Inte fuska!!!

Jag har en kompis som skriver Högskoleprovet idag. Nyss var det paus och hon skrev på Facebook om hur man måste stänga av mobilen och lägga den i väskan eller jackan som i sin tur ska ligga på stolen bredvid. Jo, det är så vi fortfarande ser på kunskap i det här landet. Eller inte. Inte konstigt att det ser ut som det gör i PISA-resultaten!

Den nyfikne undrar väl förstås hur den där slutsatsen kom till. Jo; de flesta av oss har en dator, mobil och/eller iPad eller liknande tillgänglig i princip dygnet runt. När frågorna hopar sig i skallen åker det lilla verktyget fram och en liten googling senare har vi ett svar. Ta daa!

Det är så det funkar idag. I alla fall i "det vanliga livet" och till viss mån i våra skolor. Det finns datorer och Smart Boards som under goda pedagogers ledning blir fantastiska lärverktyg. Nyfikna elever ledsagas genom en stundtals obegriplig men fantastisk värld till nya kunskaper och erfarenheter. Och här vill jag vara lite extra tydlig; man behöver OCKSÅ traggla vissa faktauppgifter och färdigheter, annars blir det svårt att utveckla sin kunskap.

Men vi återvänder till dataanvändningen och tar ett annat exempel; skriva uppsats. Borta är de kallsvettiga salsskrivningarna i aulan där man fick sudda hela stycken om man kom på att man ville ha med nåt man missat tidigare. I stället får eleverna börja med att skriva utkast och punkter, spara och återkomma till texten, strukturera om, stryka och lägga till i en salig process tills både lärare och elev känner sig nöjda. I alla fall i den välfungerande undervisningen.

Men så kommer det ett Nationellt prov eller en PISA-undersökning. Då ska det också skrivas uppsats. Fram med penna och papper. Och skriv för guds skull inte fel för då hinner du inte klart på den timman du har på dig!

Nu ska vi inte göra det så enkelt för oss; resultaten i PISA kan inte förklaras så här enkelt, men jag tror att formen för proven och det som faktiskt sker i klassrummen inte gynnar resultaten, inte heller på Nationella proven. Och jag undrar i mitt stilla sinne vad det är som hindrar Skolverket från att göra digitala nationella prov, något som borde vara en självklarhet idag.

För tänk om det var så här för oss när vi kom till jobbet: vi fick stänga av mobilen och datorn och lägga ner dessa hos miniräknaren långt ner i skrivbordslådan så att vi inte skulle frestas att plocka fram dem. Sen skulle vi plocka fram en blyertspenna och skrivblocket och börja dagens arbete. Mödosamt skulle vi försöka minnas alla detaljer för vår arbetsuppgift, med en överkokt hjärna som resultat. Kanske skulle man frestas att till slut fråga en kollega, men fy och usch, då skulle ju chefen kunna komma på en och tro att man fuskade.

Men jag fuskar hela dagarna på jobbet. Skriver med hjälp av ett ordbehandlingsprogram, i tydliga mallar med hjälptexter. Googlar när jag behöver fräscha upp mina kunskaper eller hitta nya. Gör snygga och överskådliga uträkningar och tabeller i Excel. Mailar eller ringer när jag behöver kolla upp något eller bolla en tanke. Och värst av allt; jag drar ner mina kollegor i fuskträsket genom att prata med dem ganska ofta. Tillsammans gör vi kunskap och skapar något bättre än tidigare. Ja, ni fattar själva. Och jag tänker fortsätta att strida för att även våra elever ska få fuska!

...och Nanna har namnsdag.

Det var torsdagen den 3 april 1976 och jag gick i 2:an på Fridtjuv Bergsskolan i Ödeshög. Det var åhörardag och föräldrarna, jag tror mest mammor, satt längs klassrumsväggarna. På golvet låg en grön nålfiltsmatta som man hade lärt sig att inte ramla på.

Fröken Eva, med sitt supervackra svarta hår, hälsade alla välkomna och jag höll på att svimma. Jag hade ju varit nervös sen dagen innan och nu var det snart dags. Det var min tur att dra almanackan. Inför alla föräldrarna. Jag kunde nästan inte andas.

"Då ska vi se vad det är för dag idag" sa fröken Eva, "och det är din tur att dra almanackan idag, Marie-Louise. Varsågod."

Jag gick fram mot almanackan på väggen längst ner i klassrummet, för dagen mellan två mammor. Jag minns inte, men jag antar att jag mådde illa av nervositet. Tankarna som malt sen dagen innan: "Tänk om det står nåt på lappen som jag inte kan läsa? Tänk om jag säger fel? Tänk om alla skrattar åt mig? Även föräldrarna?".

Onsdagens lapp satt i ett fast grepp mellan mina fingrar och jag drog av den nedåt, precis som man skulle göra. Sen kom det: "Idag är det torsdagen den 3 april och Nanna har namnsdag". Felfritt. Jag kunde andas för första gången på ett halvt dygn. I lättnadstöcknet hörde jag fröken Eva med det vackra svarta håret säga: "Tack, Marie-Louise. Då vet vi vilken dag det är". Inte visste hon då att jag skulle minnas denna dag varje år sen dess...