Även denna dag har gått i distansarbetets tecken, men nu har jag ett skriande behov av att komma till jobbet. Dels behöver jag material från en pärm för att komma vidare med en viktig statistikuppgift, men främst behöver jag träffa mina medarbetare. Det är bra att det finns mail och telefon, men det mänskliga mötet går aldrig att ersätta med teknik.
Under eftermiddagens promenad i ett gråmulet Nyköping funderade jag på den senaste tidens skriverier om glädjebetyg och betygsinflation. Hur tokigt får det lov att bli?
Jag är den första att skriva under på att det är oerhört svårt att sätta rättvisa betyg, betygskriterier och nationella prov till trots. I mina ämnen, musik och historia, finns det heller inte några nationella prov. Dessutom är man som musiklärare ofta ensam i sitt ämne på skolan, kanske i kommunen, så likvärdigheten är verkligen svår att uppnå.
Nåväl, i kärnämnena finns nationella prov. Ändå uppnås inte likvärdighet i landet. Jag tror inte att det beror på elaka lärare och rektorer, det finns säkert många faktorer som gör att man som lärare kryddar till betygsstatistiken lite extra. Men ur ett elevperspektiv är ett glädjebetyg helt förödande.
Tänk dig själv att du fått relativt goda betyg, typ VG, i många ämnen och tagit dig in på det program du vill på gymnasiet. Väl där visar det sig att du har bristande kunskaper vilket gör att du måste vrålplugga för att hålla undervisningens tempo, och det kanske inte ens hjälper hur hårt du än ligger i. Till slut måste du hoppa av programmet för att du inte mäktar med.
Om någon hade haft en lösning på det här problemet så hade vi nog löst det nu. Men det är ett ytterst komplext dilemma. Kanske skulle vi ha ett system där man får sitt grundskolebetyg men sedan kompletterar det med intagningsprov till de olika programmen? Då skulle ju i alla fall inte eleverna bli lidande av att ha fått ett "snällt" betyg utan grund.
Nåväl, det där får jag nog lov att fundera djupare kring under helgen. Eller fram till jul ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar