Som rektor stöter man på dem ibland; "de besvärliga föräldrarna". Mail, besök, möten, sms, skolverksanmälningar, kommentarer på Facebook, nya mail och flera möten. Många suckar och gråare hårstrån. Varför kan de inte bara förstå och ge sig?
Jag är inte bara rektor, jag är mamma också, och kanske kan jag förstå lite av mekanismerna bakom "en besvärlig förälder". Ens barn är det finaste man har och man vill sitt eget barn det allra, allra bästa. Förstås!
I kväll såg jag andra delen av "Välkommen till vår vardag" och en av föräldrarna uttryckte det så klockrent. Hon menade att det är rädslan för att barnet inte ska få det han eller hon ska få i skolan, att det bara ska bli förvaring, som driver en att kämpa för sitt barn. Ja, vilken förälder skulle inte kämpa för sitt barn om skolan gav de signalerna?
Nu måste jag säga att jag inte träffat på så många besvärliga föräldrar under mina år som rektor. Några oroliga föräldrar har jag mött, men efter att ha mötts har frågetecknen ofta rätats ut och vi har arbetat vidare tillsammans för barnets bästa.
Det är nog det som är kärnan i detta, att skola och familj möts för att planera och arbeta tillsammans framåt. Skolan har sitt regelverk och sina förutsättningar, familjen har all sin kunskap och sin värld. Allt detta ska mötas i en strävan att ge barnet det allra, allra bästa.
Lotta; det här inlägget har jag skrivit som en eloge till dig. Du är, med all rätt, "en besvärlig förälder". Stå på dig tills du blir mött!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar