Betyg från år 3 eller 8? Eller kanske år 4? Eller inte alls. Diskussionens vågor går höga och de flesta verkar ha en åsikt. Undrar just vad forskningen säger.
Häromdagen råkade jag se mitt betyg från 2-årig musiklinje 1986. Det såg helt ok ut, till och med riktigt bra på det mesta. Men Engelska. Suck. En 2:a. Icke godkänd. Icke behörig till fortsatta studier. Väcker fortfarande ångest, om någon undrar. Som parantes kan jag meddela att jag läste en påbyggnadsutbildning och fick min högskolebehörighet med 3:a i Engelska. Hick...
Jag minns engelskaundervisningen på gymnasiet. En alkoholiserad och ytterst lynnig lärare som jag var livrädd för. Jag pluggade mina glosor och skrev mina uppsatser, men när det kom till att prata fick jag tunghäfta. Fullständigt paralyserad av skräck inför vad läraren skulle säga om mina tafatta försök till engelsk konversation, med östgötsk accent, förblev jag duckande och tyst i skolbänken. Resultat: 2:a i betyg. Som om det hjälpte upp situationen.
Så; jag tycker inte det är enkelt med betygsdebatten. Nej, jag tror mer på ett nära feed back-arbete mellan elev och lärare, den s.k. formativa bedömningen som är så förhatligt flummig för somliga. I kombination med den summativa betygsbedömningen kan det bli riktigt bra. Men allt bygger på relation mellan elev och lärare. En sund sådan. Jag hade önskat att jag haft en sådan med min engelsklärare. Så här, 30 år senare, är jag fortfarande livrädd för att prata engelska. Tack vare betyget. Synd. För det hade kunnat vara annorlunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar