Jag har några käpphästar som rektor och en av dem är att lärande ska ske så nära verkligheten det bara går. Jag menar; hur mycket fysik lär man sig av att läsa en text och sen svara på frågor om den? Förmodligen en del och har man sedan turen att ha förmåga att omsätta texten till situationer man varit med om, ja, då lär man sig nog en del. Men den som inte utvecklat den förmågan eller den som inte vistats i miljöer där fysik med lätthet kan synliggöras? Texten blir då platt och meningslös.
Skolan har ett ansvar att bjuda på skiftande miljöer och att utveckla elevers olika inlärningsstilar. Därför menar jag att lärande måste ske på många olika sätt; i klassrummet med olika metoder och utanför klassrummet i olika miljöer och situationer.
Ett praktexempel på detta fick jag vara med om igår. Några av våra SFI-elever, som inte bott särskilt länge i Sverige, deltog i ett bokcafe arrangerat av biblioteket. Temat för träffen var "Resor i världen" och deltagarna berättade om böcker de läst på detta tema. Våra elever bidrog med att berätta om och visa bilder från sina hemländer. Jag behöver nog inte skriva att detta var mycket, mycket uppskattat...
Elevernas lärande, då? Jo, de hade förberett sig under veckan genom att skriva korta texter om sitt hemland. Med lärarnas hjälp tränade de sedan på uttal och meningsbyggnad så att de kunde läsa texterna flytande. Visserligen var de lite nervösa när det blev dags, men oj så bra de gjorde det. Bravo!
Men det var sen det blev lärande på riktigt; åhörarna började ställa frågor, något som givetvis inte går att förbereda. Jag menar att det lärande som skedde då, när intränade ord och fraser fick omsättas i verkligheten, det är lärande på riktigt. Och på måndag fortsätter lärandet i skolan, med nytt gnussande av ord, grammatik och uttal, med elever som fått med sig nya erfarenheter att hänga upp sitt fortsatta lärande på. Så ska en slipsten dras!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar