Igår köpte jag en present till ett av mina älskade syskonbarn och jag bad expediten att slå in den. Efter en stund vände hon sig mot mig, med en rulle presentsnöre i varje hand, och frågade: "Rosa eller blått snöre?" Eftersom jag har begåvats med en hel hoper obstinata gener svarade jag raskt: "Blått, tack!"
Sen har jag gått och tänkt på det där. På varför det är viktigt med dessa färgade könsmarkeringar. På varför jag måste trendskas och göra tvärtemot. På varför man över huvud taget behöver tänka på detta.
Jag kopplar det till ett samtal tidigare i veckan. En lärarstudent berättade för sin lärare om sin upplevelse av att vara kille i skolan. Han sa ungefär att "vi killar anser oss vara smartare än tjejer och smarta killar behöver inte plugga. Den kille som pluggar betraktas med andra ord som osmart och det får han veta av de andra killarna. Alltså pluggar man inte".
I mitt arbete konstaterar jag gång efter gång att killar generellt har lägre betyg än tjejer, ja utom i idrott då; att killar i större utsträckning väljer yrkesprogram på gymnasiet och att andelen killar som läser vidare på universitet och högskola minskar från en redan låg nivå. Konsekvenser av detta, någon?
Jag vänder tillbaka till paketsnöret och tänker att för varje blått eller rosa paketsnöre vi matas med i livet desto längre in i könsfållan trycks vi, desto svårare blir det att ta sig ur den. För det borde inte vara en fålla. Det borde vara en blomstrande äng där man inte skulle behöva välja mellan blått eller rosa, eller få välja blått för att man vill, eller välja grönt eller inget alls.
Så i eftertankens kranka blekhets ljus vet jag vad jag skulle ha svarat på frågan om blått eller rosa snöre: "Båda, tack!"
