ytterligare arbete, tvärt om. Med fungerande arbetslag kan man organisera lärande precis året runt, bara man vill. Och om det är detta som krävs för att eleverna ska nå sina mål så har vi väl inte så mycket att vänta på, eller?!
För det första ska det inte vara en överraskning för skolan i slutet av läsåret, eller i slutet av år 9, att eleven inte når målen. Det finns två lagstadgade utvecklingssamtal under läsåret då detta ska hanteras och åtgärdsplan upprättas. Sen ska åtgärdsplanen följas upp och eventuellt korrigeras så att eleven faktiskt når målen.
Jag är den förste att erkänna att detta inte är så enkelt som det låter. Jag vet att inte alla elever är supermotiverade, jag vet att alla föräldrar inte har ork att stötta sina barn så mycket som det skulle behövas, men framför allt vet jag att vi i skolan inte alltid är så skickliga på ge det stöd som eleven FAKTISKT behöver. Orsakerna till detta går jag inte in på här.
För det andra anser jag att skolan inte ska vara ett straff, vilket obligatorisk sommarskola tycks bli. Hur påverkas lärandet av tvångsbojan? Mycket, tror jag. Idag är sommarskola ett erbjudande och jag vet att de elever som kommer dit är motiverade, får individuellt stöd, många gånger når de mål som hittills saknats och framför allt blir sedda av pedagoger som inte har 30 andra elever att stötta samtidigt. Det gynnar lärandet.
För det tredje anser jag att eleven ska få det stöd den behöver under den obligatoriska skoltiden, det är skolans ansvar att eleven når målen. Och när jag ändå håller på och tycker så tycker jag att läsårsdagarna är för få. På vilket sätt gynnas elevens lärande av ständiga uppbrott i form av höstlov, jullov, sportlov, påsklov, sommarlov och diverse andra dagar som splittrar upp lärandet?
Nu hör jag en hel lärarkår bröla i kulisserna, men ni kan vara lugna; jag är inte ute efter att lägga på lärarna ytterligare arbete, tvärt om. Med fungerande arbetslag kan man organisera lärande precis året runt, bara man vill. Och om det är detta som krävs för att eleverna ska nå sina mål så har vi väl inte så mycket att vänta på, eller?!
lördag 16 juni 2012
Sommarlovsminne...
Nyss var jag ute i trädgården på ett mindre angenämt uppdrag; mördarsnigeljakt. Kvällens skörd blev 271 stycken stackare. Men det var inte det jag tänkte skriva om här och nu.
När jag kom till "Lasses stuga" på vår tomt blev jag helt knockad av kaprifoldoften som slog emot mig. Plötsligt var alla äckelsnigeltankar borta och jag var förpassad till barndomens sommarlov. Tänk vad doftminnet är starkt!
Plötsligt var jag tillbakaflyttad till första dagen på sommarlovet. Jag skulle få sova över hos min allra bästa vän, Yvonne. Deras entre' var omgiven av kaprifol. Så när det äntligen blev sommarlov och jag äntligen fick sova över hos henne var det denna magiska doft som slog emot mig. Oj, oj, oj, det var sommarlov så det räcker och blev över.
Inte nog med spännande övernattning. Det var magisk lek med massor av barbiedockor, vi retades med storebror Uffe, åt fralla med Oboy när vi vaknade, och tittade på Sommarlovsmorgon med Fem på äventyr, eller vad det hette. Och allt detta kom över mig på min mördarsnigeljakt kantad av kaprifoldoft. Undrar just vad dagens skolelever överrumplas av om en så där 30 år...
När jag kom till "Lasses stuga" på vår tomt blev jag helt knockad av kaprifoldoften som slog emot mig. Plötsligt var alla äckelsnigeltankar borta och jag var förpassad till barndomens sommarlov. Tänk vad doftminnet är starkt!
Plötsligt var jag tillbakaflyttad till första dagen på sommarlovet. Jag skulle få sova över hos min allra bästa vän, Yvonne. Deras entre' var omgiven av kaprifol. Så när det äntligen blev sommarlov och jag äntligen fick sova över hos henne var det denna magiska doft som slog emot mig. Oj, oj, oj, det var sommarlov så det räcker och blev över.
Inte nog med spännande övernattning. Det var magisk lek med massor av barbiedockor, vi retades med storebror Uffe, åt fralla med Oboy när vi vaknade, och tittade på Sommarlovsmorgon med Fem på äventyr, eller vad det hette. Och allt detta kom över mig på min mördarsnigeljakt kantad av kaprifoldoft. Undrar just vad dagens skolelever överrumplas av om en så där 30 år...
fredag 15 juni 2012
Hurra för vår student!
Så här års är det alltid fullt ös i skolans värld. Kurser ska avslutas, betyg sättas och avslutningar genomföras. Rektorer småspringer omkring med ett lyckligt leende och stirrig blick, man vill ju att även avslutet ska bli gott och fint för alla elever.
Inom vuxenutbildning har vi inga uttalade läsperioder, utbildningen ska bedrivas kontinuerligt under året. Det hindrar inte att vi har stoppauser för att fira goda prestationer.
Särvux har redan hunnit fira av sommaren, SFI och Komvux gör det dagen före midsommar. Det är viktigt att ta lite tankepauser emellanåt. Och idag hade vi en säregen tankepausavslutning, en elev tog faktiskt studenten hos oss!
Förmodligen är det första, och kanske sista, gången detta sker på Utbildningscentrum. Lagstiftning förändras och snart blir det svårt att baka in sina gamla betyg i ett nytt slutbetyg. Extra roligt idag, alltså.
Jag kan inte annat än gratulera vår elev Mattias, som slitit hårt för att komplettera sina gamla betyg till detta slutbetyg. Vi hade en enkel ceremoni i köket då betyget överlämnades, så här i efterhand tänker jag att vi skulle haft trumpeter och fanfar. Men några hurrarop fick vi i alla fall till.
Så här kommer en hyllning till: "Bra jobbat, Mattias! Och all lycka med fortsatta studier och arbete. Hurra! Hurra! Hurra!" (Hör du fanfaren nu?!)
Inom vuxenutbildning har vi inga uttalade läsperioder, utbildningen ska bedrivas kontinuerligt under året. Det hindrar inte att vi har stoppauser för att fira goda prestationer.
Särvux har redan hunnit fira av sommaren, SFI och Komvux gör det dagen före midsommar. Det är viktigt att ta lite tankepauser emellanåt. Och idag hade vi en säregen tankepausavslutning, en elev tog faktiskt studenten hos oss!
Förmodligen är det första, och kanske sista, gången detta sker på Utbildningscentrum. Lagstiftning förändras och snart blir det svårt att baka in sina gamla betyg i ett nytt slutbetyg. Extra roligt idag, alltså.
Jag kan inte annat än gratulera vår elev Mattias, som slitit hårt för att komplettera sina gamla betyg till detta slutbetyg. Vi hade en enkel ceremoni i köket då betyget överlämnades, så här i efterhand tänker jag att vi skulle haft trumpeter och fanfar. Men några hurrarop fick vi i alla fall till.
Så här kommer en hyllning till: "Bra jobbat, Mattias! Och all lycka med fortsatta studier och arbete. Hurra! Hurra! Hurra!" (Hör du fanfaren nu?!)
onsdag 13 juni 2012
Skolavslutning
Idag var det dags för eleverna på Särvux att fira av sina prestationer under våren med skolavslutning. Det vankades bullar, glass och jordgubbar i Furulids gröna oasträdgård. Solen sken så där som bara sommarsolen kan skina och eleverna var på ett lika strålande humör. Sommarsånger sjöngs och sommarhälsningar delades ut, och som pricken över i kröntes alltihop med "Den blomstertid nu kommer".
Diskussionen går emellanåt hög kring skolavslutningarnas vara eller icke vara, inte minst om vad de ska innehålla och vem som får säga vad. Tänk att något så fint som en högtidlig avslutning kan bli så svår att hantera.
För mig handlar det om att eleverna ska få en stund att glädjas åt sina prestationer, en stund för reflektion och avslut, en stund av stolthet och glädje. Hur svårt kan det va? Dagens sommaravslutning var ett lysande exempel på hur enkelt det kan va, och ändå värdigt och lite högtidligt. Jag är stolt över mina elever och min lärare som tillsammans skapade detta. Det är ju för deras skull vi gör det, eller hur!
Diskussionen går emellanåt hög kring skolavslutningarnas vara eller icke vara, inte minst om vad de ska innehålla och vem som får säga vad. Tänk att något så fint som en högtidlig avslutning kan bli så svår att hantera.
För mig handlar det om att eleverna ska få en stund att glädjas åt sina prestationer, en stund för reflektion och avslut, en stund av stolthet och glädje. Hur svårt kan det va? Dagens sommaravslutning var ett lysande exempel på hur enkelt det kan va, och ändå värdigt och lite högtidligt. Jag är stolt över mina elever och min lärare som tillsammans skapade detta. Det är ju för deras skull vi gör det, eller hur!
måndag 11 juni 2012
Coacher till alla
Har du blivit coachad någon gång? Det är verkligen något jag rekommenderar! Genom vårt EU-projekt har jag, som ledarskapsutveckling, valt att bli coachad och det ångrar jag inte en enda sekund.
Min coach finns i Katrineholm och bilresan dit är en ypperlig uppladdning inför vårt samtal. Jag har alltid en massa tankar som snurrar runt i huvudet. Som förberedelse för mötet brukar jag väla ut någon eller några tankar som jag vill fördjupa mig i och under bilresan brukar jag börja borra i dem lite djupare.
Det är just det som coachandet går ut på, att få hjälp att vända och vrida på sina tankar och få hjälp att växla perspektiv. Mig passar det utmärkt! När jag går från samtalet är jag ofta ganska trött, det tar på krafterna att tänka intensivt i en och en halv timma. Men jag har också med mig en hel drös av nya tankar, och inte minst tankar om hur jag ska arbeta vidare med de dilemman jag burit med mig till coachen.
Jag tror att alla skulle må bra av den här typen av samtal. Det finns alltid någon tanke att utveckla, alltid något man går och grunnar över som man inte vet hur man ska tackla och alltid något nytt att lära om sig själv. Kanske skulle det införas högkostnadsskydd för utvecklande samtal så att alla kunde få chansen att få uppleva det jag just nu får vara med om. Mmm... Det skulle jag verkligen unna alla!
Min coach finns i Katrineholm och bilresan dit är en ypperlig uppladdning inför vårt samtal. Jag har alltid en massa tankar som snurrar runt i huvudet. Som förberedelse för mötet brukar jag väla ut någon eller några tankar som jag vill fördjupa mig i och under bilresan brukar jag börja borra i dem lite djupare.
Det är just det som coachandet går ut på, att få hjälp att vända och vrida på sina tankar och få hjälp att växla perspektiv. Mig passar det utmärkt! När jag går från samtalet är jag ofta ganska trött, det tar på krafterna att tänka intensivt i en och en halv timma. Men jag har också med mig en hel drös av nya tankar, och inte minst tankar om hur jag ska arbeta vidare med de dilemman jag burit med mig till coachen.
Jag tror att alla skulle må bra av den här typen av samtal. Det finns alltid någon tanke att utveckla, alltid något man går och grunnar över som man inte vet hur man ska tackla och alltid något nytt att lära om sig själv. Kanske skulle det införas högkostnadsskydd för utvecklande samtal så att alla kunde få chansen att få uppleva det jag just nu får vara med om. Mmm... Det skulle jag verkligen unna alla!
lördag 9 juni 2012
Fotboll och Dudamel
Känner mig riktigt konfunderad. I Nyköping har man föreslagit noll-budget för Musikskolan 2013. Vet inte vad jag ska tro. Det politiska spelet är en sak, verkligheten en annan. Tror inte att sista ordet är sagt i det här ärendet ännu. Men en massa tankar sätter det igång.
Jag funderar över en människas värde i kronor och ören. Vad ska de kommunala skattepengarna läggas på? Behöver man sätta kultur i motsats till sport?
I kväll har jag njutit av ett par fotbollsmatcher, högklassig sportslig njutning. Sen zappade jag över till statskanal och fick fullständig njutning i en konsert av wienerfilharmonikerna under ledning av den magnifike Gustavo Dudamel. Å så tänker jag att ingen av dessa jag sett, varken fotbollsspelare eller orkestermusiker, hade varit där de är idag om de inte fått öva och bygga sin kompetens i tidig ålder. Så, varför ens komma på den befängda tanken att lägga ner Musikskolan i Nyköping? Sluta i så fall att ge föreningsbidrag till idrottsföreningarna.
Båda tankarna är lika befängda, eller hur?! I vårt välmående land har vi råd med båda!!!
Jag funderar över en människas värde i kronor och ören. Vad ska de kommunala skattepengarna läggas på? Behöver man sätta kultur i motsats till sport?
I kväll har jag njutit av ett par fotbollsmatcher, högklassig sportslig njutning. Sen zappade jag över till statskanal och fick fullständig njutning i en konsert av wienerfilharmonikerna under ledning av den magnifike Gustavo Dudamel. Å så tänker jag att ingen av dessa jag sett, varken fotbollsspelare eller orkestermusiker, hade varit där de är idag om de inte fått öva och bygga sin kompetens i tidig ålder. Så, varför ens komma på den befängda tanken att lägga ner Musikskolan i Nyköping? Sluta i så fall att ge föreningsbidrag till idrottsföreningarna.
Båda tankarna är lika befängda, eller hur?! I vårt välmående land har vi råd med båda!!!
torsdag 7 juni 2012
Att sätta spår i elevers liv
Det är bråda tider för oss som har studenter i familjen men det är ett kärt arbete att förbereda allt till det bästa. Många års slit är till ända, mycken lärdom är införskaffad och många god minnen finns samlade i det lilla studenthuvudet. Det är värt att fira!
Min egen student gick av stapeln på 80-talet och det var inget störra hallaballoooo, minns att jag hade mössa och en fest, men jag förstod inte riktigt varför. Att ta studenten stod liksom inte riktigt på agendan då.
I stället tänker jag tillbaka på alla elever jag vinkat av från grundskolan, elever med all sköns upplevelser av skolan, upplevelser jag inte kunde ha en aning om om de inte berättade om dem. Å så alla dessa föräldrar, med sina upplevelser och tankar om sina barns skolgång, en skolgång som jag fick vara delaktig i. Vilken ynnest!
En gång hamnade jag bredvid en av våra mest kända politiker på en lunch. Jag presenterade mig och berättade att jag undervisat ett par av hennes barn i skolan. Hon stannade liksom upp, spände ögonen i mig och sa med ganska så barsk röst: "Jasså, det är du som är musikläraren?"
Det snurrade till rätt rejält i huvudet och jag hann tänka att jag kan smita ut på toaletten och försvinna därifrån ganska så snabbt, någon trevlig lunch blir det nog inte här. Sen började hon berätta om sin son som inte funnit sig så väl tillrätta i skolan, som hade musik som sitt stora intresse och som blev utsatt av de andra eleverna.
Musikämnet stod inte högst i rang på den skolan, det minns jag mycket väl. Historiskt sett hade nog musiktimmarna varit mer av stök än undervisning och jag förstår att pojken ifråga led av att inte ens få blomma ut i skolan i det han faktiskt kunde och ville lära sig mer av.
Sen berättade mammapolitikern om hur hennes son börjat tycka om skolan och vuxit i självförtroende när det kom en musiklärare som skapade struktur och gjorde spännande saker i undervisningen. Pojken älskade att sjunga och för första gången under sin skolgång kunde han göra det utan att de andra eleverna retade honom för det.
Jag blev helt förstummad men lyckades i alla fall fråga om vad pojken gjorde nu, en så där 6-7 år senare. "Jo, serrö" sa hon med myndig stämma, "på högstadiet utvecklades han mycket fint i musik och när vi sedan flyttade till Bryssel valde han en gymnasieskola med musikinriktning. Nu går han där och funderar på att fortsätta utbilda sig i musik."
Fullständigt förbluffad försökte jag sedan få i mig lunchen medan jag funderade på detta elevöde som jag inte haft en aning om. Efter detta samtal har jag tänkt en del på vilken oerhört viktig roll vi lärare och rektorer har, att vi sätter spår i människors liv, kanske oftast utan att vi har en aning om vilka spår vi sätter. För mig är det en svindlande tanke...
Min egen student gick av stapeln på 80-talet och det var inget störra hallaballoooo, minns att jag hade mössa och en fest, men jag förstod inte riktigt varför. Att ta studenten stod liksom inte riktigt på agendan då.
I stället tänker jag tillbaka på alla elever jag vinkat av från grundskolan, elever med all sköns upplevelser av skolan, upplevelser jag inte kunde ha en aning om om de inte berättade om dem. Å så alla dessa föräldrar, med sina upplevelser och tankar om sina barns skolgång, en skolgång som jag fick vara delaktig i. Vilken ynnest!
En gång hamnade jag bredvid en av våra mest kända politiker på en lunch. Jag presenterade mig och berättade att jag undervisat ett par av hennes barn i skolan. Hon stannade liksom upp, spände ögonen i mig och sa med ganska så barsk röst: "Jasså, det är du som är musikläraren?"
Det snurrade till rätt rejält i huvudet och jag hann tänka att jag kan smita ut på toaletten och försvinna därifrån ganska så snabbt, någon trevlig lunch blir det nog inte här. Sen började hon berätta om sin son som inte funnit sig så väl tillrätta i skolan, som hade musik som sitt stora intresse och som blev utsatt av de andra eleverna.
Musikämnet stod inte högst i rang på den skolan, det minns jag mycket väl. Historiskt sett hade nog musiktimmarna varit mer av stök än undervisning och jag förstår att pojken ifråga led av att inte ens få blomma ut i skolan i det han faktiskt kunde och ville lära sig mer av.
Sen berättade mammapolitikern om hur hennes son börjat tycka om skolan och vuxit i självförtroende när det kom en musiklärare som skapade struktur och gjorde spännande saker i undervisningen. Pojken älskade att sjunga och för första gången under sin skolgång kunde han göra det utan att de andra eleverna retade honom för det.
Jag blev helt förstummad men lyckades i alla fall fråga om vad pojken gjorde nu, en så där 6-7 år senare. "Jo, serrö" sa hon med myndig stämma, "på högstadiet utvecklades han mycket fint i musik och när vi sedan flyttade till Bryssel valde han en gymnasieskola med musikinriktning. Nu går han där och funderar på att fortsätta utbilda sig i musik."
Fullständigt förbluffad försökte jag sedan få i mig lunchen medan jag funderade på detta elevöde som jag inte haft en aning om. Efter detta samtal har jag tänkt en del på vilken oerhört viktig roll vi lärare och rektorer har, att vi sätter spår i människors liv, kanske oftast utan att vi har en aning om vilka spår vi sätter. För mig är det en svindlande tanke...
lördag 2 juni 2012
Blåst, kyla och snöglopp
Andra juni och inte tillstymmelse till sommar. Hos mig är det fem grader "varmt", blåst och snöglopp. Mina plantor har fått flytta tillbaka in i uterummet, där står kupe'värmaren och försöker fördriva den värsta kylan. Dock är mina tomatplantor alldeles för stora och tunga för att jag ska orka bära in dem och jag undrar så hur dessa stackare ska överleva eländesvädret. Visserligen har de fått ett litet improviserat växthus av byggplast, men jag grunnar på hur jag ska kunna hjälpa dem ytterligare. Förmodligen blir det ännu svalare mot natten.
Jag återvänder, som så ofta, till liknelsen av ledarskap som trädgårdsmästarens jobb. Det händer att mina medarbetare får kritik av elever eller andra. Ibland är den rättmätig och då får man korrigera kursen till det bättre.
Ibland är dock kritiken orättfärdig. Inte sällan projiceras egna tillkortakommanden på läraren, som i sin tur får utstå både spott och spe. Arbetet känns då iskallt och tungt, kastvindarna gör att man har svårt att hålla balansen.
Som ledare gäller det då att flytta in medarbetaren i det uppvärmda glasrummet, kanske förstärka med lite bubbelplast runt omkring och öka värmen så att en stunds omsorg och omtanke grundar för fortsatt växande. Får plantan stå kvar ute i kylan kommer den att skadas svårt och kanske aldrig återhämta sig riktigt.
Turligt nog är dessa situationer ganska sällsynta, precis som det ruggiga vädret så här i början av juni. Man får helt enkelt bara hoppas på snar förändring och drömma om sköna blomsterängar och varma dagar. För de kommer, och vi överlever den här iskylan också!
Jag återvänder, som så ofta, till liknelsen av ledarskap som trädgårdsmästarens jobb. Det händer att mina medarbetare får kritik av elever eller andra. Ibland är den rättmätig och då får man korrigera kursen till det bättre.
Ibland är dock kritiken orättfärdig. Inte sällan projiceras egna tillkortakommanden på läraren, som i sin tur får utstå både spott och spe. Arbetet känns då iskallt och tungt, kastvindarna gör att man har svårt att hålla balansen.
Som ledare gäller det då att flytta in medarbetaren i det uppvärmda glasrummet, kanske förstärka med lite bubbelplast runt omkring och öka värmen så att en stunds omsorg och omtanke grundar för fortsatt växande. Får plantan stå kvar ute i kylan kommer den att skadas svårt och kanske aldrig återhämta sig riktigt.
Turligt nog är dessa situationer ganska sällsynta, precis som det ruggiga vädret så här i början av juni. Man får helt enkelt bara hoppas på snar förändring och drömma om sköna blomsterängar och varma dagar. För de kommer, och vi överlever den här iskylan också!
torsdag 31 maj 2012
Nöjd pedagogisk ledare
Dagen började med snäva tidsmarginaler, om man så säger, men "det var inte mitt fel". Jag sladdade in ett par minuter sen till dagens första möte men kunde konstatera att jag inte var ensam om detta. Puh! Det blev sedan ett mycket spännande och givande möte om kvalitet och utveckling, mina favvoämnen.
Jaha, sen kom nästa plump i protokollet; skrivit in i kalendern men inte riktigt observerat i morgonsurfen. Gliiiida in på Utbildningscentrum för att träffa elever som ville intervjua mig i sitt mediaarbete. Puh! igen, och de blev nöjda på första tagningen.
Efter supersprint i åskregn kunde jag äntligen sätta mig ner, andas och tänka. Ett något coolare huvud stack åter ut i verksamheten och kunde glädja sig storligen över det som pågick; ett utvecklingsarbete med Film i Sörmland där elever och lärare samtidigt lärde sig göra film med iPad. Jag blev superinspirerad och min egen kreativitet flödade för fullt. Mmm...
Vi rektorer får ofta höra att vi är dåliga på att nyttja vårt pedagogiska ledarskap. Ja, så kanske det är, men jag efterfrågar också en definition av vad pedagogiskt ledarskap är. För många är det liktydigt med besök i klassrummet. För mig är det så mycket mer. Initiera nya tankar. Utmana gamla tankar. Visa i praktiskt handling att allt är möjligt. Och så vidare.
Dagens projekt, som jag initierat, anser jag vara pedagogiskt ledarskap i linje med att konkretisera det vidgade textbegreppet. Jag har idag sett både elever och personal med glittrande ögon, ett helt hus fyllt av aktivitet och liv, och själv känt mig oerhört glad över vad vi kan åstadkomma med de medel vi har. Å så alla härliga diskussioner vi haft om det som skett, det har blivit grädden på moset. Är det någon som tvivlar på att jag är en nöjd pedagogisk ledare i kväll? Nej, tror inte det!
Jaha, sen kom nästa plump i protokollet; skrivit in i kalendern men inte riktigt observerat i morgonsurfen. Gliiiida in på Utbildningscentrum för att träffa elever som ville intervjua mig i sitt mediaarbete. Puh! igen, och de blev nöjda på första tagningen.
Efter supersprint i åskregn kunde jag äntligen sätta mig ner, andas och tänka. Ett något coolare huvud stack åter ut i verksamheten och kunde glädja sig storligen över det som pågick; ett utvecklingsarbete med Film i Sörmland där elever och lärare samtidigt lärde sig göra film med iPad. Jag blev superinspirerad och min egen kreativitet flödade för fullt. Mmm...
Vi rektorer får ofta höra att vi är dåliga på att nyttja vårt pedagogiska ledarskap. Ja, så kanske det är, men jag efterfrågar också en definition av vad pedagogiskt ledarskap är. För många är det liktydigt med besök i klassrummet. För mig är det så mycket mer. Initiera nya tankar. Utmana gamla tankar. Visa i praktiskt handling att allt är möjligt. Och så vidare.
Dagens projekt, som jag initierat, anser jag vara pedagogiskt ledarskap i linje med att konkretisera det vidgade textbegreppet. Jag har idag sett både elever och personal med glittrande ögon, ett helt hus fyllt av aktivitet och liv, och själv känt mig oerhört glad över vad vi kan åstadkomma med de medel vi har. Å så alla härliga diskussioner vi haft om det som skett, det har blivit grädden på moset. Är det någon som tvivlar på att jag är en nöjd pedagogisk ledare i kväll? Nej, tror inte det!
onsdag 30 maj 2012
Oväntat trevliga samtal
Ett av mina uppdrag är att ansvara för Gnestas gymnasieelevers väl och ve på skolor runt om i vårt avlånga land, ett mycket spännande uppdrag som bjuder på nya upptäckter varje dag.
I förra veckan skickade jag brev till de 44 gymnasier som har gnestaelever som går ut årskurs 3 eller 4. Jag bad att få veta hur det gått för eleverna, förhoppningen är ju att alla får slutbetyg. Resultatet lät inte vänta på sig. Redan dagen efter jag skickat breven hade jag den första rektorn i luren som nöjt kunde konstatera att det gått mycket bra för eleverna på hennes skola. Bra där!
Jag berättade sedan för henne om mitt uppdrag och att jag återkommer till hösten för att följa upp alla elever, förhoppningsvis göra besök på skolan och besöka eleverna. Hon tyckte att det var en galant id'e och såg fram emot fortsatt samarbete i höst.
Så där har det fortsatt denna vecka. Min stackars mobil glöder efter alla trevliga samtal med rektorer som gärna berättar om sin skola och elevernas studieresultat. Riktigt bra känns det, framför allt för elevernas skull. Jag vill verkligen förvissa mig om att de har en god studiesituation och att de får den utbildning de har rätt till. Än så länge känner jag mig väldigt nöjd och ser sannerligen fram emot höstens fortsatta arbete kring detta. Tänk, så bra man har det, va!
I förra veckan skickade jag brev till de 44 gymnasier som har gnestaelever som går ut årskurs 3 eller 4. Jag bad att få veta hur det gått för eleverna, förhoppningen är ju att alla får slutbetyg. Resultatet lät inte vänta på sig. Redan dagen efter jag skickat breven hade jag den första rektorn i luren som nöjt kunde konstatera att det gått mycket bra för eleverna på hennes skola. Bra där!
Jag berättade sedan för henne om mitt uppdrag och att jag återkommer till hösten för att följa upp alla elever, förhoppningsvis göra besök på skolan och besöka eleverna. Hon tyckte att det var en galant id'e och såg fram emot fortsatt samarbete i höst.
Så där har det fortsatt denna vecka. Min stackars mobil glöder efter alla trevliga samtal med rektorer som gärna berättar om sin skola och elevernas studieresultat. Riktigt bra känns det, framför allt för elevernas skull. Jag vill verkligen förvissa mig om att de har en god studiesituation och att de får den utbildning de har rätt till. Än så länge känner jag mig väldigt nöjd och ser sannerligen fram emot höstens fortsatta arbete kring detta. Tänk, så bra man har det, va!
måndag 28 maj 2012
Övning ger färdighet
För ett par veckor sedan hade jag förmånen att träffa och lyssna på två av Sveriges bästa pianister; Martin Sturfält och Love Derwinger. De spelade som två gudar, virtuost och eldigt i en salig blandning. En ren och skär fröjd var det att lyssna till dem.
Mina tankar vandrade dock iväg en stund och jag tänkte på ledarskap och hur det kan bli lika virtuost som det pianospel jag lyssnade till. Alla föds ju inte till underbarn, och även om man skulle göra det krävs många, många timmars gnetande och övande för att nå dessa himmelska höjder.
De flesta av mina arbetsdagar är, så att säga, ett evigt etydövande. Skalor upp och ner, i olika tempi och rytmiserande. Man blir inte lyrisk, direkt. Men så kommer det en dag emellanåt då övandet ger resultat, då jag känner att ledarskapet är så där virtuost och glänsande som den vackraste sonat. Då blir jag nöjd, och jag hoppas att mina medarbetare också är extra nöjda då.
Men man kan inte slå sig till ro. När konserten är över får man njuta en stund, sen hem och öva igen. Och igen. Och igen. För mig innebär det ett evigt reflekterande över det jag gör, inte gör, säger eller inte säger, och vad allt detta får för konsekvenser för min organisation. Det är inte lätt, men oerhört spännande att utvecklas. Och en sak vet jag; övning ger färdighet.
Mina tankar vandrade dock iväg en stund och jag tänkte på ledarskap och hur det kan bli lika virtuost som det pianospel jag lyssnade till. Alla föds ju inte till underbarn, och även om man skulle göra det krävs många, många timmars gnetande och övande för att nå dessa himmelska höjder.
De flesta av mina arbetsdagar är, så att säga, ett evigt etydövande. Skalor upp och ner, i olika tempi och rytmiserande. Man blir inte lyrisk, direkt. Men så kommer det en dag emellanåt då övandet ger resultat, då jag känner att ledarskapet är så där virtuost och glänsande som den vackraste sonat. Då blir jag nöjd, och jag hoppas att mina medarbetare också är extra nöjda då.
Men man kan inte slå sig till ro. När konserten är över får man njuta en stund, sen hem och öva igen. Och igen. Och igen. För mig innebär det ett evigt reflekterande över det jag gör, inte gör, säger eller inte säger, och vad allt detta får för konsekvenser för min organisation. Det är inte lätt, men oerhört spännande att utvecklas. Och en sak vet jag; övning ger färdighet.
torsdag 24 maj 2012
Att vara med mitt i livet
Jag har den oerhörda förmånen att få träffa en hel massa intressanat och unika människor. Varje dag!!! Visst måste jag tillstå att det i några enstaka fall innebär plump i protokollet; jag har ju alltid en tanke om vad jag ska hinna med varje dag. Inspirerande samtal är sällan inplanerade. Men ack så givande när de sker.
Idag har det varit en sådan inspererande människounik dag. När jag styrde kosan mot jobbet idag hade jag två, till synes, enkla arbetsuppgifter på agendan. Ha, vad jag tog miste! De relativt enkla arbetsuppgifterna blev visserligen gjorda, men allt det andra hade jag inte förutspått. Tur!
Det finns två sätt att tackla detta oplanerade. 1: snäsa av de oplanerade eller helt enkelt låta bli att svara i telefon. 2: med nyfikenhet ta emot det oplanerade och se vart det tar vägen. Jag gillar sätt 2. Idag innebar det ett flertal helt underbara mellanmänskliga samtal. Inte enkelt alltid, men så himla bra till slut.
Jag är så tacksam över alla dessa människor jag får vara med om en liten, liten stund emellanåt, eller ibland lite längre. Det är en ynnest att få vara med i alla dessa människoöden; smärtor och glädjeämnen i en salig röra. Ja, att vara rektor är att verkligen vara mitt i livet!
Idag har det varit en sådan inspererande människounik dag. När jag styrde kosan mot jobbet idag hade jag två, till synes, enkla arbetsuppgifter på agendan. Ha, vad jag tog miste! De relativt enkla arbetsuppgifterna blev visserligen gjorda, men allt det andra hade jag inte förutspått. Tur!
Det finns två sätt att tackla detta oplanerade. 1: snäsa av de oplanerade eller helt enkelt låta bli att svara i telefon. 2: med nyfikenhet ta emot det oplanerade och se vart det tar vägen. Jag gillar sätt 2. Idag innebar det ett flertal helt underbara mellanmänskliga samtal. Inte enkelt alltid, men så himla bra till slut.
Jag är så tacksam över alla dessa människor jag får vara med om en liten, liten stund emellanåt, eller ibland lite längre. Det är en ynnest att få vara med i alla dessa människoöden; smärtor och glädjeämnen i en salig röra. Ja, att vara rektor är att verkligen vara mitt i livet!
onsdag 23 maj 2012
Tillsammans är vi riktigt, riktigt bra!
Hela dagen har jag varit med mina SFI-lärare på Stensunds folkhögskola tillsammans med övriga SFI-lärare i Sörmland. Vi har haft länsstudiedag för att borra oss djupare ner i nya kursplaner och betygskriterier, en inte helt enkel uppgift. Diskussionens vågor gick ömsom högt när de olika grupperna i sin iver delgav varandra sina olika tankar, ömsom ganska strandkluckande när vi hittade saker som var gemensamma och mer begripliga, precis så som det ska vara när erfarenheter och tankar vänds och vrids på.
Vi är i samma situation som våra elever befinner sig i varje dag, i ett läge av lärande. Det innebär osäkerhet om man är på rätt väg, om ens tankar håller och om man ska våga yppa sin osäkerhet. Jag hävdar att vi måste ha de här gemensamma studiedagarna för att komma framåt i det nya. Varje lärare eller skola kan omöjligt sätta sig in i allt det nya på egen hand, ej heller göra det begripligt.
Jag är väldigt nöjd med dagen och vårt länsvisa samarbete och tänker att tillsammans är vi riktigt, riktigt bra!
Vi är i samma situation som våra elever befinner sig i varje dag, i ett läge av lärande. Det innebär osäkerhet om man är på rätt väg, om ens tankar håller och om man ska våga yppa sin osäkerhet. Jag hävdar att vi måste ha de här gemensamma studiedagarna för att komma framåt i det nya. Varje lärare eller skola kan omöjligt sätta sig in i allt det nya på egen hand, ej heller göra det begripligt.
Jag är väldigt nöjd med dagen och vårt länsvisa samarbete och tänker att tillsammans är vi riktigt, riktigt bra!
tisdag 22 maj 2012
Idag har jag sett lärande med egna ögon
Syrenerna slog ut hemma hos oss i söndags så det passade ju bra att återgå från skomakarsemester till rektorsarbete. Att högsommarvärmen skulle anfalla i samma veva var jag inte beredd på, men skönt var det i alla fall att gunga vidare på lärandets skepp.
Igår ägnade jag en bra stund åt att reda ut lite siffergegga inför SCB-redovisning och sen tog jag emot nämnden som var på verksamhetsturne. Jag känner mig alltid lite extra ödmjuk när jag träffar fritidspolitiker, dvs människor som viger en hel del av sin fritid åt att omsätta demokratitanken. Jag har sett luntorna som ska plöjas igenom inför varje sammanträde. Och det räcker inte med att plöja; man ska tycka något om det också.
Nåväl, igår var det verksamhetsbesök och vi hade ett gott samtal om mina verksamhetsområden vuxenutbildning och gymnasiet. Många gillande nickar såg jag, så jag tror att nämnden är rätt så nöjd med det som görs och mina tankar om framtiden.
Idag har jag ägnat mig åt det som de flesta rektorer anser att vi hinner med minst av allt, nämligen lektionsbesök. Lektionen var ett heldagsstudiebesök i kungliga hufvudstaden och Astrid Lindgrens författarskap var temat. Vi besökte Dalgatan där hon bodde, Vasaparken hon ofta vistades i och huset där "Karlsson på taket" utspelar sig. Att det roterade en helikopter ovanför våra huvuden just då var ju bara lite extra krydda på moset.
Efter välsmakande lunch begav vi oss så till Junibacken och ytterligare fördjupning i Astrids underbara berättelser. Hela dagen hade jag ett sånt där lyckligt rektorsleende i mig, ett leende grundat i att jag kunde se hur läraren hade grundat för lärandet på ett fantastiskt fint sätt, där teoretisk skolkunskap omsattes i praktik och inte minst hur eleverna omsatte sitt lärande genom att komma med nya spännande och kluriga frågor.
Det är just det där som är så innerligt svårt att sätta ord på, det där lärandet som "bara" är där, utan att man behöver kontrollera det med skriftligt prov eller andra uppgifter. Varje lärare känner det där, men har också kravet på sig att kunna redogöra för varför en elev fått just det ena eller andra betyget. Lika bra då att låta eleverna skriv ett prov eller en uppsats också så man har ryggen fri... Å, vad jag skulle önska att lärarna kunde få vila lite mer i sin pedagogiska erfarenhet och få njuta av lärandet så som jag har gjort idag!
Igår ägnade jag en bra stund åt att reda ut lite siffergegga inför SCB-redovisning och sen tog jag emot nämnden som var på verksamhetsturne. Jag känner mig alltid lite extra ödmjuk när jag träffar fritidspolitiker, dvs människor som viger en hel del av sin fritid åt att omsätta demokratitanken. Jag har sett luntorna som ska plöjas igenom inför varje sammanträde. Och det räcker inte med att plöja; man ska tycka något om det också.
Nåväl, igår var det verksamhetsbesök och vi hade ett gott samtal om mina verksamhetsområden vuxenutbildning och gymnasiet. Många gillande nickar såg jag, så jag tror att nämnden är rätt så nöjd med det som görs och mina tankar om framtiden.
Idag har jag ägnat mig åt det som de flesta rektorer anser att vi hinner med minst av allt, nämligen lektionsbesök. Lektionen var ett heldagsstudiebesök i kungliga hufvudstaden och Astrid Lindgrens författarskap var temat. Vi besökte Dalgatan där hon bodde, Vasaparken hon ofta vistades i och huset där "Karlsson på taket" utspelar sig. Att det roterade en helikopter ovanför våra huvuden just då var ju bara lite extra krydda på moset.
Efter välsmakande lunch begav vi oss så till Junibacken och ytterligare fördjupning i Astrids underbara berättelser. Hela dagen hade jag ett sånt där lyckligt rektorsleende i mig, ett leende grundat i att jag kunde se hur läraren hade grundat för lärandet på ett fantastiskt fint sätt, där teoretisk skolkunskap omsattes i praktik och inte minst hur eleverna omsatte sitt lärande genom att komma med nya spännande och kluriga frågor.
Det är just det där som är så innerligt svårt att sätta ord på, det där lärandet som "bara" är där, utan att man behöver kontrollera det med skriftligt prov eller andra uppgifter. Varje lärare känner det där, men har också kravet på sig att kunna redogöra för varför en elev fått just det ena eller andra betyget. Lika bra då att låta eleverna skriv ett prov eller en uppsats också så man har ryggen fri... Å, vad jag skulle önska att lärarna kunde få vila lite mer i sin pedagogiska erfarenhet och få njuta av lärandet så som jag har gjort idag!
fredag 18 maj 2012
Skomakarsemester
Häggen blommar som bäst och syrenerna ståtar med sina svällande knoppar i väntan på att få brista ut i blom. Jag gör som skomakarn; har några dagars ledigt.
Mellan grävning av land och omplantering av uppdragna växter unnar jag mig en stund i hängmattan. Den solvarma vinden smeker min kind och för med sig en förförande doft av plommon- och körsbärsblom. I trädkronan ovanför mitt huvud sitter den stilige flugsnapparhannen och spanar in småknytt, lite längre bort gapar talgoxen efter sällskap. Sirliga blomblad från plommonträdet singlar ner i mitt ansikte och förs sedan bort av vårvinden.
Jag känner hur vilan gör gott för kropp och själ, hur ett nöjt leende riktigt breder ut sig i mitt lätt solbrända ansikte. En jobbtanke, eller två, svirrar förbi, men jag låter dem löpa. Tids nog är det dags att borra sig djupare ner i dem.
Nu är det dags att återvända till trädgården; till spade och grep, till jordgubbsplantor och pallkragar. Och jag längtar redan efter nästa vilopaus i hängmattan.
Mellan grävning av land och omplantering av uppdragna växter unnar jag mig en stund i hängmattan. Den solvarma vinden smeker min kind och för med sig en förförande doft av plommon- och körsbärsblom. I trädkronan ovanför mitt huvud sitter den stilige flugsnapparhannen och spanar in småknytt, lite längre bort gapar talgoxen efter sällskap. Sirliga blomblad från plommonträdet singlar ner i mitt ansikte och förs sedan bort av vårvinden.
Jag känner hur vilan gör gott för kropp och själ, hur ett nöjt leende riktigt breder ut sig i mitt lätt solbrända ansikte. En jobbtanke, eller två, svirrar förbi, men jag låter dem löpa. Tids nog är det dags att borra sig djupare ner i dem.
Nu är det dags att återvända till trädgården; till spade och grep, till jordgubbsplantor och pallkragar. Och jag längtar redan efter nästa vilopaus i hängmattan.
tisdag 15 maj 2012
Vilken härlig dag, tra la la!!!
Somliga dagar åker jag hem från jobbet och är bara så nöjd, nöjd, nöjd! Det betyder inte att jag är missnöjd de andra dagarna, men somliga dagar är bara riktiga fullträffar. Så var det idag.
Förmiddagen ägnades åt ekonomiutbildning. Den var intressant och bra, men jag satt mest och längtade efter att få gå över gatan till mitt eget Utbildningscentrum och mina medarbetare som jag inte träffat på några dagar. Framåt lunch äntrade jag så skeppet för fortsatt seglats framåt.
Det är i mötet med mina medarbetare som jag mår som bäst, och förmodligen gör mitt jobb som bäst också, för den delen. Ledarskap från skrivbordet är inte min melodi, nej, det är i mötet som mening skapas och tankar bryts och utvecklas. Där vill jag vara, där vill jag verka. Och idag blev det en sån dag då skrivbordet inte åt upp mig.
Efter några timmars diversearbete blev det så dags för arbetsplatsträff med en gedigen agenda. Vi började med att berätta om vilka förväntningar var och en hade på mötet och det var en fröjd att höra allas tankar och önskningar. Sen bara fortsatte det i en kreativ och effektiv ton, med många goda skratt på vägen. Stort och smått, mycket viktigt blandat med lite mindre viktigt. Men wow, så härligt det kändes att få segla iväg med min fina arbetsgrupp!
Ja, nu tar jag semester med ett sånt där väldigt nöjt leende på läpparna. Visst ska det bli skönt med lite trädgårdsarbetesdagar, men jag längtar redan efter måndag och nya seglatser med medarbetarna. Nöjd, nöjd, nöjd och så glad!
Förmiddagen ägnades åt ekonomiutbildning. Den var intressant och bra, men jag satt mest och längtade efter att få gå över gatan till mitt eget Utbildningscentrum och mina medarbetare som jag inte träffat på några dagar. Framåt lunch äntrade jag så skeppet för fortsatt seglats framåt.
Det är i mötet med mina medarbetare som jag mår som bäst, och förmodligen gör mitt jobb som bäst också, för den delen. Ledarskap från skrivbordet är inte min melodi, nej, det är i mötet som mening skapas och tankar bryts och utvecklas. Där vill jag vara, där vill jag verka. Och idag blev det en sån dag då skrivbordet inte åt upp mig.
Efter några timmars diversearbete blev det så dags för arbetsplatsträff med en gedigen agenda. Vi började med att berätta om vilka förväntningar var och en hade på mötet och det var en fröjd att höra allas tankar och önskningar. Sen bara fortsatte det i en kreativ och effektiv ton, med många goda skratt på vägen. Stort och smått, mycket viktigt blandat med lite mindre viktigt. Men wow, så härligt det kändes att få segla iväg med min fina arbetsgrupp!
Ja, nu tar jag semester med ett sånt där väldigt nöjt leende på läpparna. Visst ska det bli skönt med lite trädgårdsarbetesdagar, men jag längtar redan efter måndag och nya seglatser med medarbetarna. Nöjd, nöjd, nöjd och så glad!
måndag 14 maj 2012
Rektortycket
Jag tycker om mitt arbete, på många olika sätt. Härom dagen fick jag möjlighet att skriva om det i Rektorstycket: här kommer mina och några andra rektorers tankar om vårt fina uppdrag!
Rektortycket
Rektortycket
lördag 12 maj 2012
Varför blev du rektor?
Får en tid sen fick jag den frågan, och jag har fått den någon gång tidigare, så jag har funderat lite över det. Jag tror att det är viktigt att emellanåt stanna upp och fundera över vad det är man gör, vad som driver en och vad det är man vill åstadkomma med sitt arbete.
Jag är äldst av fyra underbara syskon och har alltid tagit ledarrollen, styrt och ställt med dem. För några år sedan berättade en av mina systrar att hon var jätterädd för mig när hon var liten. Jag gick visst runt och sa: "Ska du ha stryk, eller?" Av detta minns jag ingenting, ännu mindre varför jag sa så. Jag har heller aldrig slagit någon, men det verkar ju ha räckt med hot ;)
Min andra syster kunde reta gallfeber på mig enbart genom att titta på mig. Jag vet inte vad det var som satte igång detta och det gick över nånstans i tonåren. Men innan dess var det en del bråk oss emellan. Alltid hennes fel, förstås! Eller förmodligen inte, vi var nog lika goda kålsupare.
Vad har nu detta med mitt ledarskap att göra? Jo, jag är övertygad om att vi formas som människor av precis allt det vi upplever. Jag fick tidig träning i att leda andra, att lösa problem på egen hand, att ta hänsyn till mina syskon och våra olika behov; egenskaper som är viktiga för en ledare.
När jag var 12 år fick jag uppdraget att ta hand om en liten söndagsskolegrupp i kyrkan. I dag baxnar jag vid tanken, men det fanns vuxna som trodde på mig och som såg mina ledarskapsförmågor. Fortsatt träning i ledarskap. Ganska snart därefter blev jag ledare för ungdomskören tillsammans med en av mina kompisar, forsatt träning i ledarskap och samarbete.
Sen har det rullat på. Det tog ett år som nyanställd lärare så blev jag studieledare som det hette på den tiden. När jag kom till Gnesta hamnade jag i ett arbetslag där jag omedelbart kastade oss in i skolutvecklingsprojekt. Efter några år blev jag erbjuden tjänsten som biträdande rektor och ytterligare några år senare blev jag "storrektor", med en egen skola och förskola.
Jag älskar mitt arbete. Jag drivs av att leda människor mot uppsatta mål, på ibland kringelikrokiga vägar. Jag njuter av att se medarbetare och elever växa i kunskap, förmågor och självkänsla. Jag vet att mitt arbete gör skillnad för många, och det är jag väldigt, väldigt nöjd med. Så det är inte bara på ett slumpartat bananskal jag halkat in i branschen och håller mig kvar. Det är helt enkelt en del av mitt underbara liv!
Jag är äldst av fyra underbara syskon och har alltid tagit ledarrollen, styrt och ställt med dem. För några år sedan berättade en av mina systrar att hon var jätterädd för mig när hon var liten. Jag gick visst runt och sa: "Ska du ha stryk, eller?" Av detta minns jag ingenting, ännu mindre varför jag sa så. Jag har heller aldrig slagit någon, men det verkar ju ha räckt med hot ;)
Min andra syster kunde reta gallfeber på mig enbart genom att titta på mig. Jag vet inte vad det var som satte igång detta och det gick över nånstans i tonåren. Men innan dess var det en del bråk oss emellan. Alltid hennes fel, förstås! Eller förmodligen inte, vi var nog lika goda kålsupare.
Vad har nu detta med mitt ledarskap att göra? Jo, jag är övertygad om att vi formas som människor av precis allt det vi upplever. Jag fick tidig träning i att leda andra, att lösa problem på egen hand, att ta hänsyn till mina syskon och våra olika behov; egenskaper som är viktiga för en ledare.
När jag var 12 år fick jag uppdraget att ta hand om en liten söndagsskolegrupp i kyrkan. I dag baxnar jag vid tanken, men det fanns vuxna som trodde på mig och som såg mina ledarskapsförmågor. Fortsatt träning i ledarskap. Ganska snart därefter blev jag ledare för ungdomskören tillsammans med en av mina kompisar, forsatt träning i ledarskap och samarbete.
Sen har det rullat på. Det tog ett år som nyanställd lärare så blev jag studieledare som det hette på den tiden. När jag kom till Gnesta hamnade jag i ett arbetslag där jag omedelbart kastade oss in i skolutvecklingsprojekt. Efter några år blev jag erbjuden tjänsten som biträdande rektor och ytterligare några år senare blev jag "storrektor", med en egen skola och förskola.
Jag älskar mitt arbete. Jag drivs av att leda människor mot uppsatta mål, på ibland kringelikrokiga vägar. Jag njuter av att se medarbetare och elever växa i kunskap, förmågor och självkänsla. Jag vet att mitt arbete gör skillnad för många, och det är jag väldigt, väldigt nöjd med. Så det är inte bara på ett slumpartat bananskal jag halkat in i branschen och håller mig kvar. Det är helt enkelt en del av mitt underbara liv!
tisdag 8 maj 2012
Att trampa vatten
Svensk skola genomgår nu den största förändringen sen 1842. Allt görs om, och undan går det. Alla skolformer har klivit in i det nya, utom vuxenutbildningen som tar klivet ut den 1 juli i år.
Vi förbereder oss allt vi kan. Åker på Skolverkskonferenser, som ibland ger fler frågor än svar. Läser nya lagtexter, som ofta är solklara tills man ska tillämpa dem på levande människor. Träffas i länsvisa nätverk för att rådbråka hjärnorna, ännu fler frågor uppstår.
Idag träffades Sörmlands vuxenutbildnings-SYV:are i Gnesta för att prata ihop sig om nuläge och framtid. Som värd-rektor deltog jag och lyssnade med stigande tankekaos på frågorna som hopade sig. Kompetenta och välutbildade Syv:are som alla har uppfattat lagstiftning och reformerna lite olika. Intet ont över dem, jag var själv med på SYV- och rektorskonferensen, och där gavs inte många klara besked.
Det slutade med att jag ringde Skolverket. Efter dryga 30 minuter i telefonkö kom jag fram till en person som inte kunde svara på mina frågor utan hänvisade till hemsidan. Den har jag redan läst, inte blev jag klokare av det. I stället mailade jag den ansvarige för konferenserna och bad om svar. För övrigt ska jag på SFI-konferens på måndag, han kan vara säker på att en gnesta-rektor söker upp honom då!
Så vi fortsätter väl att trampa vatten och försöker begripa hur övergångsreglerna ska tillämpas. Så småningom greppar vi väl läget och kan vara säkra på att vi svarar helt rätt när eleverna frågar. För det är ju det vi vill; vara en hjälp för eleverna i deras tankar om vidareutbildning!
Vi förbereder oss allt vi kan. Åker på Skolverkskonferenser, som ibland ger fler frågor än svar. Läser nya lagtexter, som ofta är solklara tills man ska tillämpa dem på levande människor. Träffas i länsvisa nätverk för att rådbråka hjärnorna, ännu fler frågor uppstår.
Idag träffades Sörmlands vuxenutbildnings-SYV:are i Gnesta för att prata ihop sig om nuläge och framtid. Som värd-rektor deltog jag och lyssnade med stigande tankekaos på frågorna som hopade sig. Kompetenta och välutbildade Syv:are som alla har uppfattat lagstiftning och reformerna lite olika. Intet ont över dem, jag var själv med på SYV- och rektorskonferensen, och där gavs inte många klara besked.
Det slutade med att jag ringde Skolverket. Efter dryga 30 minuter i telefonkö kom jag fram till en person som inte kunde svara på mina frågor utan hänvisade till hemsidan. Den har jag redan läst, inte blev jag klokare av det. I stället mailade jag den ansvarige för konferenserna och bad om svar. För övrigt ska jag på SFI-konferens på måndag, han kan vara säker på att en gnesta-rektor söker upp honom då!
Så vi fortsätter väl att trampa vatten och försöker begripa hur övergångsreglerna ska tillämpas. Så småningom greppar vi väl läget och kan vara säkra på att vi svarar helt rätt när eleverna frågar. För det är ju det vi vill; vara en hjälp för eleverna i deras tankar om vidareutbildning!
måndag 7 maj 2012
Vårutflykt till Vagnhärad
I strålande vårsol gjorde vi idag en utflykt med våra SFI-elever till Vagnhärad. På programmet stod information om att starta eget, vårsånger med Kjell och Ninni, tipspromenad genom vårigt Vagnhärad och sedan lunch innan bussen åter styde kosan mot Gnesta. En synnerligen trevlig och uppskattad dag blev det.
Jag tänker ibland på våra elever som tagit sig långt, ibland över halva jordklotet, för att finna en ny livsplattform i Sverige. Snacka om vilja och entreprenörskap! Denna vill jag ska få fortsätta att blomma även sedan de kommit till Sverige. Dagens utflykt var en del i att stötta våra elever som går i företagartankar, kanske fick några av dem lite peppning idag. Hoppas jag!
Jag tänker ibland på våra elever som tagit sig långt, ibland över halva jordklotet, för att finna en ny livsplattform i Sverige. Snacka om vilja och entreprenörskap! Denna vill jag ska få fortsätta att blomma även sedan de kommit till Sverige. Dagens utflykt var en del i att stötta våra elever som går i företagartankar, kanske fick några av dem lite peppning idag. Hoppas jag!
lördag 5 maj 2012
Nya spännande uppdrag
Sen en månad tillbaka är jag, förutom att vara rektor för vuxenutbildningen, också gymnasieansvarig i kommunen. Det är en perfekt kombination av uppdrag och jag ser verkligen utvecklingsmöjligheterna även om jag just nu ägnar mig mest åt att sätta mig in i lagtexter och författningar.
Tanken är att jag ska följa upp hur det går för våra elever på sina gymnasieutbildningar, bland annat genom att besöka skolorna. Det ska bli väldigt roligt och min plan är att hinna med åtminstone ett par besök innan sommaren. Våra elever går på drygt 50 skolor runt om i vårt avlånga land, så det kommer inte saknas arbete!
En annan uppgift som ingår i uppdraget är att delta i det kommunala uppföljningsansvaret för ungdomar mellan 16 och 20 år. Kort och gott ska varje kommun ha koll på sina unga vuxna och veta om de studerar, arbetar eller gör något annat. Syftet är att tidigt kunna fånga upp den som inte av egen kraft tar sig ut i vuxenvärlden.
Igår var jag med på det första mötet, vi var flera nya i gruppen så det blev en del formalia till en början. Sen vidtog uppföljningen av de aktuella ungdomarna. Somliga kunde strykas från listan då det visat sig att de fanns i skola eller på arbete. Andra behövde vi diskutera mer omkring. Vem kontaktar? Vad kan vi tillsammans göra för att stötta? Vilka möjligheter finns?
Som avslutning diskuterade vi utveckling av gruppens arbete. Jag har stött på ett fantastiskt arbete som görs i Luleå, kanske kunde det vara nåt för oss i Gnesta att titta på? Ja, som ni förstår har jag ett mycket spännande arbete, men nu tar jag helg och ägnar mig åt hemmalivet lite. Skön helg!
Tanken är att jag ska följa upp hur det går för våra elever på sina gymnasieutbildningar, bland annat genom att besöka skolorna. Det ska bli väldigt roligt och min plan är att hinna med åtminstone ett par besök innan sommaren. Våra elever går på drygt 50 skolor runt om i vårt avlånga land, så det kommer inte saknas arbete!
En annan uppgift som ingår i uppdraget är att delta i det kommunala uppföljningsansvaret för ungdomar mellan 16 och 20 år. Kort och gott ska varje kommun ha koll på sina unga vuxna och veta om de studerar, arbetar eller gör något annat. Syftet är att tidigt kunna fånga upp den som inte av egen kraft tar sig ut i vuxenvärlden.
Igår var jag med på det första mötet, vi var flera nya i gruppen så det blev en del formalia till en början. Sen vidtog uppföljningen av de aktuella ungdomarna. Somliga kunde strykas från listan då det visat sig att de fanns i skola eller på arbete. Andra behövde vi diskutera mer omkring. Vem kontaktar? Vad kan vi tillsammans göra för att stötta? Vilka möjligheter finns?
Som avslutning diskuterade vi utveckling av gruppens arbete. Jag har stött på ett fantastiskt arbete som görs i Luleå, kanske kunde det vara nåt för oss i Gnesta att titta på? Ja, som ni förstår har jag ett mycket spännande arbete, men nu tar jag helg och ägnar mig åt hemmalivet lite. Skön helg!
onsdag 2 maj 2012
Njut!
Efter en skön långledighet med rekreerande trädgårdsarbete tvingades jag i morse inse att den där Trötter dyker upp lite nu och då, trots att jag sagt upp bekantskapen med honom för länge sedan. Men till skillnad mot tidigare tar jag honom på allvar, så idag fick det bli vilodag.
Jag verkligen hatar att vila. Det kryper i mig och jag blir otålig och rastlös, går upp en stund, men raglar snart tillbaka ner mellan lakanen. Varför ska det vara så svårt, det där med lagom? Jag tycker att jag hittat balans på jobbet, men tydligen måste jag bli bättre på att balansera med orken hemmavid. Det är så svårt.
Nyss tog vi en fika ute, det var fantastiskt skönt. Sakta känner jag har krafterna återvänder, vilket gläder mig. Och läxan för mig blir nu att njuta ännu mer av allt det vackra i trädgård och natur, inte bara stå med näsan i jorden och dona. Gör det du också; njut!
Jag verkligen hatar att vila. Det kryper i mig och jag blir otålig och rastlös, går upp en stund, men raglar snart tillbaka ner mellan lakanen. Varför ska det vara så svårt, det där med lagom? Jag tycker att jag hittat balans på jobbet, men tydligen måste jag bli bättre på att balansera med orken hemmavid. Det är så svårt.
Nyss tog vi en fika ute, det var fantastiskt skönt. Sakta känner jag har krafterna återvänder, vilket gläder mig. Och läxan för mig blir nu att njuta ännu mer av allt det vackra i trädgård och natur, inte bara stå med näsan i jorden och dona. Gör det du också; njut!
torsdag 26 april 2012
Teach for Sweden, yes!
Å, vilken spännande id'e som diskuterats de senaste dagarna; Teach for Sweden. I korthet går det ut på att studenter från olika universitet och högskolor erbjuds att undervisa i skolan under ett par år. Under tiden får de kvalificerad handledning och utbildning för en lärarexamen. Ta daa!!!
Jag tror på det. Svensk skola behöver frisk luft för att orka ta steget framåt, vilket vi behöver göra. Att få göra det tillsammans med unga nyfikna studenter får det att pirra lite extra i rektorshjärtat. Jag hoppas verkligen att det blir ett försök snart och att de olika parterna försöker lyfta blicken och våga ta ett nyfiket hopp in i det nya. Hoppas!
tisdag 24 april 2012
Så nöjd!
Somliga dagar rullar jag hemåt med ett brett leende i ansiktet; idag var en sådan dag. Visserligen började den lite kaotisk, med en hoper krassliga medarbetare, men de som stod på benen redde ut det hela väldigt väl.
Resten av dagen rullade på med spännande diskussioner om blanketter och administration för gymnasieskolan, samtal om ett möte förra veckan som två av oss var lite förbluffade över, flytt av kontorsmöbler, ansökningar till Komvux, budgetarbete, CSN-bekymmer, fixande av vikarie, telefonbryderier, elevsamtal, elevsamtal igen å så djupdykning i Skolinspektionsrapport som förberedelse inför höstens inspektion. Förresten, jag får inte glömma samtal med chefen och sist, men inte minst, mycket trevligt eftermiddagsfika med personalen.
Ja, som mest nöjd är jag när jag får vända och vrida tankar med elever och personal, så har det verkligen varit idag. Så när jag susade hemåt i vårsolens glans, ackompanjerad av härlig P2-musik, kände jag mig så nöjd med dagen. Hoppas att du också är nöjd med din dag!
måndag 23 april 2012
Heldag i tankesmedjan
Efter några månader som rektor för vuxenutbildningen har huvudet hunnit bli knökafullt av tankar; tankar om allt som fungerar, tankar om somligt som behöver undersökas närmare, tankar om somt som behöver utvecklas. Idag tog jag saken och tankarna i egna händer och låste in mig i mitt arbetsrum för att tänka ut tankarna på papper.
Stundtals såg det rätt så kaotiskt ut, precis som tankarna inne i huvudet. A2-papper blandades med post it-lappar, färgpennor och högvis med papper på skrivbord, stolar och golv. Fram emot dagens slut var det betydligt mer strukturerat, både i huvud och kontor. Äntligen har jag lite struktur på vårt kommande utvecklingsarbete.
Nu vidtar finslipning och förstås tänkande tillsammans med personalen. Färdriktningen är klar men färdsätt och rutt måste vi välja tillsammans. Jag ser fram emot denna resa tillsammans med personal och elever på Utbildningscentrum!
torsdag 19 april 2012
Kompetenshöjande nätverkande
Idag var jag kallad till fyra olika möten. Samtidigt. Ett lyckades jag flytta, ett insåg jag efter lite diskuterande att jag kunde avvara, att prioritera mellan de två kvarvarande var svårt och lätt på samma gång. Det blev VIS-möte på Stensunds folkhögskola.
Inte sjunger vi några visor just, men visare blir vi i vårt nätverk av vuxenutbildningsrektorer i Sörmland. Vi står ju inför sjösättandet av ny skollag, ny författning och nya kursplaner i sommar, och frågor har vi. Många. Därför är det här nätverket oumbärligt för oss, våra olika förutsättningar till trots.
Efter en heldags vändande av tankar åkte vi var och en till sitt med en påse nya och klokare tankar och jag börjar känna mig rätt så varm i kläderna som vuxenutbildningsrektor. Jag märker att jag redan kan ganska mycket, inte minst efter att ha deltagit i Skolverkets olika konferenser. Det är en skön känsla.
Och med detta med mig är jag med och driver att våra lärare också ska få träffas i olika konstellationer för att tillsammans kompetenshöja sig. Ingen klarar av att sitta hemma på sin kammare och försöka att lista ut hur Vux 2012 ska gestaltas, detta måste vi klura på tillsammans. Så det blir mer klurande och nätverkande framöver, var så säkra!
Inte sjunger vi några visor just, men visare blir vi i vårt nätverk av vuxenutbildningsrektorer i Sörmland. Vi står ju inför sjösättandet av ny skollag, ny författning och nya kursplaner i sommar, och frågor har vi. Många. Därför är det här nätverket oumbärligt för oss, våra olika förutsättningar till trots.
Efter en heldags vändande av tankar åkte vi var och en till sitt med en påse nya och klokare tankar och jag börjar känna mig rätt så varm i kläderna som vuxenutbildningsrektor. Jag märker att jag redan kan ganska mycket, inte minst efter att ha deltagit i Skolverkets olika konferenser. Det är en skön känsla.
Och med detta med mig är jag med och driver att våra lärare också ska få träffas i olika konstellationer för att tillsammans kompetenshöja sig. Ingen klarar av att sitta hemma på sin kammare och försöka att lista ut hur Vux 2012 ska gestaltas, detta måste vi klura på tillsammans. Så det blir mer klurande och nätverkande framöver, var så säkra!
onsdag 18 april 2012
Hur många tankar ryms det i en hjärna?
Efter några riktigt djuplodande och kreativt virvlande samtal kunde jag idag konstatera att jag är omgiven av ett antal personer som, genom våra samtal, ger mig en fantastisk grund att stå på i mitt ledarskap. Som människa också, förresten. Fullständigt trygg ger jag mig ut i ett prövande av tankar, smakande på ordkombinationer och letande efter framkomliga lösningsvägar. Jag njuter.
Men när klockan var fem och jag lämnade jobbet kände jag att det inte rymdes en enda ny tanke i huvudet, alla tankarna liksom gnagde mot skallbenet. Nu ska tankarna skakas tillrätta, leda till kraft och till fortsatt utveckling av verksamheten. Och jag har blivit lite, lite klokare och förhoppningsvis varit delaktig i mina samtalsvänners utveckling. Mmm...
Men när klockan var fem och jag lämnade jobbet kände jag att det inte rymdes en enda ny tanke i huvudet, alla tankarna liksom gnagde mot skallbenet. Nu ska tankarna skakas tillrätta, leda till kraft och till fortsatt utveckling av verksamheten. Och jag har blivit lite, lite klokare och förhoppningsvis varit delaktig i mina samtalsvänners utveckling. Mmm...
tisdag 17 april 2012
Överkokt hjärna i nöjd kropp
Idag hann jag knappt kliva in på jobbet förrän det snurrade igång. Första halvtimman gick jag runt utan att hinna ta av min kappa och tänkte en stilla tanke om att jag kanske skulle jobba med fastighetsfrågor i stället för pedagogiskt ledarskap. Men sen var kaffeautomatshaveri, avloppsstopp och smart boardsplaceringar utredda.
Sen fortsatte det med en strid ström av samtal med elever, personal och samverkanspersoner, allt krönt av två timmars grupputveckling på slutet av dagen. Det var en överkokt hjärna som lämnade jobbet sen eftermiddag.
Trött, men oerhört nöjd med en högintensiv dag, kan jag konstatera att jag har ett fantastiskt och kreativt arbete, att jag dagligen ställs inför nya utvecklande utmaningar och att varje erfarenhet gör mig till en ännu bättre rektor. I morgon önskar jag mig ett något långsammare arbetstempo, i övrigt ser jag fram mot nya samtal för att utveckla vuxenutbildningen i Gnesta. Yes, we can!
Sen fortsatte det med en strid ström av samtal med elever, personal och samverkanspersoner, allt krönt av två timmars grupputveckling på slutet av dagen. Det var en överkokt hjärna som lämnade jobbet sen eftermiddag.
Trött, men oerhört nöjd med en högintensiv dag, kan jag konstatera att jag har ett fantastiskt och kreativt arbete, att jag dagligen ställs inför nya utvecklande utmaningar och att varje erfarenhet gör mig till en ännu bättre rektor. I morgon önskar jag mig ett något långsammare arbetstempo, i övrigt ser jag fram mot nya samtal för att utveckla vuxenutbildningen i Gnesta. Yes, we can!
måndag 16 april 2012
Det tar sig, Skolverket!
När jag var nybakad lärare blev jag väldigt trött på äldre kollegor som suckade och sa "Jag har överlevt många läroplaner..." Jag hade lust att ta tag i deras öron och skaka runt lite. Jag gjorde det inte, för dels är jag i alla fall lite väluppfostrad, dels vågade jag inte mopsa mot de gamla och kloka.
Så kom Lpo94 och vi var många som inte fattade ett dugg till en början. Jag var dessutom studieledare och skulle lotsa mina äldre och mer erfarna kollegor in i det nya kunskapsbegreppet och mot en målstyrd skola. Så här i efterhand kan jag tacka min lyckliga stjärna att jag inte begrep vad jag gav mig in i. Men med rektorns och ett par kollegors ohejdade stöd byggde vi modern skola, det var grejer det.
Nu har vi ny skollag, nya kursplaner och snart ny läroplan för vuxenutbildningen. Jag suckar inte, jag är sååå glad över ökad tydlighet och en större helhet i all utbildning. Och den här gången har Skolverket lärt sig att man inte endast kan skicka ut en ny läroplan och säga åt lärarna att göra, "det är ju tesagt".
Nej, nu gödslas det med konferenser för att implementera allt det nya. Jag hann med ett par stycken som grundskolerektor och redan ett flertal som vuxenutbildningsrektor. Idag var det dags igen, faktiskt den bästa hittills. Jag använder konferenserna som kvalificerad fortbildning för personalen, deltar själv och får med mig massor av tankar och frågor om hur vi ska arbeta vidare. Det blir en god grogrund för fortsatt fortbildning och kompetensutveckling hos oss. Så, tack Skolverket för allt stöd vi får den här gången. Det tar sig!
Så kom Lpo94 och vi var många som inte fattade ett dugg till en början. Jag var dessutom studieledare och skulle lotsa mina äldre och mer erfarna kollegor in i det nya kunskapsbegreppet och mot en målstyrd skola. Så här i efterhand kan jag tacka min lyckliga stjärna att jag inte begrep vad jag gav mig in i. Men med rektorns och ett par kollegors ohejdade stöd byggde vi modern skola, det var grejer det.
Nu har vi ny skollag, nya kursplaner och snart ny läroplan för vuxenutbildningen. Jag suckar inte, jag är sååå glad över ökad tydlighet och en större helhet i all utbildning. Och den här gången har Skolverket lärt sig att man inte endast kan skicka ut en ny läroplan och säga åt lärarna att göra, "det är ju tesagt".
Nej, nu gödslas det med konferenser för att implementera allt det nya. Jag hann med ett par stycken som grundskolerektor och redan ett flertal som vuxenutbildningsrektor. Idag var det dags igen, faktiskt den bästa hittills. Jag använder konferenserna som kvalificerad fortbildning för personalen, deltar själv och får med mig massor av tankar och frågor om hur vi ska arbeta vidare. Det blir en god grogrund för fortsatt fortbildning och kompetensutveckling hos oss. Så, tack Skolverket för allt stöd vi får den här gången. Det tar sig!
söndag 15 april 2012
Ett synligt arbete
Efter en heldag i trädgården med vårstädning på agendan kan jag konstatera att jag har en väldig massa muskler. Betydligt fler än jag trodde, faktiskt. Men en riktigt härlig dag har det varit, regnskurarna till trots.
Jag funderar på vad det är som gör att jag riktigt älskar att dona i trädgården, jag gillar till och med ogräsrensning. En av anledningarna är nog att jag ganska fort ser resultat av mitt arbete. Träd som beskärs eller löv som räfsas upp, det syns skillnad på en gång. Annat är det med mitt arbete som rektor. Det kan ta lång tid innan en förändring blir synbar, ibland ser man inte resultatet alls.
Så som underbar avkoppling från arbetet knegar jag vidare i trädgården och njuter i fulla drag. Och det gör inget att det stretar i en del muskler i kväll, det råder jag bot på genom att krypa ner i ett varmt bad snart. Det är dags att ladda upp för en ny, fullspäckad arbetsvecka efter några semesterdagar. Längtar. Både till jobbet och till nya arbetsdagar i trädgården. Man har det då för gött!
Jag funderar på vad det är som gör att jag riktigt älskar att dona i trädgården, jag gillar till och med ogräsrensning. En av anledningarna är nog att jag ganska fort ser resultat av mitt arbete. Träd som beskärs eller löv som räfsas upp, det syns skillnad på en gång. Annat är det med mitt arbete som rektor. Det kan ta lång tid innan en förändring blir synbar, ibland ser man inte resultatet alls.
Så som underbar avkoppling från arbetet knegar jag vidare i trädgården och njuter i fulla drag. Och det gör inget att det stretar i en del muskler i kväll, det råder jag bot på genom att krypa ner i ett varmt bad snart. Det är dags att ladda upp för en ny, fullspäckad arbetsvecka efter några semesterdagar. Längtar. Både till jobbet och till nya arbetsdagar i trädgården. Man har det då för gött!
onsdag 11 april 2012
Coacherna, gubevars
Slår man på statstelevisionen dröjer det inte många minuter förrän det dyker upp en reklamsnutt för serien Coacherna. Visserligen är det drama, men jag blir lite smått illamående av det jag ser. Förmodligen är det en drift med alla coacher som dyker upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang, men jag har valt att inte kolla. Känns som att jag klarar mig utan detta.
I stället satsar jag på en egen coach, skickliga I i Katrineholm, som hjälper mig att vända ut och in på mina tankar och alltid, alltid, alltid får mig att lära känna nya tankar hos mig själv. Det är långt ifrån den glättiga reklamen, kan jag säga.
Jag har aldrig blivit coachad förut, men genom vårt fantastiska EU-projekt har jag fått den möjligheten. Målet för mig är att utveckla mitt ledarskap och bli mer medveten om vilka tankar som styr mitt handlande. "Jag blir själv förvånader", som mitt östgötska alter ego skulle säga. I ställer frågor, ber mig utveckla, speglar mina tankar och leder mig med emellanåt rätt så hård hand framåt. Det är omtumlande, men oerhört givande.
Till nästa gång har jag fått en riktig tankenöt med mig att vända och vrida på. Spännande! Utmanande! Utvecklande!
I stället satsar jag på en egen coach, skickliga I i Katrineholm, som hjälper mig att vända ut och in på mina tankar och alltid, alltid, alltid får mig att lära känna nya tankar hos mig själv. Det är långt ifrån den glättiga reklamen, kan jag säga.
Jag har aldrig blivit coachad förut, men genom vårt fantastiska EU-projekt har jag fått den möjligheten. Målet för mig är att utveckla mitt ledarskap och bli mer medveten om vilka tankar som styr mitt handlande. "Jag blir själv förvånader", som mitt östgötska alter ego skulle säga. I ställer frågor, ber mig utveckla, speglar mina tankar och leder mig med emellanåt rätt så hård hand framåt. Det är omtumlande, men oerhört givande.
Till nästa gång har jag fått en riktig tankenöt med mig att vända och vrida på. Spännande! Utmanande! Utvecklande!
måndag 9 april 2012
Skön påsk till ända
Ja, då är även påsken över, men nån vår har ännu inte siktats. Däremot snö och blåst. Hurv.
Jag har trotsat det trista vädret med det jag gillar mest, nämligen trädgårdsarbete och matlagning, förstås med mina fina nära och kära hos mig.
Så har jag tränat lite på att bara lata mig, jag börjar vara ganska så bra på det emellanåt. Jag brukar bulla upp med härliga kuddar i sängen, läsa lite och slösurfa. Å så har jag spelar Wordfeud, Klot i rad och den nya bekantskapen DrawSome. Tänk att man kan ha så klurigt kul med sina kompisar, trots att man inte träffas fysiskt. Och en massa nya ord lär jag mig, det gillar jag också!
Så när jag summerar den här påsken får den fyra av fem ägg, det var bara vädret som drog ner slutsumman. Jag känner mig laddad för en ny arbetsvecka. Here we go!
Jag har trotsat det trista vädret med det jag gillar mest, nämligen trädgårdsarbete och matlagning, förstås med mina fina nära och kära hos mig.
Så har jag tränat lite på att bara lata mig, jag börjar vara ganska så bra på det emellanåt. Jag brukar bulla upp med härliga kuddar i sängen, läsa lite och slösurfa. Å så har jag spelar Wordfeud, Klot i rad och den nya bekantskapen DrawSome. Tänk att man kan ha så klurigt kul med sina kompisar, trots att man inte träffas fysiskt. Och en massa nya ord lär jag mig, det gillar jag också!
Så när jag summerar den här påsken får den fyra av fem ägg, det var bara vädret som drog ner slutsumman. Jag känner mig laddad för en ny arbetsvecka. Here we go!
onsdag 4 april 2012
Gillar mitt jobb!
Måndag - sista introduktionen för våren och vi tog emot 6 nya elever. Som vanligt var det en del nerver i dallring, men efter samtal med alla var det lugnare andning och mer avslappnade och glada ansikten. Hade också ett samtal med en elev som inte för sitt liv kunde förstå vad han gjorde med sina gymnasieår. Nu har han fått slita hårt, visserligen med den äran, för att till sist få ett slutbetyg och möjlighet att komma in på sin drömutbildning på högskolan. Tur att KomVux finns!
Tisdag - chefsträff på förmiddagen, som vanligt med en gedigen dagordning, men galant gick det. Eftermiddagen var jag i Oxelösund på ett sörmländskt nätverksmöte om samhällsinformationen som våra nyanlända elever ska erbjudas. Många kunniga människor träffade jag och många tankar fick jag med mig, en helt perfekt eftermiddag helt enkelt.
Å idag är det onsdag och jag har haft semester. Bilbesiktning, stavgång, trädbeskärning och arabiskakurs har stått på agendan, hm, semester var det ju ;) Som ni ser har jag ett väldigt omväxlande och rikt liv, både på arbetet och hemma. Men det blir lite mer semesterdagar nu runt påsk, trots att jag gillar mitt jobb jättemycket!!!
Tisdag - chefsträff på förmiddagen, som vanligt med en gedigen dagordning, men galant gick det. Eftermiddagen var jag i Oxelösund på ett sörmländskt nätverksmöte om samhällsinformationen som våra nyanlända elever ska erbjudas. Många kunniga människor träffade jag och många tankar fick jag med mig, en helt perfekt eftermiddag helt enkelt.
Å idag är det onsdag och jag har haft semester. Bilbesiktning, stavgång, trädbeskärning och arabiskakurs har stått på agendan, hm, semester var det ju ;) Som ni ser har jag ett väldigt omväxlande och rikt liv, både på arbetet och hemma. Men det blir lite mer semesterdagar nu runt påsk, trots att jag gillar mitt jobb jättemycket!!!
söndag 1 april 2012
April, april...
"April, april; din dumma sill!" Hur kul är det på en skala att stå där med snopen min och inse att den man litat på till 100 % har lurat en? Noll, tycker jag. Jag känner mig inte alls bekväm med lurendrejeriet på första april, även om en del är riktigt fyndigt och genomskådbart kul. Ståplats på Ryan Air, det tar nog årets pris, även om inget längre förvånar kring det företaget.
Några av mina vänner på Facebook har idag ändrat sin status till singel, förlovad o.s.v. Vad ska man tro? Inte roligt att skoja om, men om det är sant? Ja, morgondagen får väl utvisa läget. Jag känner mig ute på svag is i detta.
Annars har jag ägnat helgen åt trädbeskärning, ett tidsödande arbete med elva äppelträd i trädgården, men också ett kärt besvär. Jag mår så innerligt gott av att dona runt i trädgården, men när snö och regn damp ner från ovan insåg till och med jag att det var läge att avsluta jobbet. Innejobbet blev i stället med att sortera recept. Att laga mat är en av mina stora passioner och uppslagen blev många medan jag bläddrade bland alla urrivna recept.
I morgon är det andra april och jag kan åter förlita mig på folk, det är bra. Å så hoppas jag att det beryktade aprilvädret ger vika så att jag kan fortsätta mina trädklättringsorgier och snygga till äppelträden. I morgon är helt enkelt en annan dag!
Några av mina vänner på Facebook har idag ändrat sin status till singel, förlovad o.s.v. Vad ska man tro? Inte roligt att skoja om, men om det är sant? Ja, morgondagen får väl utvisa läget. Jag känner mig ute på svag is i detta.
Annars har jag ägnat helgen åt trädbeskärning, ett tidsödande arbete med elva äppelträd i trädgården, men också ett kärt besvär. Jag mår så innerligt gott av att dona runt i trädgården, men när snö och regn damp ner från ovan insåg till och med jag att det var läge att avsluta jobbet. Innejobbet blev i stället med att sortera recept. Att laga mat är en av mina stora passioner och uppslagen blev många medan jag bläddrade bland alla urrivna recept.
I morgon är det andra april och jag kan åter förlita mig på folk, det är bra. Å så hoppas jag att det beryktade aprilvädret ger vika så att jag kan fortsätta mina trädklättringsorgier och snygga till äppelträden. I morgon är helt enkelt en annan dag!
torsdag 29 mars 2012
Lovsång till ledigheten
Men snälla nån, vart tog våren vägen nu när jag har semester och allt? Vårvindar friska som värsta busvädret. Livet är inte alltid rättvist, men det visste vi ju redan. Ingenting nytt under solen, den sol som inte ens visade sig idag.
Upptäckte tidigare idag att jag kan vara ledig utan att tänka särdeles mycket på jobbet. Det är en ny och galet härlig upplevelse för en som levt med en hjärna som löpt jobbamok det senaste året. Jag njuter av varenda sekund.
I stället för att tänka på jobbet tog jag tåget till Gnesta, tog en fika på Humles, träffade en jurist på banken, tränade och tog sen tåget hem. Sex timmar tog det, men vad gör det när man är ledig och bara behöver njuta av det?
Nu ska jag hugga in på arabiskaläxan och sen blir det nog att sträcka ut sig i soffan och fortsätta ledighetsnjutandet. Mmm... man borde vara ledig oftare ;)
Upptäckte tidigare idag att jag kan vara ledig utan att tänka särdeles mycket på jobbet. Det är en ny och galet härlig upplevelse för en som levt med en hjärna som löpt jobbamok det senaste året. Jag njuter av varenda sekund.
I stället för att tänka på jobbet tog jag tåget till Gnesta, tog en fika på Humles, träffade en jurist på banken, tränade och tog sen tåget hem. Sex timmar tog det, men vad gör det när man är ledig och bara behöver njuta av det?
Nu ska jag hugga in på arabiskaläxan och sen blir det nog att sträcka ut sig i soffan och fortsätta ledighetsnjutandet. Mmm... man borde vara ledig oftare ;)
onsdag 28 mars 2012
Lugnet före stormen
När jag nån gång säger att, jo, nu är det rätt så lagom med jobb, då ångrar jag mig ganska snart. Det brukar bli att äta upp det där, med råge, dessutom. Ja, ja. Nu dristar jag mig i alla fall till att säga det. Det är rätt så lagom med jobb nu.
Alla som bytt jobb känner igen den där första tiden av gungfly när det inte verkar vara ett endaste litet dugg man begriper. Och tror man att man begriper, då inser man ganska snart att det var en chimär.
Det känns som att jag lämnat den där första gungfly-fasen på Utbildningscentrum nu. Jag begriper i stora drag hur verksamheten fungerar och jag lär känna både personal och elever allt bättre för varje dag som går. Ja, jag tycker att jag greppar läget. Men jag vet att detta är lugnet före stormen.
Först ska jag ha ett par dagars semester, men på måndag utökas mitt uppdrag till att jag också blir gymnasieansvarig i kommunen. Storm är kanske fel ord, men gungfly är det dags för. Igen.
Det känns så spännande. Min assistent och jag har träffats några gånger och jag vet liiiiiite vad det handlar om. Det mest spännande är att jag ska lyfta blicken från administratörsskrivbordet och ägna mig åt både konkret och analyserande uppföljning av hur det går för våra gymnasieelever. Åh, jag riktigt längtar till detta. Men först: två härliga semesterdagar.
Alla som bytt jobb känner igen den där första tiden av gungfly när det inte verkar vara ett endaste litet dugg man begriper. Och tror man att man begriper, då inser man ganska snart att det var en chimär.
Det känns som att jag lämnat den där första gungfly-fasen på Utbildningscentrum nu. Jag begriper i stora drag hur verksamheten fungerar och jag lär känna både personal och elever allt bättre för varje dag som går. Ja, jag tycker att jag greppar läget. Men jag vet att detta är lugnet före stormen.
Först ska jag ha ett par dagars semester, men på måndag utökas mitt uppdrag till att jag också blir gymnasieansvarig i kommunen. Storm är kanske fel ord, men gungfly är det dags för. Igen.
Det känns så spännande. Min assistent och jag har träffats några gånger och jag vet liiiiiite vad det handlar om. Det mest spännande är att jag ska lyfta blicken från administratörsskrivbordet och ägna mig åt både konkret och analyserande uppföljning av hur det går för våra gymnasieelever. Åh, jag riktigt längtar till detta. Men först: två härliga semesterdagar.
måndag 26 mars 2012
Pluskvamperfekt på gymmet
När jag stretchade efter morgonens gym-pass var det plötsligt en av de andra svettiga atleterna som påkallade min uppmärksamhet. "Du? Hallå, du?" Jag vände mig om till den okände medtränaren.
"Du, vad är det för skillnad på hade haft och har haft?" Jag kan lugnt säga att det INTE var en fråga jag förväntat mig på gymmet. Under fortsatt stretching vindlade vi oss tillsammans fram i svensk grammatik. Det är ju skillnad på har haft och hade, men vilken? Och hur kan man beskriva det?
Pluskvamperfekt poppade upp i mitt huvud, uppenbarligen har högstadiets grammatiklektioner inte gått mig helt förbi. Men tillämpningen av densamma, den lektionen känner jag att jag nog var sjuk. Eller i alla fall inte med i huvudet.
Så ännu en gång kan jag konstatera att språk är så oerhört komplicerat och ytterst handlar om ett verbalt hantverk, något som bara sitter i kroppen utan att man riktigt kan förklara det. Och jag packar ner min lilla grammatikbok i gym-väskan för jag lovade killen att ta reda på hur det förhåller sig med hade och har haft. Vi tar det mellan övningarna när vi ses nästa gång, en betydligt större utmaning än styrketräningen!
"Du, vad är det för skillnad på hade haft och har haft?" Jag kan lugnt säga att det INTE var en fråga jag förväntat mig på gymmet. Under fortsatt stretching vindlade vi oss tillsammans fram i svensk grammatik. Det är ju skillnad på har haft och hade, men vilken? Och hur kan man beskriva det?
Pluskvamperfekt poppade upp i mitt huvud, uppenbarligen har högstadiets grammatiklektioner inte gått mig helt förbi. Men tillämpningen av densamma, den lektionen känner jag att jag nog var sjuk. Eller i alla fall inte med i huvudet.
Så ännu en gång kan jag konstatera att språk är så oerhört komplicerat och ytterst handlar om ett verbalt hantverk, något som bara sitter i kroppen utan att man riktigt kan förklara det. Och jag packar ner min lilla grammatikbok i gym-väskan för jag lovade killen att ta reda på hur det förhåller sig med hade och har haft. Vi tar det mellan övningarna när vi ses nästa gång, en betydligt större utmaning än styrketräningen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)