Bokslut 2011

Denna den sista av 2011 års dagar gnistrar i sol och rimfrost. Knappast en bild av det år som gått, men kanske en föraning om att det kommande året blir betydligt bättre?

Ni som känner mig vet att det varit ett i många stycken tungt år. Jag stupade av utmattning frampå vårkanten och mådde under en period uruselt. Mitt och sambons kämpande mot Strängnäs kommuns stollerier om att vi skulle betala 743 000:-, bland annat för en väg dragen över vår tomt, har varit ett tungt lass att dra. Som om inte detta var nog har alldeles för många nära och kära lämnat oss under året, något som varit nog så tungt att bära.

Minusposterna i detta bokslut är alldeles för många men livets berg- och dalbana går inte alltid att påverka. Så nu lämnar jag detta helvetesår bakom mig och ser med förväntan fram emot ett gnistrande och ljusare 2012.

Ett riktigt gott 2012 önskar jag också dig!

Lugnt och fint

Dagen har hittills gått i lugnets tecken, en härlig känsla som jag inte haft så mycket av tidigare i år. Så jag njuter i fulla drag varenda gång den infinner sig.

Solen skiner över frostnupen mark och jag har tagit mig en riktig långpromenad med mina stavar. En hel del omkullfallna träd kantade min väg och solen värmde så härligt mitt i kalla vintern.

När jag kom hem lyssnade jag på Leif G W som vinterpratat idag. Vilken språklig briljans den mannen har; en ren njutning att lyssna, och inte sällan brister man ut i riktiga asgarv över hans finurligheter. Klicka här så kommer du direkt till SR:s hemsida där du snart kan lyssna till programmet.

Å så har det blivit lite jobb idag också, mest surfande på Skolverkets hemsida som har blivit riktigt bra nu. Det går ju emellanåt att hitta det man letar efter ;). Det händer så otroligt mycket i skolsverige så man måste helt enkelt hålla koll på Skolverkets hemsida för att hinna med i alla svängar. Idag hittade jag matnyttigheter kring de nationella slutproven för SFI och kommentarer till föreskrifterna om legitimation och introduktionsperiod.

Så nu tar jag med mig en bunt kompendier till sängen och fortsätter mitt inmundigande av lagstiftning och annat nytt, denna gång i horisontalläge. Funkar alldeles utmärkt när man jobbar hemma!

Paragrafrytteri. Eller kanske mer paragrafsurfande!?

Så här i mellandagarna är det perfekt att unna sig läsningsdagar hemmavid, det är ju ändå helt folktomt på jobbet. Och bunten "att läsa" har stadigt växt till sig under min dryga månad som rektor på Utbildningscentrum. Idag började jag botanisera i högen. Mumsigt värre!

Det är så spännande att sätta sig in i nya verksamheter, inte minst då även vuxenutbildningen står inför stora omvälvningar som träder i kraft 1 juli 2012. Jag har alltså det delikata läget att jag måste lära mig både den nuvarande och den kommande lagstiftningen, eftersom våra elever kommer att läsa efter båda systemen några år framöver. Det är inte bara det nya som är nytt för mig, utan även det gamla är nytt. Inte konstigt att det blir härdsmälta i skallen på mig ibland.

Men jag gör vad jag kan för att förstå mig på paragrafer, mål och planer. Det är ju precis som vanligt när man ska lära sig nåt nytt: känslan av att stå framför en mycket tätvuxen djungel och man vet inte var man ska börja hugga. Men efter en stunds huggande öppnar sig en liten glänta och snart ytterligare en. Till sist har man grepp om hela den djungel som från början såg helt ogenomtränglig ut. Fast för mig är det en bit kvar dit. Tur att det kommer fler läsdagar framöver!

Sortera och prata i en salig röra

Igår låg internet nere här hemmavid och jag fick mig en riktig tankeställare kring det där med att vara ständigt uppkopplad. Kändes faktiskt helt OK att vara frånkopplad för ett tag...

Gårdagen ägnade jag annars åt att sortera papper och flytta in i mitt nya arbetsrum. Jag tände ett ljus och lyssnade på P2 julmusik så jag kan inte säga att det gick någon större nöd på mig. Det var underbart skönt att bara få dona omkring själv ett tag och riktigt nöjd blev jag också med rummet. Nu är det några detaljer kvar sen är det jobbklart.

Om gårdagen gick i tysnadens tecken så blev det precis tvärt om idag. Inledde dagen med ett långt och härligt samtal med Ingrid som är projektledare för vårt EU-projekt. Vi diskuterade både mitt och min arbetsgrupps utvecklingsbehov och spånade på framkomliga vägar. Kanske hamnar jag i Hemvärnet, man vet aldrig ;)

Så blev det prat med min assistent Berit om några klurigheter vi har tillsammans. I den bästa av världar fungerar allt klockrent, men tyvärr inte alltid i verkligheten. Men vi gör vad vi kan för att lösa upp knutarna och Berit är till stor hjälp i detta. Hon flyttade också på mitt skrivbord en bit så att inredningen blev ännu bättre. Sån´t gillas!

Som om inte käkmuskulaturen fått sitt så fortsatte jag med ett samtal med vår jämställdhetsstrateg kring vårens fortbildning på Utbildningscentrum. Det är spännande att bolla tankar och upplevelser med Karina. När jag går därifrån har jag alltid fått något matnyttigt att klura vidare på. Mums!

Det blev också en sväng till Torsten på Dansutskolan för att lämna lite papper och pärmar som legat kvar hos mig. I gengäld tog jag med en tavla som jag gärna vill ha på mitt nya arbetsrum. Å så blev det en del snack, förstås.

Ja, så där får man 4 timmar att försvinna in i dåtid, inte alls svårt. Å så mycket nytt jag fått att tänka på, dessutom. Tur att jag ska jobba hemma i morgon så att prat- och skrattmusklerna får vila lite :)

Härliga lediga dagar

Vilka härliga, avslappnade dagar jag haft i jul! Julafton firade vi med julbordsknytis med familjen hemma i Ödeshög. Hela kalaset kröntes med en midnattskonsert med mina systrar och våra döttrar. Så härligt att få göra en konsert tillsammans!

Idag har det blivit långpromenad och orgelkonsert så nu är jag lagom laddad inför morgondagens jobb. Målsättningen är att få ordning på mitt nya arbetsrum. Jag kanske får jobba ifred nu när hela personalgruppen har semester ;)

Fridsam jul önskar Rektor Ramevik

Ligger och laddar upp för julmiddag om en stund. Senare i kväll blir det julkonsert tillsammans med mina systrar och våra flickor, ska bli väldigt roligt!

Önskar dig en fridsam julhelg!

Julkul och ännu mera kul!

Ja ni, kära läsare; ni har säkert förstått att de senaste dagarna varit tunga och sura för mig. Det är inte likt mig att gnälla, men det har bara varit för mycket och för tråkigt med oork. Svårt att inse att allt inte är som förr.

Idag har det dock varit lite mer uppåt, även om tröttheten hänger mig i hasorna. Jag började med ett hurtigt simpass, helt ensam i bassängen. Därefter hade vi mysig julavslutning på Utbildningscentrum där vi, under Ninnis och Kjells ledning, skrålade julsånger efter bästa förmåga. Många nöjda och glada elever vinkade vi av inför ett skönt jullov.

Arbetsdagen kröntes av ett fint medarbetarsamtal och diverse telefonterror; så här års verkar det vara telefonsvararna som arbetar mest :)

Å sen, på väg hem fick jag mitt livs julklapp: en kamp som jag och min sambo fört i över ett halvår har idag gett resultat och vår davidskamp har satt Goliat på hal is. Det är det jag säger: man ska aldrig, aldrig ge sig!!!

Surt, sa räven...

Att inte ha ork till allt jag vill, det är surt så det svider. Idag har det varit en sån dag. Startade i tidig morgon bilresa på halkiga vägar mot Nyköping. Samtal med företagshälsan, sen förmiddagskaffe hos älskad dotter. Åter i Gnesta blev det mycket god lunch med min personal; Gnesta Strand går verkligen inte av för ishackor!

Så vidtog APT med en något däst församling, chefen inkluderad. Den ambitiösa dagorningen bantades raskt, men många och långa diskussioner blev det ändå. Tur att vi har Berit som håller ordning på oss!!!

Efter baxande av hylla till mitt arbetsrum var så arbetsdagen slut. Orken också. Så innerligt surt att behöva ringa återbud till julbord med min fina personal på Dansut. Surt, surt, surt och jag var som ett äppelkart i juli när jag kom hem.

Men efter ett varmt bad och julkapp innehållandes Ebba von Wachenfeldt-ljuslykta känns livet rätt så OK i alla fall. Fast lite sur är jag fortfarande att jag inte orkar. Ja, mycket sur, egentligen. Men det kommer ju nya dagar. Faktiskt redan i morgon. Och då!!! ;)

Ont, det gör ont...

Livet är inte bara en dans på rosor, ibland trampar man på törnen också. Att få höra sanningar om sig själv känns som att hoppa jämfota på en rulle taggtråd. Aj.

"Se det som en gåva", säger nån. Jodå, lätt att säga när man dansar på en sommaräng. Men 30 minuters bilresa hem så har jag, kanske lite, lite, kommit närmare presentkortet. I morgon ska jag köra 1 timma till Nyköping också, då hinner jag nog älta färdigt den där taggtråden och komma till läget "det ligger nog nåt i det där i alla fall...".

Det gör ont att utvecklas, det svider i egot. Men intet ont som inte har något gott med sig. Kanske lär jag mig nåt, kanske blir jag en lite bättre människa. Man kan ju alltid hoppas ;)

Nu skojar ministern med oss, eller...

Men snälla herr utbildningsminister; hur tänker du nu? Att införa studentexamen a lá 60-tal är ju så repressivt det bara kan vara. Jag håller med om att det finns saker som behöver förbättras i svensk skola, men vi behöver inte gamla metoder för en framtida skola. Inte ens för en nutida.

Nej, svensk skola behöver lärare och rektorer som är stolta över sitt arbete, som med sprudlande glädje dagligen leder sina elever framåt på lärandets virvlande vägar, som vågar göra fel på vägen fram till "the WOW-moment". Studentskrivning känns ju som att lägga tre genomvåta yllefiltar över hela skolsverige. Snälla herr minister, säg att du bara skojar!!!

Artikeln i DN

Kickstart för framtiden

Efter två intensiva dagar på Södertuna kom jag hem på eftermiddagen och störtdök ner i sängen, fullständigt utschasad. Ett par timmars god sömn senare har jag nu kvicknat till och ligger framför TV:n med PC:n i knät. Varför göra en sak när man kan göra två? ;)

Jaha, tänker vän av ordning, hur jobbigt kan det vara att bo på Södertuna i två dagar? Inte alls, säger jag, men min ork är inte i topp och kreativa diskussioner kräver sin kvinna. Så jag klagar inte, bara konstaterar.

Vi har ju fått 6 sköna EU-miljoner för att under två år kompetensutveckla alla anställda, en fantastisk möjlighet. Under hösten har drygt 300 medarbetare varit på Södertuna för att vaska fram egna och gemensamma behov, i kombination med att knyta nya kontakter, umgås och äta gott. Det gör man verkligen på Södertuna!

Nu har vi i chefsgruppen gjort samma sak, men också tagit del av vad våra medarbetare skrivit. Det har varit två intensiva och kreativa dagar. I mitt huvud har ett embryo till utvecklingsplan tagit form. Den ska få ligga till sig, processas med personalen och utvecklas. Vilken kickstart för ett spännande framtidsarbete!

Bättre och bättre dag för dag. Tra la la...

Just nu är det med mitt liv och leverne ungefär som med lärandet; man märker inte av framgångarna hela tiden, utan plötsligt tar det liksom ett hopp och, ta daa: man märker att det hänt nåt.

Jag måste erkänna att det var synnerligen segt att ta sig upp i morse, snoozandet har aldrig varit så lååååååångt och ramevikskan var mer än grymt trött. Men upp kom jag och till jobbet kom jag.

Att inleda arbetsdagen med luciafirande tillsammans med SFI-eleverna hör ju inte till vardagligheterna, men det blev en väldigt bra början. Tröttheten var som bortblåst efter charmiga tonårsrösters sjungande och emellanåt spruckna falsettoner. Men här är det viljan som räknas. Väldigt stämningsfullt var det.

Så fortsatte dagen i framgången tecken. Två härliga medarbetarsamtal har jag hunnit med, dessutom att rodda runt i mitt arbetsrum så att jag faktiskt har ett eget skrivbord numera. Bara det!

Men grädden på moset var känslan av att kunna svara på några elevers frågor och faktiskt veta vad jag pratade om. Jag måste säga att "jag själv blev förvånader" som vi säger hemma i Östergötland.

Idag blev det alltså ett sånt där kunskapshopp framåt för mig och det gillas skarpt. Så nu nynnar jag hurtigt på Ernst Rolfs gamla slagdänga: "Bättre och bättre dag för dag". Klicka på länken, lyssna och sjung med du också! :)

Bättre och bättre dag för dag (tyvärr med ett abrupt slut, men vi gnolar vidare!)

Rappakalja

VOC, AF, KUI, YH, SIS, VIS och VUX12; bara några av de rappakaljaliknande stavelser jag stött på idag i mitt nya värv. Lyckligtvis är man inte helt tappad bakom en vagn, om jag nu får säga så, vilket innebär att jag efter hand kunde räkna ut vad de olika bokstavskombinationerna står för. De jag inte kunde innan, alltså.

Fack U, säger en del om fackspråk. Tack gode gud, säger jag! Tänk om man varje gång skulle säga KompetensUtvecklingsInstitutet och Vuxenutbildning I Samverkan; ja då skulle man få olja in käkmuskulaturen riktigt ordentligt i bilen till jobbet.

Men det gäller att vara på sin vakt så att man inte framstår som någon von oben och utestänger. Eller som det så klokt sagts: "Att tala med lärde på latin och med bönder på bönders vis". Då, när detta sades, kanske det inte fanns så många bönder som behärskade latin. Kanske inte idag heller. Men respekt för varje människas kunskap, det behöver man alltid ha!

Sabla statistik

Jag älskar mitt arbete! Ändå finns det moment som är allt annat än älskvärda. Ett av dem stavas s-t-a-t-i-s-t-i-k. Så snart jag ser ett kuvert från SCB i min brevkorg känner jag hur det liksom knollrar ihop sig i hjärnan. Det pedagogiska uppdraget känns milsvitt ifrån alla kryptiska kolumner som MÅSTE bli korrekt ifyllda. Gah...

På måndag ska statistik för Yrkesvux-satsningen vara inne. Det har tagit mig nästan en vecka att få fram korrekta uppgifter och få klarhet i hur jag ska redovisa allt. Samtidigt vet jag att verksamheten inget hellre vill än att jag är där, tillsammans med dem. Men jag sitter, med håret svettigt klibbat mot pannan, framför datorn och slåss mot obegripliga formler som skriker fel, fel, fel! vad jag än gör.

Men så minns jag Skolverkets kloka Eva som jag lyssnade till på konferensen i onsdags. Hon sa att hon har all förståelse för att vi vuxenutbildningsrektorer nu slåss mot statistiken, men hon bad oss tänka på syftet med att redovisa; att resultatet ligger till grund för fortsatt stöd till vuxenutbildning.

Ja, jag vet att det är så. Men när jag sitter där och dryper av stressvett så är det inte så lätt att tänka klart. Men nu, när jag i stort sett fått koll på alla magiska formler och kolumner, kan jag tänka att jag har dragit mitt strå till stacken för att göra vuxenutbildningen ännu bättre framöver. Hoppas jag i alla fall ;)

En hemlig seans, eller inte

- Vad gör ni hela torsdagarna, egentligen? Måste ni verkligen träffas så där ofta? Jag har hört att ni nästan bara fikar och att ni inte ens för anteckningar.

Så sa en medarbetare till mig för en tid sedan och jag blev rätt så paff. Men jag hämtade mig snart och sa att vi chefer träffas faktiskt inte varje vecka och att det finns många frågor som vi behöver arbeta med tillsammans. Och visst förs det anteckningar, det brukar vara jag som gör det.

Idag har vi haft chefsträff för första gången på ett par veckor. Och vi har fikat, till och med ätit tårta, men det var ett undantag som bekräftar regeln. Vår fina kollega Taina har fyllt jämnt och det måste ju firas!

Visst finns det alltid anledning att fundera över hur man använder sin dyrbara tid och om det man för stunden gör verkligen leder till bättre utbildning för Gnestas barn, unga och vuxna. Förmiddagens olika diskussioner vill jag påstå i allra högsta grad uppfyller det kriteriet.

Vår jämställdhetsstrateg Karina var med på morgonen för att dra upp strategier för det fortsatta arbetet i EU-projektet "Lärande samverkan". All personal har vaskat fram kompetensutvecklingsbehov och nu vidtar arbetet med att förverkliga en del av detta. Som en fortsättning på det pratade vi också om det utmärkta materialet "Hälsofrämjande skola".

Så hade vår chef Mona läst alla kvalitetsredovisningar och kom med blandat ris och ros. Och det är väl så det ska va för att det ska gå framåt. Nu får vi chefer gå hem på kammarn och fixa till det som bör ändras så att det blir riktigt bra. En bra kvalitetsredovisning är ett fantastiskt underlag för utvärdering och planering.

Som om inte detta var nog vidtog diskussioner kring AHA-enkäten som genomfördes i våras och hur vi arbetar vidare med den på våra respektive arbetsplatser. Det är viktigt att våra anställda har en god arbetsmiljö för att kunna genomföra ett bra arbete.

Rektors pedagogiska ledarskap och ledarskap i klassrummet blev en lång och spännande diskussion, och vi tänker oss att detta blir ett gemensamt utvecklingsområde framöver. Det är spännande att tillsammans vända och vrida på begrepp och inte minst att själv få rucka på sina invanda tankemönster. Det gör jag ofta i samtal med mina chefskollegor!

Som avslut på förmiddagen hann vi också med några gemensamma frågor om lucia, julavslutning i kyrkan och gymnasieavtal. Så; det är inte så värst hemliga seanser vi ägnar oss åt. Tvärt om är det viktigt att vi chefer, med våra olika perspektiv, finns med i många skiftande diskussioner så att vi har en samsyn om hur utbildning ska bedrivas i vår kommun. Det har vi i mångt och mycket redan och det är faktiskt tack vare att vi träffas ganska ofta.

Erövrar ny mark

Det är SÅ spännande att ha nytt jobb, jag får lära mig en massa nya saker som jag tidigare inte hade en aaaaaaning om! Idag har jag varit på Skolverkskonferens kring Yrkesvux-satsningen som vi deltar i. Fast jag höll på att hamna på kursen "Så handskas du med besvärliga personer", kände inte riktigt att det var min grej och lyckades med lite detektivarbete sedan hitta till rätt lokal.

Som chef för vuxenutbildningen önskar jag att alla ska få känna det jag nu känner; en sugande längtan efter att lära mer och en glädje över den mark som sakta erövras i detta nya lärandeland. Och ännu mer hoppas jag på att framöver få locka de unga som ännu inte funnit glädjen i lärandet till Utbildningscentrum. Dagens konferens gav mig en massa nya tankar om hur det ska gå till. Känns gött!

En ledig dag. Nästan.

Idag har rektor Ramevik varit ledig eftersom det vankas heldag på konferens i morgon. Ledig och ledig, ja, det är en definitionsfråga.

På min härliga stavgångspromenad mitt på dagen ringde den elaka telefonen; panik och bråttom och måste var på luren. Jag slutförde i alla fall min promenad innan arbetet tog vid.

Det där är ett riktigt dilemma och jag vet inte hur jag ska handskas med det alla gånger. Jag hade kunnat strunta i att svara i telefonen, men resultatet hade varit att jag fått jobba i helgen i stället, för måndag är dead line. Punkt slut. Annars inga pengar, och det är inte bra.

Jaja, nu är det undanstökat för stunden, resten måste jag ha mina medarbetares hjälp med att göra. Å på kuppen har jag lärt mig mer om Yrkesvux och vad det innebär för oss i Gnesta. Ja, tänk att det inte går en endaste liten dag utan att man lär sig något!

Medarbetarskap

Det är en ynnest att få lära känna nya medarbetare och sakta, men säkert, sätta sig in i en ny verksamhet. Jag har ju förmånen att kunna få ställa ganska ingående frågor till mina medarbetare om hur de tänker och varför de gör som de gör. Frågar man inget får man ju heller inget veta!

Idag har jag haft mina första medarbetarsamtal på Utbildningscentrum och jag tycker att det är riktiga guldstunder. Det är inga som helst problem att fylla en timma med prat och efteråt känner vi varandra lite bättre än innan.

Prat och prat, ja; nu sitter vi ju inte bara och gaggar, utan vi har förberedda och strukturerade samtal där vi tittar på den enskildes arbetssituation, pratar om hur samarbetet fungerar och hur eleverna vet vad de förväntas lära. Å så frågar jag hur den enskilde vill samarbeta med mig, för jag vet att olika medarbetare tänker olika om sin chef.

Jag kan lova att det blir spännande samtal. Och viktiga samtal, som ska lägga grunden för det fortsatta medarbetarskapet. Å så blev jag lite överrumplad idag när en av mina medarbetare plötsligt sa: "Och vem är du, då?". Jag hade liksom glömt bort att det inte bara är jag som är nyfiken, medarbetarna vill ju också veta vem de har att göra med numera!

Glädjebetyg ur ett elevperspektiv

Även denna dag har gått i distansarbetets tecken, men nu har jag ett skriande behov av att komma till jobbet. Dels behöver jag material från en pärm för att komma vidare med en viktig statistikuppgift, men främst behöver jag träffa mina medarbetare. Det är bra att det finns mail och telefon, men det mänskliga mötet går aldrig att ersätta med teknik.

Under eftermiddagens promenad i ett gråmulet Nyköping funderade jag på den senaste tidens skriverier om glädjebetyg och betygsinflation. Hur tokigt får det lov att bli?

Jag är den första att skriva under på att det är oerhört svårt att sätta rättvisa betyg, betygskriterier och nationella prov till trots. I mina ämnen, musik och historia, finns det heller inte några nationella prov. Dessutom är man som musiklärare ofta ensam i sitt ämne på skolan, kanske i kommunen, så likvärdigheten är verkligen svår att uppnå.

Nåväl, i kärnämnena finns nationella prov. Ändå uppnås inte likvärdighet i landet. Jag tror inte att det beror på elaka lärare och rektorer, det finns säkert många faktorer som gör att man som lärare kryddar till betygsstatistiken lite extra. Men ur ett elevperspektiv är ett glädjebetyg helt förödande.

Tänk dig själv att du fått relativt goda betyg, typ VG, i många ämnen och tagit dig in på det program du vill på gymnasiet. Väl där visar det sig att du har bristande kunskaper vilket gör att du måste vrålplugga för att hålla undervisningens tempo, och det kanske inte ens hjälper hur hårt du än ligger i. Till slut måste du hoppa av programmet för att du inte mäktar med.

Om någon hade haft en lösning på det här problemet så hade vi nog löst det nu. Men det är ett ytterst komplext dilemma. Kanske skulle vi ha ett system där man får sitt grundskolebetyg men sedan kompletterar det med intagningsprov till de olika programmen? Då skulle ju i alla fall inte eleverna bli lidande av att ha fått ett "snällt" betyg utan grund.

Nåväl, det där får jag nog lov att fundera djupare kring under helgen. Eller fram till jul ;)

Intet ont som inte har något gott med sig

När man arbetar med människor blir inte alltid dagarna som man tänkt sig, i vilket fall kan man aldrig i förväg veta vilka kringelikrokar en dag ska ta. Det är ibland fruktansvärt enerverande, men för det mesta rätt så charmigt.

Den här dagen blev definitivt inte som jag tänkt mig då min dotter blev dålig och jag behövde ta mig an henne i stället för att åka till arbetet. Även om jag tycker väldigt mycket om mitt arbete så går hennes väl och ve i första hand.

Det har varit lite turer på aktuen och intensiven, men nu är vi hemma i hennes lägenhet och hon snusar gott i sin säng. Och då kommer det goda mitt i det jobbiga: tack vare modern teknik kan jag jobba lite medan hon ändå sover.

Så nu är en kaotisk mailbox rensad på en massa skräp och jag känner mig lätt som en fjäder när jag öppnar mailen. Massor av dokument angående mitt nya arbete har jag också hunnit läsa och det känns riktigt bra. Så; intet ont som inte har något gott med sig!

Ap-tid

Jag minns när Arbetsplatsträff (APT) infördes. Då kallade en del det för ap-tid. Det uttalades med en gnutta skadeglatt frustande och jag kan bara ana mig till vad dessa lärare ansåg om träffarna. Säkert inte så kul att vara chef över dem.

Idag har jag haft min första APT på Utbildningscentrum, vilket jag har sett fram emot i flera dagar. Det är alltid lika spännande att möta nya grupper och dess kulturer. För mig är APT-erna guldstunder när de fungerar som bäst och gör de inte det har man en spännande resa tillsammans fram till en funktionell arbetsgrupp med flyt.

För mig är det viktigt att medarbetarna känner sig delaktiga i verksamheten och får goda underlag när vi ska fatta avgörande beslut. Att lämna information går att göra enkelt via mail, men de där urviktiga processerna har sin rätta plats på APT.

Det är lätt som chef att kana in på ett bananskal och säga hur det ska vara. Men oftast gör inte folk som chefen vill förrän man förstått vad det handlar om och varför man ska göra på ena eller andra sättet. Och gud bevars; emellanåt är inte chefen den som har svaret utan det helt enkelt måste till en gemensam process för att gruppen ska komma nån vart.

Det arbetet gillar jag och nu har jag påbörjat en ny resa med en ny arbetsgrupp. Endast stjärnorna vet vilka slingriga vägar vi ska ta tillsammans framöver för att utveckla verksamheten på Utbildningscentrum. Så nu kör vi!

Mitt liv som pigg!

Äntligen har jag fått upp lite tempo i mitt liv och jag känner mig stundtals piggare än jag gjort på åratal. Det är en fantastisk känsla och jag njuter av varenda stund jag är på benen och hjärnan något så när hänger med. Har man varit med om motsatsen värdesätter man nog detta alldeles särskilt mycket.

Det är spännande att få ta sig an ett nytt verksamhetsområde och timmarna på jobbet bara rinner iväg. Jag försöker dessutom att göra mig av med gammalt "bra att ha-skräp" jag samlat på mig de senaste åren; nu ska här rensas i hörnen! Jag kan lätt konstatera att det där papperslösa samhället ännu inte har nått mig i alla fall.

I helgen såg jag Hair på Stadsteatern, en föreställning jag verkligen kan rekommendera. Helt sanslöst bra! Den fick mig också att tänka på min egen skolgång i slutet av 70-talet då jag och mina klasskamrater pumpades fulla av skräckinformation om vådan av att inta olika narkotiska preparat. Gick det till som i Hair var den informationen verkligen befogad.

Tanken gick sedan till dagens skola och de elever vi har idag. Vad kommer de att minnas och bära med sig? Det är en spännande och viktig tanke och det är underbart och en grannlaga uppgift att få vara del av det.

En skola för alla?

Dilsa Demirbag-Stens krönika i dagens DN är klockren. Tyvärr finns den inte på DN.se men här kommer ett utdrag: "Den svenska skolan verkar ha till uppgift att i första hand tillfredsställa marknaden, i andra hand föräldrarnas önskemål och sist barnens behov." Jag önskar att jag kunde uttrycka mig lika knivskarpt som Dilsa.

Det är så mycket annat än lärandet som får utrymme i dagens skola, i min mening allt för stort utrymme. Jag menar inte att eleverna ska sitta klistrade i skolbänken och lyssna till lärarens mässande i katedern, nej, lärande kan ske i skogen, på skolgården, vid datorerna, precis var som helst.

De mål som varje elev har rätt att nå är många och av skiftande slag. Därför är det ett grannlaga uppdrag vi lärare och rektorer har att skapa förutsättningar så att lärandet blir så stort som möjligt. Det gäller också att prioritera bland allehanda aktiviteter som "ska va" eller som "vi alltid har gjort". Kanelbullens dag bör få ge vika för viktigare lärande, om man inte använder dagen till att jobba mot en hoper mål, förstås.

Jag har en, konstigt nog provocerande, tanke som jag ibland släpper ur mig: Tänk om elever och föräldrar skulle kunna begära skadestånd om eleven inte nått alla mål när den gått ut grundskolan, samma skadestånd som man idag kan begära om man varit utsatt för kränkande behandling. Jag tycker att det är en kittlande tanke och tänker att den skulle sätta lärandet i en helt annan dager än idag. Först då skulle vi kanske få en skola där faktiskt alla har en lärandeplats!?

Dom som sällan syns

Inom skolans värld finns det ett antal människor som sällan märks utåt, kanske inte förrän de INTE är där. Och frågar du 1000 svenskar vad en skolassistent gör om dagarna tror jag att det är få som kan svara. Kan du?

För mig som rektor är det av yttersta vikt att ha detta stöd vid min sida. Någon som håller reda på all administration och ibland också på mig. Skulle jag göra allt detta själv skulle vi inte komma nån vart med nånting.

Nej, skolassistenterna är lite av navet på en skola dit elever, föräldrar och personal kan vända sig med vitt skilda frågor. Och jag lovar; de får ta itu med i princip allt. Från försvunna vantar, olyckligt kära tonåringar, underlag för statistik till personaladministration. Listan skulle bli lång om jag skulle rada upp allt.

Idag har jag träffat min nya skolassistent Berit på Utbildningscentrum, ett kärt återseende då vi arbetade tillsammans för 4-5 år sedan. När jag åkte hem tänkte jag just de här tankarna om vilket viktigt arbete hon och hennes kollegor har och hur det kanske många gånger är "självklart" och otacksamt.

Så, kära läsare; härmed uppmanar jag dig att nästa gång du träffar på en skolassistent så ger du lite positiv feed back, gärna följt av en kram. Och skulle det vara så att du inte vet vad en skolassistent gör så kan du ringa, maila eller söka upp en på närmaste skola och säga nåt fint i alla fall. De är värda all uppskattning!

Respekt

Idag fick jag mig en berättelse till livs från några elever som går folkmusikutbildning på Kungliga Musikhögskolan. Fem tjejer satt härom dagen och övade tillsammans då en delegation, med utbildningsminister Björklund i täten, plötsligt klev in i rummet. Utan att knacka.

Han gick fram till dem, avbröt mitt i repetitionen och sa:
- Nej, nu får ni berätta!

Eleverna var helt oförberedda på besöket och visste väl inte riktigt vad de förväntades berätta. Följande konversation följde i ungefärliga drag enligt ett par av eleverna:
- Jaha, ni spelar nån slags svensk folkmusik?
- Ja, vi går på folkmusikinstutitionen.
- Är det bara tjejer på den här utbildningen?
- Nej, vi är nog den mest jämställda utbildningen på hela skolan.
- Jaha, så ni har dragit er undan för att få vara ifred?
- ???
- Vad är det där för instrument?
- En nyckelharpa, nästan Sveriges nationalinstrument. Det är ett lokalt instrument från Uppland.
- Hur ser arbetsmarknaden ut för er då?
- Frilans o lite olika. Fast Anna går lärarprogrammet.
- Jaså, du ska bli musiklärare?
- Nej, fiollärare.
- Och ni har spelat länge?
- Ja, vi började väl i sjuårsåldern de flesta av oss. Fast Johanna började när hon var sjutton.
- Jaha, så då ligger du tio år efter de andra? Nej. Hahaha!

De oförberedda eleverna började skratta nervöst varpå ministern sa:
- Nej. Nu blev det för flamsigt här. Tack, och hej då.

Jag vet att det är ett svårt jobb att vara minister och insatt i all verksamhet man ansvarar för. Jag vet också att när man som offentlig person uttalar sig riskerar man att missuppfattas och misstolkas, ibland dessutom bli felciterad.

Min poäng med det här inlägget är inte att smutskasta ministern, utan en så grundläggande sak som respekt. Vi har en skola som nu stramas upp mot den oordning som ministern anser präglar skolan. Att då kliva rakt in i ett klassrum utan att ens knacka först och sen avbryta det som pågår, det är inte respektfullt.

Att ställa frågor utan att också ställa nyfikna följdfrågor tyder på ointresse och är inte heller respektfullt. Att desstuom utgå ifrån att tjejerna dragit sig undan "de stökiga pojkarna" för att få öva i fred gör mig mållös.

Ordning och reda blir det om alla vuxna i skolan visar eleverna respekt och genom att vi är genuint intresserade av dem. Eller?

Rätt kvinna på rätt plats ;)

Det vore oerhört förmätet av mig att säga att jag efter en veckas arbete är fullt insatt i mitt nya uppdrag som rektor för Utbildningscentrum. Tvärtom har jag mycket att sätta mig in i och göra gripbart. Men en sak kan jag säga utan att rodna det allra minsta; jag stortrivs!!!

Idag gled jag uppför trappan med stolta och glada steg och kunde piggt hälsa god morgon till elever och personal. Efter avslutat arbetspass kunde jag packa ihop mina saker och åka hem med en väldig nöjdhet i kroppen.

Att Utbildningscentrum är helt rätt för mig just nu står klart. Om jag är rätt för Utbildningscentrum får framtiden utvisa. Men jag lovar att göra mitt allra, allra bästa för att utveckla lärandet och göra skillnad för alla elever som nu finns under mina vingars beskydd!

"Barnen är vår framtid". Njae...

Dagens arbetspass bestod av IT-diskussion tillsammans med chefskollegorna. Jag suktade längtansfullt efter en egen iPad medan vi påbörjade arbetet med en ny IT-vision. Vi fick till en början uppdraget att fomulera en femordsmening som ska vara kärnan i vad vi vill med IT framöver.

Jag blir ofta helknollrig av den här typen av diskussioner av en enda anledning; att vi utbildar för framtiden betyder inte att barnen eller eleverna är framtiden.

Jodå, våra elever ska ha goda kunskaper med sig så att de kan leva ett gott liv framöver. Men vi glömmer alldeles för ofta att både de och vi lever här och nu också, mitt i livet.

Tänk om vi började med att sätta oss rakt i deras verklighet och var lite nyfikna på hur de handskas med IT och media. Vi hör allt oftare berättelser om 3-åringar som kan surfa och 1-åringar som kan starta en iPad och hittar till favoritappen. Eller kolla högstadieelevernas egna filmer på YouTube; det är rätt så många förmågor de visar prov på genom att göra dessa alster.

Så huvudfrågan för mig är inte hur det ska se ut i framtiden, frågan för mig är hur vi i dagens klassrum kan möta alla våra elever där de faktiskt är idag. Det krävs mycket mod och nyfikenhet, för det innebär att vi vuxna rent tekniskt får känna oss som nybörjare. Men tänk vad kul att få lära nytt! Å tänk vilka härliga stunder av samlärande vi kan få på lärandets äventyrshav!

Dagarna springer iväg

Tre arbetsdagar har gått, två återstår och sen är det helg. Igen. Att tiden ska ha så bråttom jämt. Inte tycker jag att jag får nåt gjort heller. Jag kliver in på jobbet, pratar med medarbetare och elever, går igenom lite post, kollar mailen, ringer några samtal å så är den dagen slut. Å jag som skulle hinna det och det och det...

Men vänta nu, stopp och belägg! Hur var det nu det där med att ha rimliga krav på sig själv och vad som faktiskt går att få gjort på en dag? Det som blir gjort blir gjort och där ligger rimlighetens ribba. I alla fall så länge man inte sitter och rullar tummarna, och det gör jag alldeles för sällan ;)

Jag får därmed vara nöjd med de dagar som gått. Och med de som kommer!

Att känna sig välkommen

Första dagen på nya jobbet avklarad. Jag är så glad för idag och förväntansfull inför vad framtiden har att bjuda på. Dagen bådar gott.

Jag tänker på hur viktigt det är att känna sig välkomnad när man hamnar i ett nytt sammanhang. Att någon verkligen tar sig tid med en, visar och berättar. Bryr sig. Det fick jag vara med om idag!

Så jag känner mig verkligen välkomnad att leda verksamheten på Utbildningscentrum vidare på lärandets kringelikrokiga bana. Jag kommer också att lära mig en massa nytt. Vilken förmån det är att få arbeta med människor och lärande.

Välkommen med på min resa!

Nytt jobb och ny blogg!

Jaha, då var det dags igen. Nytt jobb och därmed skapar jag en ny blogg. Min tidigare, Dansutrektorn , får vila ett tag i väntan på att jag så småningom kanske återvänder till Dansutskolan.

I morgon ska jag kliva in på Utbildningscentrum som chef. Jag har fått förtroendet att leda och utveckla vår vuxenutbildning i Gnesta. Det är ett jättespännande uppdrag och jag är verkligen tacksam för att jag fått den här möjligheten nu när jag ska börja jobba igen.

Det är alltid spännande och lite pirrigt när man byter arbete, men jag känner mig rätt så trygg just nu. Jag känner till lärarna och lokalerna sedan tidigare och har ett hum om de olika utbildningarna. De närmaste veckorna kommer att handla om att läsa in mig på styrdokument och lära känna verksamheten. Uj, vad kul det här ska bli!