Vintersolen gnistrar i det frostiga landskapet. Jag sitter vid lördagsfrukostbordet, bara glor rakt ut på det vackra och kommer på mig själv med ett stort välmående leende. Inte en stressande tanke, ingen välmatad jobbväska med saker som borde åtgärdas före måndag, ingen plingande mailbox att kolla upp. Jag ler. Och jag mår så gott.
Fast jag har inte slutat att tänka. Sen jag klev av mitt rektorsuppdrag har jag funderat mycket över ledarskapets förutsättningar, vad som är mina personliga bekymmer och vad som är ett större strukturellt problem. Det kan väl inte vara så enkelt att min utmattning endast beror på att jag haft svårt att sätta gränser för mitt oerhört spännande arbete, eller? I så fall borde det vara obligatoriska personlighetstester vid tillsättandet av rektorer så att kamikaze-piloter som jag sållas bort.
Jag behöver fortsätta att träna på att sätta upp rimliga ramar för mitt eget arbete och jag behöver träna på att stå ut med att det inte alltid är fullt ös runt omkring mig. Den träningen sker bäst från åskådarplats. Men där varken vill eller ska jag stå i all oändlighet, jag ska in på plan igen och delta i att utveckla svensk skola. Med tiden får det väl utkristallisera sig om det blir som anfallare, målis eller kanske tränare.
En sak vet jag i alla fall och det är att förutsättningarna för ledarskapet måste se annorlunda ut för att jag ska ge mig in i spelet igen. Jag tror att det är få rektorer som väljer yrket för att få ägna sig åt personaladministration, ekonomi och lokalfrågor. Tyvärr är det där för många av oss fastnar och harvar runt, och det krävs ett enormt mod och en väldig styrka för att ta sig ur den spiralen. Jag försökte klara av allt från administration till pedagogisk utveckling, men det blev ett omöjligt uppdrag. Mitt mod bestod i att kliva av, att signalera att jag inte ställer upp på det här längre. Trist, för jag vet att jag är en bra rektor - bara jag får ägna mig åt ledarskap och inte åt saker jag varken har kunskaper om eller tid att ägna mig åt.
På onsdag börjar en serie om rektorer på TV. Jag är inbjuden att delta i den direktsända debatten efteråt. Min förhoppning är att serien kan bidra till att förutsättningarna för Sveriges viktigaste yrkesgrupp förbättras och att vi i framtiden kan gå rakryggade ut i våra verksamheter och driva utveckling för en ännu bättre skola. Svensk skola är inte nattsvart mörker som det ofta framställs i media, men det finns utmaningar att ta itu med. Till det behövs starka ledare. Rätt och slätt; ledare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar