Häromdagen fick jag en fråga från en av mina medarbetare som läst mitt inlägg om ledarskap och trädgårdsarbete. Hon frågade om det där med sekatören. "Vad är det du ska göra, egentligen?"
Jag försökte förklara hur jag tänker om ledarskap som trädgårdsmästareri, om sekatören som ett redskap för att forma en medarbetare. Insåg också att den bilden kunde tolkas som att jag är ute efter att kapa och lyfta bort. Så tänker jag definitivt inte.
Det här tänkte jag på när jag idag skolade om de plantor som kommit upp, och sådde nya fröer. Några frökrukor står nu i kylskåpet, några i mörker under en pappkartong, ytterligare några andra endast täckta med lite perlit. När jag pillade med detta tänkte jag att så här är det också med medarbetarna. Någon behöver peppande stöd, någon behöver väldigt tydliga ramar, ytterligare någon annan behöver glada tillrop för att växa i sitt medarbetarskap.
Sällan behöver man ta fram sekatören, men ibland behövs den. Ofta handlar det då om en medarbetare som inte förstått sitt uppdrag, som vida överstiger sina befogenheter eller kanske har ett språkbruk som inte hör hemma i verksamheten. Det är, som sagt, inte särskilt ofta man behöver ta till sekatören, för det mesta är det lite mera gödsling eller ljus och värme som behövs för att medarbetaren ska växa.
Det är det mesta fantastiska i rektorsuppdraget, att jag får vara delaktig i människors växande. Att genom coaching och medarbetarsamtal se hur en medarbetare liksom sträcker sig mot ljuset och samtidigt får ett allt starkare rotsystem, det är något av det absolut finaste med mitt uppdrag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar