Med tanke på frekvensen av blogginlägg på sistone kan man tro att jag gått under jordens yta och förstenats. No, no, no; jag lever, i allra högsta grad. Jag har bara inte haft inspiration att skriva. Tänkt har jag gjort desto mer.
Jag har tänkt på mitt fantastiska rektorsuppdrag, på det maffiga uppdrag jag har att utföra. Jag har bågnat under tanken på vidden av detta uppdrag. Jag har sörjt över att min stresskänslighet begränsar mitt drömliv. Jag har tänkt, tänkt, tänkt på hur jag ska handskas med allt detta och det goda livet.
Nu sitter jag här i lördagskvällen och tänker igen, är stolt över mig själv och det jag åstadkommer. Ser med varmt hjärta och glädje fram emot kommande vecka, tänker att jag är tacksam över mitt tänk och förmågan till en fördjupad kunskap om mig själv och världen. Känns gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar