För ett par veckor sedan hade jag förmånen att träffa och lyssna på två av Sveriges bästa pianister; Martin Sturfält och Love Derwinger. De spelade som två gudar, virtuost och eldigt i en salig blandning. En ren och skär fröjd var det att lyssna till dem.
Mina tankar vandrade dock iväg en stund och jag tänkte på ledarskap och hur det kan bli lika virtuost som det pianospel jag lyssnade till. Alla föds ju inte till underbarn, och även om man skulle göra det krävs många, många timmars gnetande och övande för att nå dessa himmelska höjder.
De flesta av mina arbetsdagar är, så att säga, ett evigt etydövande. Skalor upp och ner, i olika tempi och rytmiserande. Man blir inte lyrisk, direkt. Men så kommer det en dag emellanåt då övandet ger resultat, då jag känner att ledarskapet är så där virtuost och glänsande som den vackraste sonat. Då blir jag nöjd, och jag hoppas att mina medarbetare också är extra nöjda då.
Men man kan inte slå sig till ro. När konserten är över får man njuta en stund, sen hem och öva igen. Och igen. Och igen. För mig innebär det ett evigt reflekterande över det jag gör, inte gör, säger eller inte säger, och vad allt detta får för konsekvenser för min organisation. Det är inte lätt, men oerhört spännande att utvecklas. Och en sak vet jag; övning ger färdighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar