Nånannanismen

Jaha, då har man hämtat sig något från Pisa-chocken i veckan; usch, vilken svart dag för alla oss som arbetar med skolverksamhet av olika slag. Det var tungt. Mycket tungt. Sen får man väl trösta sig lite med att Pisa bara undersöker en del av allt som görs i skolan, men det tar vi en annan gång. De resultat som framkommer kan man ju inte bara bortse ifrån utan får förhålla sig till, även om det är mörker.

Ganska snart började syndabocksutpekandet, försvarstalen, beskyllningarna och ännu mer ordning i skolan-argumenten hagla. Alla visste plötsligt vem eller vad som låg bakom de sjunkande resultaten. De flesta hade också en lösning på vem som skulle göra något åt det, nämligen Nån Annan.

Det blir lite som "katten på råttan"; oppositionen lägger skulden på Björklund, Björklund på kommunerna, kommunpolitikerna på cheferna, cheferna på lärarna, lärarna på föräldrarna som skickar sina osnutna ungar till skolan. Ja, jag vet att det här är en mycket förenklad och kanske lite för elak bild, men jag har hört kommentarer i stil med det här under veckan. Och jag tänker; är det konstigt att svenska folkets förtroende för den svenska skolan sjunker?

Jag efterlyser i alla fall ett uns av eget ansvar i alla led. Man får säga vad man vill om Björklund, men han försöker i alla fall att förbättra skolan. Gör man inget kan man heller inte beskyllas för att det blir fel. Gör man försök får man stå ut med att allt inte lyckas alla gånger. Och om alla tog ansvar, utifrån sitt uppdrag, för att få till en förbättring skulle det förmodligen bli bättre.

Jag vet att förutsättningarna inte alla gånger är de bästa. Jag vet att rektorer ibland har en övermäktig arbetssituation, jag vet att kommunpolitiker är som folk mest och inte alltid har kunskap och möjlighet nog att sätta sig in i alla frågor som man skulle önska, jag vet att lärare har grupper av elever som de inte alltid har möjlighet att leda på egen hand, jag vet att uppdragen är många och mångfasetterade och inte alltid så lätta att prioritera bland, och jag vet att pengapåsen inte är oändlig. Men det blir inte ett dugg bättre om vi ser oss som offer för allt detta, som handfallna varelser som inte har möjlighet att göra något åt situationen.

Därför utmanar jag härmed er läsare att bidra till en förändring och utrotning av "nånannanismen". Är du lärare? Skippa ett glostest i veckan och använd tiden du skulle haft för att rätta provet till att reflektera över vad just du kan göra annorlunda i din undervisning, varför inte tillsammans med en kollega? Är du förskolechef eller rektor? Lägg in en timma i almanackan i veckan som kommer, kalla det "Möte med X" eller nåt. Använd den till att reflektera över hur du ytterligare kan spetsa till kvalitetsarbetet på din förskola/skola. Är du kommunpolitiker? Avsätt en timma under kommande vecka för att fundera över hur du kan bidra till att nästa budget kan bidra till en så bra situation som möjligt för barn och elever i dina verksamheter. Är du förälder? Fråga ditt barns förskole-, skol- eller fritidslärare om det finns något som du kan bidra med för att det ska bli ännu bättre i skolan framöver.

Jag då? Jo, jag ska fördjupa mitt pågående kvalitetsutvecklingsarbete med att fundera över hur jag kan ge ännu bättre underlag och stöd till våra förskolechefer och rektorer så att de ytterligare kan spetsa till sitt kvalitetsarbete på respektive skola. Jag har ju förmånen att få stå lite vid sidan av och iaktta och kan därför vara en som både stödjer och stör, och jag hoppas kunna vara den där "kritiska vännen" som vi ibland behöver för att lyfta oss. OK, då kör vi!

Tänk på vilodagen...

När jag var liten var det fullständigt otänkbart att arbeta på söndagen. Affärerna var stängda, bion likaså. Jag gick i söndagsskolan och i kyrkan. Efter det vankades det söndagsmiddag och sedan var det vila och lugn som rådde. Var och en var på sitt rum och pysslade med sitt. Jag antar att jag läste, för det gjorde jag så fort tillfälle gavs. Annars lade jag nog pussel, för det var en annan favoritsysselsättning.

Så småningom ruckades det på vilan, inte minst när jag började gymnasiet och söndagen var resdag inför en ny vecka i Jönköping. Men fortfarande var det ganska vilsamt, inte en hel hoper av aktiviteter.

Jag tänker på det där med vilodagen ibland; det är nog ingen dum idé ändå och vi borde nog följa det tredje budordet lite bättre än vi gör idag. Varför? Jo, därför att vi så innerligt väl behöver en stunds vila från vardagens jäkt och stress.

I "mitt nya liv" ger jag mig själv utrymme för vila. Ofta vilar jag en stund när jag kommer hem från jobbet, och stunden i sängen med dagens tidningar innan jag somnar ger också lugn inför den kommande natten.

Helgerna försöker vi hålla så lugna som det går. Det betyder inte att vi sitter hemma och rullar tummarna, nej, det finns alltid något att ta sig för med hus och stor trädgård. Men arbete varvas med sköna fikastunder och vila, och ofta promenader i kringområdet. Bara det är vila, att få vistas i den vackra miljön i och kring Mariefred! Å så all den underbara musik som finns att lyssna på, både hemma och på konserter. Dessa stunder är guld och hjälper ytterligare till att skapa lugn och ro i livet.

Jag hoppas att också du, kära läsare, kan unna dig en stunds vila för att få kraft att orka med arbete, studier och aktiviteter. Annars är det dags för dig också att prioritera detta i ditt liv!

Att blogga eller inte blogga, det är frågan...

Som ni märker har det inte duggat så där väldigt tätt med inlägg här på bloggen i höst. Jag har helt enkelt inte haft nån större lust att skriva och då skriver jag inte heller. Har man inget att säga ska man vara tyst. Tycker då jag i alla fall.

Den senaste veckan har jag funderat mycket på om jag helt sonika ska lägga ner bloggandet, men jag känner mig inte bekväm med den tanken heller. Jag gillar ju att skriva och älta mina tankar på bloggen, det är kanske bara en svacka jag är inne i?

Förut skrev jag nästan bara om jobbet och allt som hände där. Det saknades verkligen inte uppslag till blogginlägg, snarare tvärt om. Det var roligt att skriva om jobbet och jag vet att jag hade många läsare både bland mina elevers föräldrar och bland personalen. Det var roligt och spännande att få kommentarer och motfrågor om det jag skrev, det utvecklade mig både som ledare och människa.

Nu när jag bytt jobb och är utvecklingsstrateg är det liksom inte riktigt samma nerv i mitt arbete, jag arbetar mer med långsiktiga frågor och jag skulle trötta ut en hel värld om jag skulle berätta om mitt dagliga arbete. "Skrev lite på omvärldsanalysen, analyserade meritvärdet för avgångsklasserna de senaste 5 åren, mailade kontaktpersonerna på högskolorna i närområdet...", ja, ni ser ju själva hur intressant det där skulle bli, även om jag tycker att det är världens bästa arbete jag fått och stormtrivs med de där arbetsuppgifterna!

Men; nu har det hänt något riktigt intressant i mitt liv, tycker i alla fall jag. Jag som levat mitt liv som i en centrifug och använt min "lediga tid" till att arbeta igen det jag inte hunnit på ordinarie arbetstid har till slut kommit till ett läge där jag utför mitt arbete på jobbet och sedan försöker låta bli att jobba på kvällar och helger. Och vet ni; jag har ett liv! Även om tröttheten och yrseln emellanåt gör sig rejält påmind så orkar jag göra andra roliga saker än att jobba. Jag läser skönlitteratur och grejar i trädgården, lyssnar på musik och tränar regelbundet, ägnar mig åt härlig matlagning och mina fina nära och kära. Det låter som ett ganska normalt liv, eller hur!?

Så nu går mina tankar mot att dela med mig av en del av allt detta underbara här på bloggen, men vi får se hur det blir. Jag ska fundera över det ett tag till, jag vill att det ska kännas meningsfullt både för mig och er läsare. Så nu tar jag en kopp kaffe, funderar vidare och njuter lite till av mitt nya liv. Det kanske ska bli en livsnjutarblogg det här...

Leka för livet

Som rektor hade jag många gånger en väldigt stor lust att köpa in en stooooor mängd lego och bara låta elever, föräldrar och personal frossa i kreativt byggande. Även som rektor på vuxenutbildningen. Jag tror nämligen att konkret byggande och galet skapande sätter igång så mycket mer i oss än "bara" en stunds tidsfördriv, att byggandet och konstruerandet kör upp banor inne i hjärnan som sedan underlättar annat lärande.

Jag iscensatte aldrig tanken. Dels är inte lego gratis, dels ville jag inte höra kommentarer om att man inte har tid att leka eller att just mina elever är för gamla för sånt. Fegt av mig. För jag vet att jag också fått andra med mig, andra som på ett bättre sätt än jag kunnat argumentera för lekens betydelse för lärandet. Och eleverna; jag är övertygad om att de älskat det!

De senaste dagarna har jag tillbringat urförkyld i sängen, men idag orkar jag i alla fall plöja igenom en bunt icke lästa tidningar. Förra söndagens DN (29/9) fick mig att känna mig riktigt frisk, på gränsen till överfrisk, faktiskt. På vetenskapssidorna finns en artikel om barns lekande "Leka för livet". Tyvärr är det en Plus-artikel så jag kan inte länka till den här. Men jag försöker sammanfatta lite här.

"Släpp schemat och kontrollen. Barn blir bättre på att lära om de får leka fritt och ostört. Även digitala spel är bra om de ger utrymme för kreativitet." Detta säger lekforskaren Bo Stjerne Thomsen. Han fortsätter berätta om vikten av att leka för att utveckla sin inre röst, för att testa sig själv och hur man kan styra sig själv. Sen bekymrar han sig över hur vi vuxna schemalägger leken till "nu ska du göra läxorna, nu ska du spela piano, nu får du leka, och nu är det läggdags". Han pekar också på ett annat hot, det att till varje pris undvika att utsätta barn för risker. "När /.../ barnen inte längre får vara ute ensamma och klättra i träd och utmana sig själva kan de heller inte testa sina gränser". Sedan uppmanar han oss vuxna att vara lekfulla och vara nyfikna.

Nästa artikel handlar om hur forskare studerat över hundra tre-åringar i USA och sett att de som var bra på att kopiera byggnader och torn av klossar också klarade av svårare matematik och var bättre på att tänka i tre dimensioner än andra barn. (Nähä!) De såg också hur tre-åringar från familjer med lägre inkomster hade sämre rumsuppfattning och språkutveckling än sina jämnåriga. Forskarna kopplade det till sämre tillgång till leksaker.

Men; det är inte kört för det. Läraren har betydelse, som vi vet. "Lärare måste ställa öppna frågor och låta barnen utforska själva. En lärare som inte är nyfiken, kreativ och lekfull, som inte frågar eller vågar ta risker, är ingen bra förebild" säger Bo Stjerne Thomsen. Jag tror det gäller rektorer också. Även för vuxenutbildning.

Så låt oss fylla den utökade timplanen i matematik med kreativitet och lek, inte mer av samma. Det kommer ändå inte leda till det vi vill, till kreativa och fritt tänkande elever, beredda att möta en framtid vi ännu inte vet något om. Och jag ska kravla mig upp ur sängen, gå ut i logen och hämta säcken med min nu 20-åriga dotters lego. För nu ska det lekas. Vill du va med?

Andats högskoleluft

Jag har numera möjligheten att styra en del över hur jag använder min arbetstid och idag passade jag verkligen på att göra min arbetsdag lite extra guldkantad. Det är ju fredag, gubevars!

Som kommunens VFU-samordnare åker jag ibland till Södertörns högskola för att delta i samverkansmöten. VFU står för Verksamhetsförlagd utbildning och handlar helt sonika om de förskollärar-, fritidspedagog- och lärarstudenter som gör sin praktik ute i verkligheten. Det varierar hur många studenter vi har i verksamheten, men just nu är det ett 10-tal. Det är roligt att vi tar emot studenter; det lyfter verksamheten ytterligare och det är en del i rekryteringen av framtida medarbetare. Många givande samtal har jag haft med studenter genom åren kan jag lova.

I alla fall så hade vi samverkansmöte idag och jag hade kommit överens med min chef om att få stanna kvar på högskolan efteråt och sitta där och jobba i stället för att gnaga asfalt i onödan. Så blev det. Jag har suttit både i studiehallen och i biblioteket. Smyglyssnat på grupparbeten med mer eller mindre tvärsäkra argument och slutsatser. Sippat på kaffe medan jag läst diverse rapporter. Surfat energiskt på Skolverkets hemsida för att hitta rätt bland lagstiftning, allmänna råd och, hör och häpna; blanketter för omdömen. Det kanske inte är så farligt ändå, kära Skolverk, att skolor får lite hjälp på traven med sånt och slipper uppfinna alla hjul själva.

Nåväl, ni förstår ju att jag haft en fantastisk dag med allt detta insupande av högskoleluft. Det ger mig oerhört mycket att komma utanför kontorsväggarna, träffa nya människor och få tanketid för allt som snurrar runt inne i min stackars skalle. Dagen har resulterat i ett antal utkast till arbeten och några ideer att presentera för min chef till veckan. Hon kanske inte skulle släppa lös mig så här, det blir mycket för henne att samla ihop ;)

Nu känner jag mig väldigt nöjd med veckan och tar helg. Det ska ju bli fortsatt fint väder och trädgården väntar på lite handpåläggning inför hösten. Tänk vad gött man kan få ha det!

Prisbelönt skolmat i Gnesta kommun

För ett antal år sedan nominerade jag Skolrestaurangen på Frejaskolan och dess underbara kock Susanne Gustavsson till Arla Guldkos Matglädjeskola. Glädjen stod högt i tak när de, i stenhård konkurrens, blev en av de 10 finalisterna. Jag fick den stora äran att tillsammans med Susanne och en av hennes medarbetare, Maria Nordin, delta i prisutdelningen på Grand hotell. Silverplakett är verkligen inte att förakta och sen fick vi njuta av nobelmässig mat och underhållning innan vi till sist stupade i supersköna Grand hotell-sängar. Vilket minne för livet!

För ett par år sen var det dags igen för en ny finalplacering och den som får ta del av Susannes kokkonst och hennes glada och inspirerande sätt är inte ett dugg förvånad. På Frejas Skolrestaurang njuter elever och personal av god mat som grund för ett gott lärande.

Som om inte detta vore nog har nu Maria, som idag är köksansvarig på Welandersborgs skola, kommit till final i Årets kock i skolan. Wow!!! Vilket kocklag vi har på Gnestas skolor! Vi som får ta del av era härligheter bugar och bockar. Och oavsett hur många priser och pokaler ni plockar hem vet vi redan att ni är bäst. Kram på er!

Läs om Marias pris här!

Hänt sen sist

Det är ganska skönt när hösten kommer med sin klara luft och med sina vackra färger. Jag går liksom ner i varv på nåt sätt, och det är skönt. Jag njuter av mörka, men fortfarande varma, kvällar och sommarvärmen, den ger sig visst inte. Vilken otrolig sommar vi haft och fortfarande har!

På jobbet rullar det på; det har varit lite pyssel kring gymnasieeleverna vid skolstart men nu verkar lugnet ha lagt sig. Efter den 15 september har vi bättre koll på var alla elever hamnat, men jag tror att alla elever fått plats på någon skola. Att ha alla i åldersgruppen i gymnasieskolan, det är otroligt bra och något vi ska vara stolta över.

Så har jag fått ny chef vilket alltid är spännande. Nu är hon ju inte helt ny utan känd av oss sen tidigare, men det är ända intressant att höra hur hon tänker kring den fortsatta utvecklingen av organisationen. Jag ser verkligen fram emot en intensiv och givande höst på jobbet.

På tal om intensiv och givande så var vi på studieresa till Cornwall för ett par veckor sedan. Syftet var att ta del av hur man arbetar med hållbarhet ur olika perspektiv och dagarna var fyllda av studiebesök och uppdrag. Jag var fullständigt slut när jag kom hem, men så oerhört glad över att jag följde med. Jag ska plocka fram lite bilder och skriva specifikt om resan senare, jag håller fortfarande på att smälta alla intryck känner jag.

Precis hemkommen från England vidtog flyttning av dottern i Nyköping och Kalmar, och nu verkar det som att hon hamnat helt rätt. Tänk hur en smått krisig situation kan lösa sig och leda till ännu bättre livskvalitet. Jag gläds verkligen med henne!

Så måste jag väl ge en glimt från trädgården, även om den också skulle behöva ett helt eget kapitel. Jag har plockat massor av hallon och tomater, skördat mumsiga sockerärtor och urgod potatis, och vi njuter fortfarande av blomsterprakten i köksträdgården. Igår skördade jag en andra omgång gurka och strax ska jag ta itu med att lägga in dem. Drömmer redan om vinterns leverpastejmackor med inlagd gurka...

Jaha, det var lite av allt som hänt sen jag bloggade sist. Konstaterade förresten häromdagen att det är fem år sen jag började blogga. Tänk vad tiden rinner iväg.

På återhörande!

Vi gör varandra bra!

Jag är inget sportfreak, jag brukar skämtsamt säga att musiken har räddat mig från idrotten. Jag säger det med glimten i ögat och tycker att det är riktigt roligt när såna som är mer sportintresserade än jag går i gång på alla cylindrar och försvarar sporten. Det behövs inte; jag gillar sport i lagoma mängder och gläds med de som njuter av det mer än jag.

Som ledare har jag en längre tid sneglat på Pia Sundhage och hennes ledarskap, det är något där som fascinerar mig. Hon verkar så målinriktad (!) och verkar kunna entusiasmera sitt lag till rena storverk. Hennes oförskräckta sjungande i ur och skur verkar i allra högsta grad bidra till detta. Oerhört kunnig, drivande och crazy; det tilltalar mig!

I intervjuerna efter kvartsfinalen var det ett uttryck som återkom och som fångade min tanke. Reportern frågade en spelare vad det är som gör att det går så bra för landslaget och hon sa: "Vi gör varandra bra". Samma sak sa Pia Sundhage när hon intervjuades lite senare.

Och jag kan förstå att ett lag som peppas med att göra bra för varandra, och tillsammans, kan nå hur långt som helst. Där finns inte utrymme för egoism och narcissism, däremot för varje spelares goda egenskaper och möjligheten att utveckla dem tillsammans med lagkamraterna och deras förmågor.

Tänk om alla familjer, arbetsgrupper, partigrupper, orkestrar och föreningar skulle drivas av devisen att vi gör varandra bra. Tänk om missundsamhet, avundsjuka och rivalitet skulle ersättas av "Vi gör varandra bra". Tänk om...

I väntan på detta återgår jag till att ha semester tillsammans med nära och kära, pyssla om tomatplantorna och plocka hallon. Å så ser jag fram emot svensk semifinal mot Tyskland; jag kommer att sitta fastnaglad framför TV:n - trots att musiken räddat mig från idrotten ;)

Semestern har fångat mig

Ääääääääääntligen börjar semesterkänslan infinna sig. Ja, jag började känna den redan i fredags kväll när jag i väntan på middag låg på mosters poolkant och bara njöt i värmen. Sen har den känslan bara fyllts på och idag kan jag konstatera att jag är fast. Fast i semesterkänslan.

Det brukar ta en vecka eller två innan kropp och knopp fattar att de inte behöver ägna sig åt jobbet, innan jobbtankarna glesas ut och kroppen slutar att med automatik slå upp sina ljusgröna 05.15. I år gick det ovanligt fort, kanske för att jag gjort vad jag kunnat för att dra ner det allmänna arbetstempot under våren.

Så nu ska jag njuta i ytterligare fyra veckor. Ingen väckarklocka. Strosa i trädgården, mumsa på solvarma jordgubbar och smultron, vattna och plocka ett och annat ogräs. Lyssna på musik dagarna i ända och besöka en och annan konsert. Läsa tidningarna tills jag är nöjd, vila frukost varje dag och cykla in till stan och titta på turisterna. Slita på hängmattan, ta en promenad i ljummen julikväll och laga mat av färska grönsaker från köksträdgården. Kanske göra nån utflykt, om jag orkar.

Njut du också!

Är legitimerad!

Idag fick jag mail från Skolverket som meddelade att de beviljat min ansökan om lärarlegitimation. Att detta mail skulle skänka mig sån tillfredsställelse kunde jag aldrig tro, men jag har gått omkring och varit stolt och så där löjligt smånöjd över detta hela dagen!

Jag har inte undervisat sen 1999 men tänkte i våras att det kanske är lika bra att skicka in sin ansökan, legitimationen kanske kan bli användbar i framtiden, man vet ju aldrig. Så jag fixade fram alla papper som behövdes och ansökte. Tänkte, med tanke på vilka svårigheter som varit med legitimationerna, att det är väl klart i höst nån gång. Så jag blev lite överrumplad när mailet kom idag. Och så blev jag glad på ett sätt jag inte förutsett. Det kändes så fint att ha den där legitimationen även om jag i dagsläget inte har någon användning för den.

Min legitimation omfattar ämnena Musik och Historia för grundskolans år 1-9 och gymnasiet, självklart eftersom det är denna ämneskombination jag läst. Men jag har också legitimation i några andra kurser, exempelvis Estetisk kommunikation och Humanistisk och samhällsvetenskaplig specialisering. Det blev att reka bland gymnasiets kursplaner för att se vad dessa kurser innebär.

När jag läste kursbeskrivningarna började det kittla riktigt ordentligt i lärartarmen. Jag började omedelbart omsätta texten till möjliga moment och övningar, och jag såg framför mig hur jag och eleverna arbetade oss framåt för att fördjupa våra kunskaper i ämnet. Tänk vad jag kan längta efter lärarjobbet emellanåt. Det är verkligen en skön känsla. Och skulle jag få för mig att återvända till lärarjobbet är ju kusten fri nu när jag har min legitimation. Man ska ju aldrig säga aldrig... :)

Varumärket Marie-Louise Ramevik

I gårdagens Aktuellt visade man att det blir allt ovanligare att kvinnan tar mannens efternamn vid vigseln. Förklaringen var att i vårt individualistiska samhälle är det egna varumärket viktigare än namngemenskapen. Jag tänkte inte så mycket mer på det förrän jag idag läste min vän Richards blogg "Vardagsbetraktelser" och inlägget "Jag, den eländiga mannen" och kopplade det till att bygga sitt varumärke. Richard och hans fru Maria fejsar verkligheten, något som kan tyckas skada varumärket.

Det är snart fem år sen jag började blogga. Då tänkte jag inte i termerna av att skapa mitt varumärke, men det var ju det jag faktiskt gjorde. Via bloggen har jag fått en del nya bekantskaper, tillfälle till intressanta och givande samtal, möjlighet att för mig själv formulera mina tankar, och inte minst medverkan i tidningar, radio och tv därför att andra varit intresserade av tankarna. Lilla jag; en liten enkel tänkande varelse. Lilla jag; som älskar matlagning och trädgårdsarbete men väntar med städning och fönsterputsning tills det inte finns någon återvändo längre. Lilla jag; som understundom är så trött och mentalt sliten att jag vingligt balanserar på randen till depressionens svarta och djupa hål.

Maria och Richards inlägg är utlämnande och ärliga, somliga anser att de skadar "sitt varumärke". De blottar en verklighet som många barnfamiljer lever i, men som få visar upp. Otaliga är facebookinläggen om härliga bullbak, ständiga utflykter och rafflande aktiviteter. Och det är absolut inget fel med det! Men hjärnan är ju funtad så att den lägger ihop allt den får in och skapar en helhet av det, och det är då lätt att tro att "alla andra" har dagarna fyllda av endast trevligheter fast det i verkligheten är ett stort pussel av mångas aktiviteter.

Risken är att man sitter där och känner sig oduglig och otillräcklig i stället för att fokusera på det man har och allt som är bra och fint i ens eget liv. Så det är uppfriskande med inlägg som Marias och Richards, även om folk har synpunkter.

Jag har själv varit med om det. I min blogg har jag ibland skrivit ganska nakna inlägg, givetvis med eftertanke om hur mycket jag vill lämna ut mig och mina tankar. Sanningen finns ju på en skala och ibland finns ingen som helst anledning att blotta den fullt ut. Men jag har några gånger fått kommentarer från personer som tycker att jag lämnar ut mig alldeles för mycket. Så kan det vara. Men det måste få vara mitt val. Och jag har även fått kommentarer från medmänniskor som tackat mig för att jag är öppen med tankar även om det svåra och tunga i livet. Fortfarande mitt val.

Jag är medveten om att även dessa inlägg är en del av "mitt varumärke", att nuvarande och kommande arbetsgivare kan läsa och tycka om detta, att vänner och andra som läser kan ha synpunkter. Å jag tänker att detta är jag. Jag väljer vad jag vill dela med mig av. Du väljer vad du vill läsa, vilka slutsatser du drar av det du läser och inte minst hur du ser på "varumärket Marie-Louise Ramevik". Här är jag. Välkommen att ta del av min värld!

Att utmana sina rädslor

Tänk så bekvämt det är att endast göra det man känner sig bekväm med, det man vet att man behärskar och kan lyckas med. Man lullar på i livet och det känns lugnt och skönt. Ända tills...

I ett par år har vi haft ett helt fantastiskt EU-projekt i Gnesta. All personal inom Barn- och utbildningsförvaltningen och i Kostenheten har deltagit i kompetensutveckling inom bland annat kreativt, entreprenöriellt och hållbart lärande. Jag vågar påstå att det varit ett mycket lyckosamt projekt som rört om i många av verksamhetsgrytorna, jättekul!

Vi i chefsgruppen har bland annat deltagit i seminarier ledda av våra följeforskare för att få hjälp att förvalta allt det som vår personal lärt sig. Vår gemensamma kompetensutveckling valde vi att förlägga till slutet av projektet för att kunna knyta ihop alltihop och göra ett avstamp inför den fortsatta kompetensutvecklingen efter projektet. Och det är här mina rädslor visade upp sitt fula tryne.

Vi ska på en studieresa till Cornwall i södra England. När jag fick veta det slog jag bakut och ville inte alls följa med, sa att jag är ju inte chef längre så... Motargumentet var att jag varit chef under större delen av projektet och att jag ingått i chefsgruppens arbete hela tiden, därmed skulle jag också delta i den avslutande delen. Jag var tvungen att fejsa vad det handlar om; jag är livrädd för att prata engelska. Jag får tunghäfta så snart jag ska öppna munnen. Och jag vet varför, men det får vi ta en annan gång.

I alla fall känns det bättre nu när jag erkänt både för mig själv och för andra hur det är. Och faktum är att jag blivit väldigt motiverad att utmana den här rädslan. Så igår, när vi träffade våra reseledare och gick igenom hela det digra programmet, kände jag trots allt en spirande förväntan inför resan. Dessutom känner jag mig stolt över att jag vågade utmana mig själv. Tänk om jag inte gjort det; då hade jag suttit där i augusti och missat alla fina studiebesök och utmaningar som vi kommer att ta del av. Och jag hade inte haft chansen att växa som människa.

Vaddå normal?

Hela förmiddagen snurrade jag som en dopad iller för att hinna med allt innan det snart blir några lediga dagar. Jag spräckte målsnöret lagom till mingellunchen som vankades inom Gnestas företagares EU-projekt. Lunch i all ära, men sen. Jag säger bara: Men sen!

Först ut var Genusfotografen Tomas Gustafsson. Ni får läsa och titta själva på hans hemsida för att förstå vad vi fick ta del av: http://www.genusfotografen.se/

Sen pratade sjukgymnasten Håkan Svensson om sina erfarenheter av att vara sjukgymnast och ha en CP-skada. Visste du att CP står för Clever and Pretty? Nähä. Men då behöver du träffa Håkan! http://hkan.nu/

Sist på talarlistan var Per Jonas Hasse Khemiri. Har du inte läst hans "Ett öga rött" är det dags nu. Vilken lysande språkbegåvning, jag både njöt och tjöt av skratt. Skulle ha kunnat lyssna på honom minst ett dygn. Vilken enorm begåvning. Och vilket oerhört viktigt budskap till oss lyssnare. Jag är fortfarande helt tagen och har två nya olästa böcker på nattygsbordet.

Efter den här eftermiddagen känner jag mig inte det minsta normal. Jag känner mig unik, precis som alla andra miljarder av jordingar ska göra. Å så finns det några ofärdiga tankar otänkta kvar i skallen. Det får bli tänk under kommande lediga dagar helt enkelt. Känns underbart med all denna input idag!

Vad är ett skolbibliotek?

I mitt uppdrag ingår att besöka de 76 gymnasier där Gnestas gymnasieelever studerar, för att följa upp elevernas resultat som grund för att göra undervisningen i förskola och grundskola ännu bättre. Det är spännande att se hur olika skolorna är, och förstås ska vara, beroende på vilka utbildningar man bedriver. Och bara jag kliver in genom dörrarna får jag raskt en bild av hur man tänker om attityder, elevinflytande och kunskapsmål. Det både känns och syns på olika sätt, inte minst på hur jag blir mött av elever och personal.

En sak som jag grunnat på efter mina besök är det här med skolbibliotek. I nya skollagen skärps kraven på att eleverna ska ha tillgång till skolbibliotek och där kan man tänka lite olika. Nästan alla rektorer jag möter är noga med att berätta att man har skolbibliotek, som om jag vore inspektör, vilket jag inte är. Men i alla fall.

Ofta får jag en visning av skolan och vi kommer då till skolbiblioteket. Det är utifrån detta jag ställer mig frågan vad ett skolbibliotek är. Det jag får se är ofta ett utrymme med en soffgrupp och ett par hyllor. I hyllorna står några språklexikon, kanske några svenska ordböcker och så diverse böcker som välvilliga medarbetare ratat från sin egen bokhylla hemma.

Jag undrar om det är så lagstiftaren tänkt. Och jag undrar om dessa hyllmeter med diverse slitna pocketböcker bidrar särskilt mycket till läslusten. Min bild av ett skolbibliotek är inte bara de fysiska böckerna, datorerna, filmerna, läsplattorna och annan multimedia. Nej, där finns också den kreativa bibliotekarien som med lust tar sig an varje elev och får den att gräva ner sig i diverse läsning. Tänker jag, och blir lite ledsen i ögat varje gång jag ser ett s.k. skolbibliotek som "bara" är ett par bokhyllor. På de skolorna hoppas jag att det också finns lärare som utmanar eleverna till läsning och delar med sig av sin egen läsglädje. Hoppas, hoppas!!!

Rosa eller blått snöre?

Igår köpte jag en present till ett av mina älskade syskonbarn och jag bad expediten att slå in den. Efter en stund vände hon sig mot mig, med en rulle presentsnöre i varje hand, och frågade: "Rosa eller blått snöre?" Eftersom jag har begåvats med en hel hoper obstinata gener svarade jag raskt: "Blått, tack!"

Sen har jag gått och tänkt på det där. På varför det är viktigt med dessa färgade könsmarkeringar. På varför jag måste trendskas och göra tvärtemot. På varför man över huvud taget behöver tänka på detta.

Jag kopplar det till ett samtal tidigare i veckan. En lärarstudent berättade för sin lärare om sin upplevelse av att vara kille i skolan. Han sa ungefär att "vi killar anser oss vara smartare än tjejer och smarta killar behöver inte plugga. Den kille som pluggar betraktas med andra ord som osmart och det får han veta av de andra killarna. Alltså pluggar man inte".

I mitt arbete konstaterar jag gång efter gång att killar generellt har lägre betyg än tjejer, ja utom i idrott då; att killar i större utsträckning väljer yrkesprogram på gymnasiet och att andelen killar som läser vidare på universitet och högskola minskar från en redan låg nivå. Konsekvenser av detta, någon?

Jag vänder tillbaka till paketsnöret och tänker att för varje blått eller rosa paketsnöre vi matas med i livet desto längre in i könsfållan trycks vi, desto svårare blir det att ta sig ur den. För det borde inte vara en fålla. Det borde vara en blomstrande äng där man inte skulle behöva välja mellan blått eller rosa, eller få välja blått för att man vill, eller välja grönt eller inget alls.

Så i eftertankens kranka blekhets ljus vet jag vad jag skulle ha svarat på frågan om blått eller rosa snöre: "Båda, tack!"

Påsk - på liv och död...

Lediga, sköna dagar. Älskade dotra med bihang har varit hemma ett par dagar och nu är huset tommare än någonsin. Men solen lyser och snödropparna börjar skjuta upp sina skira huvuden ur snön. Det finns hopp om livet.

Några gånger har tankarna rört sig kring världsnyheten i SN i torsdags: "Barnen på förskolan Sjöstugan får inte fira påsk". Upprörda föräldrar, invånare och politiker i en strid ström av kommentarer. Jag vet i ärlighetens namn inte hur jag ska handskas med dessa tankar. För mig är det självklart - Skollagen är övertydlig med att all undervisning ska vara konfessionsfri, alltså inget påskfirande.

Nu tror jag dock att alla inte förstått att det är skillnad på att fira och att uppmärksamma. Att fira påsk betyder att man kanske går till kyrkan, sjunger psalmer, ber böner och det som hör gudstjänstlivet till. Att uppmärksamma påsken betyder att man berättar om påskens ursprung, hur den kan firas på olika sätt, målar och pyntar och så vidare. Man kan visst gå till kyrkan och få den bibliska påskberättelsen berättad för barnen, men barn ska inte fira påsk i kyrkan via förskolan. Det får de i så fall göra tillsammans med föräldrarna.

Alla föräldrar ska med full trygghet kunna lämna sina djupt älskade barn på förskolan och veta att de inte utsätts för religiös påverkan av något slag, dvs förskolan ska vara konfessionsfri. Om föräldrar tvivlar på att så sker betyder det att de kanske håller sina barn hemma och barnen får därmed inte delta i all verksamhet och undervisning. För mig är detta en demokratifråga; alla barn och elever ska kunna få ta del av all undervisning, ingen ska behöva stanna hemma för att det råder tveksamheter om vad som sker inom förskolans och skolans väggar.

Läs gärna Alexandras blogginlägg om påsken också; jag tycker hon fångat det hela på ett fint sätt. http://elliva.blogg.se/2013/march/inget-paskande-har-inte.html

Och SKÖN PÅSK!

Koll - och sedan?

Det är nog ingen underdrift att påstå att ett SCB-kuvert i jobbposten sätter igång ett visst adrenalinpåslag hos oss som föräras dem med mer eller mindre jämna mellanrum. Man vet att de kommer, men vill helst inte tänka på det förrän man måste. Det är nämligen inte alltid så enkelt som att knappa in lite siffror och skicka iväg formuläret. Det ska vara rätt siffror också.

När jag är som mest frustrerad över SCB och andra statistiknördar försöker jag tänka på varför alla dessa siffror ska levereras. Jag försöker trösta mig med att allt detta så småningom blir underlag för beslut om verksamheterna och om ekonomisk fördelning. Det är just därför det är så evinnerligt viktigt att det blir just rätt siffror och inte vilka siffror som helst. Bara det gör en ju alldeles svettig...

Jag har precis kommit hem från en konferens om statistik och uppföljning; visst låter det upphetsande! Nja, det kan jag nog inte säga, däremot har konferensen gett mig en massa tankar om vad det är vi gör med den statistik vi har. Det finns hur mycket statistik som helst att ta fram för att ha koll, men sen då; vad gör vi med det vi ser? Hur analyserar vi och drar slutsatser? Och sen, ta daa; hur förändrar vi verksamheten utifrån våra analyser? Det tänker jag grunna vidare på tillsammans med mina jobbarkompisar!

Skogstokig

På väg till konferens i Örebro stötte jag på en elev jag varit rektor för tidigare. Vi slog följe och jag pepprade henne med frågor om hennes nuvarande skolgång. Spännande, framför allt eftersom jag känner till hennes tidigare skolgång med mödor och stora glädjeämnen.

Men sen slog vargmammereflexen till i mig när hon berättade att hon har praktik två dagar i veckan. Utan praktikplats. Sånt där blir jag fullständigt skogstokig på; skolor som inte bryr sig om elevens utbildning. Ni kan lita på att det är en rektor i vårt avlånga land som får ett samtal från mig på fredag eftermiddag när jag är åter på jobbet. Nog sjuttsingen ska eleverna få sin utbildning, nåt annat är ju ett vrålsvek mot dem!!!

Mår gott

Veckan som gått har varit fylld av gymnasie-besök för uppföljning av hur det går för våra elever och ett besök på Södertälje kommun för att se hur de arbetar med det s.k. informationsansvaret. Det är så spännande och inspirerande allt det där, men eftersom jag inte riktigt är i tipptoppform har det också sitt pris. Att koncentrera mig så som det krävs i möten av det här slaget riktigt suger musten ur mig och på onsdag eftermiddag bara snurrade det i huvudet. Vad gör jag då, i mitt nya liv? Jo, tar två semesterdagar i stället för planerade en. Duktig kicka som lyssnar på kropp och knopp numera :)

Nu är det söndag kväll och jag känner mig tillräckligt utvilad och sugen på vad morgondagen har att bjuda. Jag har vilat, läst, promenerat, träffat goda vänner, varit på konsert, ätit och druckit gott; kort och gott gjort sånt som gör gott. Och så har jag sått årets första omgång av fröer. Det om något ger mig energi och i kväll mår jag så gott. Så här ska helt enkelt livet levas!

Jag landar

Idag kom jag hem efter jobbet, nöjd och glad, och med en bit ork kvar - en hel arbetsdag till trots. Ni anar inte vilken fantastisk känsla det är. Jag hinner, jag orkar, jag mår gott. Mmm...

Jag har varit så van vid att ha Måste flåsande i nacken och att besviken åka hem från jobbet för att jag inte hunnit med allt jag velat göra. Frustrationen var min följeslagare, tätt följd av Besvikelsen. Det blev inte särskilt kul till slut.

Jag förstår att jag just nu har en högst privilegierad situation, att det är lite av skyddad zon. Men jag tänker njuta av den och ta chansen att hämta andan. Fast jag måste erkänna att jag saknar nerven av att vara mitt i smeten, mitt i skollivet och alla elever, föräldrar och personal. Allt liv.

Man kan ju inte både äta kakan och ha den kvar, så jag får väl nöja mig med att jag numera hinner med i alla fall en hel del av det jag tänkt och att jag oftast hinner tänka en tanke till slutet utan att bli avbruten av besök eller telefon. Allting har sin tid. Att landa ska få ta sin tid.

Bristande kunskapssäkerhet

I Agenda pågår just nu en debatt om sjukvården. Flera som arbetar i verksamheten vittnar om att de allt oftare arbetar på gränsen till vad som möjligt, att de vänder ut och in på sig för att klara av sitt uppdrag. Motvilligt, mycket motvilligt, tar de orden bristande patientsäkerhet i sin mun.

Jag tänker emellanåt på min egen bransch; utbildning. Just nu har jag mest fokus på gymnasiet. En allt för stor del av våra ungdomar går ut gymnasiet utan att få slutbetyg. Forskning visar att det inte är så bra för fortsättningen av livet. Om man säger så.

Då tänker jag på bristande kunskapssäkerhet.

Sen tänker jag: vad händer med ett samhälle där sjuka tvingas vänta ett halvt dygn innan de får träffa en läkare eller elever inte får den kunskap de har rätt till? Och då räknar vi bort snuviga som sökt sig till akuten eller elever som väljer att jobba i stället för att plugga. Men resten. I-landsproblem. Men ändå. Tanken liksom svindlar och jag får nog tänka vidare så att jag får markkontakt...

Betyg. Eller inte?

Betyg från år 3 eller 8? Eller kanske år 4? Eller inte alls. Diskussionens vågor går höga och de flesta verkar ha en åsikt. Undrar just vad forskningen säger.

Häromdagen råkade jag se mitt betyg från 2-årig musiklinje 1986. Det såg helt ok ut, till och med riktigt bra på det mesta. Men Engelska. Suck. En 2:a. Icke godkänd. Icke behörig till fortsatta studier. Väcker fortfarande ångest, om någon undrar. Som parantes kan jag meddela att jag läste en påbyggnadsutbildning och fick min högskolebehörighet med 3:a i Engelska. Hick...

Jag minns engelskaundervisningen på gymnasiet. En alkoholiserad och ytterst lynnig lärare som jag var livrädd för. Jag pluggade mina glosor och skrev mina uppsatser, men när det kom till att prata fick jag tunghäfta. Fullständigt paralyserad av skräck inför vad läraren skulle säga om mina tafatta försök till engelsk konversation, med östgötsk accent, förblev jag duckande och tyst i skolbänken. Resultat: 2:a i betyg. Som om det hjälpte upp situationen.

Så; jag tycker inte det är enkelt med betygsdebatten. Nej, jag tror mer på ett nära feed back-arbete mellan elev och lärare, den s.k. formativa bedömningen som är så förhatligt flummig för somliga. I kombination med den summativa betygsbedömningen kan det bli riktigt bra. Men allt bygger på relation mellan elev och lärare. En sund sådan. Jag hade önskat att jag haft en sådan med min engelsklärare. Så här, 30 år senare, är jag fortfarande livrädd för att prata engelska. Tack vare betyget. Synd. För det hade kunnat vara annorlunda.

Delegera mera!

Vilken häftig upplevelse jag var med om i onsdags när jag medverkade i "Rektorerna direkt" på SVT; jag hade urkul, även om det förstås var lite pirrigt. Jag är nöjd med min insats och jag tycker att hela programmet är väl sevärt, det tveksamma slutet till trots. I ett annat sammanhang hade det varit kul, i stället blev det platt fall för debatten som varit. Men, men; som helhet blev det riktigt bra.

Jag har tänkt på nån av kommentarerna jag fått angående hög arbetsbelastning, en helt adekvat fråga: "Men varför delegerar du inte, då?". Jodå, jag kan säkert bli ännu bättre på att delegera, men ibland finns ingen att delegera till. I en slimmad budget gör man allt man kan för att så mycket som möjligt ska gå till den pedagogiska verksamheten och inte till kringfunktioner. De flesta rektorer jag känner har en administratör, kanske inte ens på heltid, och någon form av vaktmästare. Inom organisationen kan man få stöd med personalfrågor och ekonomi, men det är ingen som gör jobbet åt en.

I mitt fall har det handlat om att jag varit rektor över små enheter och där finns definitivt inte utrymme för administratörer på heltid. Extremfallet var när jag var rektor på en väldigt liten skola och var min egen administratör och vaktmästare. Jag delegerade hej vilt ;)

Men för det mesta har jag haft administratör på deltid, en mycket kunnig sådan, men som inte alltid funnits på just min enhet när jag som mest behövt henne. Resultatet blev att jag fick göra en del av administrationen själv för att det skulle bli flyt i verksamheten. Vaktmästare köpte jag in vid behov så det blev samma sak där; jag skruvade upp hyllor eller fixade med kopieringsmaskinen av pur otålighet. Man kan inte vänta i veckor på att saker ska bli ordnade, då haltar ju hela verksamheten.

Jag skulle önska att jag som rektor kunde ha ett team omkring mig, oavsett hur organisationen ser ut med små eller större enheter. Jag skulle ha en kvalificerad administratör på heltid, för då skulle vi kunna växeldra i ganska många frågor. Jag skulle också ha en "Fixar-Frasse" som kunde hålla i praktiska frågor av typen krånglande teknik, fastighetsfrågor och brandskyddsplaner. Då, först då, skulle jag kunna lägga fokus på att följa upp resultat och förbättra lärandet på min skola. Och jag tror inte att jag skulle sitta och rulla tummarna, för det är inte min grej, men jag skulle känna mig oerhört mycket mindre frustrerad över att ständigt göra fel saker. Ja, precis så vill jag ha det!

Vill du se programmet finns det här: http://urplay.se/Produkter/174279-Rektorerna-Direkt-Ar-rektorsuppdraget-orimligt

På åskådarplats

Vintersolen gnistrar i det frostiga landskapet. Jag sitter vid lördagsfrukostbordet, bara glor rakt ut på det vackra och kommer på mig själv med ett stort välmående leende. Inte en stressande tanke, ingen välmatad jobbväska med saker som borde åtgärdas före måndag, ingen plingande mailbox att kolla upp. Jag ler. Och jag mår så gott.

Fast jag har inte slutat att tänka. Sen jag klev av mitt rektorsuppdrag har jag funderat mycket över ledarskapets förutsättningar, vad som är mina personliga bekymmer och vad som är ett större strukturellt problem. Det kan väl inte vara så enkelt att min utmattning endast beror på att jag haft svårt att sätta gränser för mitt oerhört spännande arbete, eller? I så fall borde det vara obligatoriska personlighetstester vid tillsättandet av rektorer så att kamikaze-piloter som jag sållas bort.

Jag behöver fortsätta att träna på att sätta upp rimliga ramar för mitt eget arbete och jag behöver träna på att stå ut med att det inte alltid är fullt ös runt omkring mig. Den träningen sker bäst från åskådarplats. Men där varken vill eller ska jag stå i all oändlighet, jag ska in på plan igen och delta i att utveckla svensk skola. Med tiden får det väl utkristallisera sig om det blir som anfallare, målis eller kanske tränare.

En sak vet jag i alla fall och det är att förutsättningarna för ledarskapet måste se annorlunda ut för att jag ska ge mig in i spelet igen. Jag tror att det är få rektorer som väljer yrket för att få ägna sig åt personaladministration, ekonomi och lokalfrågor. Tyvärr är det där för många av oss fastnar och harvar runt, och det krävs ett enormt mod och en väldig styrka för att ta sig ur den spiralen. Jag försökte klara av allt från administration till pedagogisk utveckling, men det blev ett omöjligt uppdrag. Mitt mod bestod i att kliva av, att signalera att jag inte ställer upp på det här längre. Trist, för jag vet att jag är en bra rektor - bara jag får ägna mig åt ledarskap och inte åt saker jag varken har kunskaper om eller tid att ägna mig åt.

På onsdag börjar en serie om rektorer på TV. Jag är inbjuden att delta i den direktsända debatten efteråt. Min förhoppning är att serien kan bidra till att förutsättningarna för Sveriges viktigaste yrkesgrupp förbättras och att vi i framtiden kan gå rakryggade ut i våra verksamheter och driva utveckling för en ännu bättre skola. Svensk skola är inte nattsvart mörker som det ofta framställs i media, men det finns utmaningar att ta itu med. Till det behövs starka ledare. Rätt och slätt; ledare!