Det är bråda tider för oss som har studenter i familjen men det är ett kärt arbete att förbereda allt till det bästa. Många års slit är till ända, mycken lärdom är införskaffad och många god minnen finns samlade i det lilla studenthuvudet. Det är värt att fira!
Min egen student gick av stapeln på 80-talet och det var inget störra hallaballoooo, minns att jag hade mössa och en fest, men jag förstod inte riktigt varför. Att ta studenten stod liksom inte riktigt på agendan då.
I stället tänker jag tillbaka på alla elever jag vinkat av från grundskolan, elever med all sköns upplevelser av skolan, upplevelser jag inte kunde ha en aning om om de inte berättade om dem. Å så alla dessa föräldrar, med sina upplevelser och tankar om sina barns skolgång, en skolgång som jag fick vara delaktig i. Vilken ynnest!
En gång hamnade jag bredvid en av våra mest kända politiker på en lunch. Jag presenterade mig och berättade att jag undervisat ett par av hennes barn i skolan. Hon stannade liksom upp, spände ögonen i mig och sa med ganska så barsk röst: "Jasså, det är du som är musikläraren?"
Det snurrade till rätt rejält i huvudet och jag hann tänka att jag kan smita ut på toaletten och försvinna därifrån ganska så snabbt, någon trevlig lunch blir det nog inte här. Sen började hon berätta om sin son som inte funnit sig så väl tillrätta i skolan, som hade musik som sitt stora intresse och som blev utsatt av de andra eleverna.
Musikämnet stod inte högst i rang på den skolan, det minns jag mycket väl. Historiskt sett hade nog musiktimmarna varit mer av stök än undervisning och jag förstår att pojken ifråga led av att inte ens få blomma ut i skolan i det han faktiskt kunde och ville lära sig mer av.
Sen berättade mammapolitikern om hur hennes son börjat tycka om skolan och vuxit i självförtroende när det kom en musiklärare som skapade struktur och gjorde spännande saker i undervisningen. Pojken älskade att sjunga och för första gången under sin skolgång kunde han göra det utan att de andra eleverna retade honom för det.
Jag blev helt förstummad men lyckades i alla fall fråga om vad pojken gjorde nu, en så där 6-7 år senare. "Jo, serrö" sa hon med myndig stämma, "på högstadiet utvecklades han mycket fint i musik och när vi sedan flyttade till Bryssel valde han en gymnasieskola med musikinriktning. Nu går han där och funderar på att fortsätta utbilda sig i musik."
Fullständigt förbluffad försökte jag sedan få i mig lunchen medan jag funderade på detta elevöde som jag inte haft en aning om. Efter detta samtal har jag tänkt en del på vilken oerhört viktig roll vi lärare och rektorer har, att vi sätter spår i människors liv, kanske oftast utan att vi har en aning om vilka spår vi sätter. För mig är det en svindlande tanke...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar