Lovsång till ledigheten

Men snälla nån, vart tog våren vägen nu när jag har semester och allt? Vårvindar friska som värsta busvädret. Livet är inte alltid rättvist, men det visste vi ju redan. Ingenting nytt under solen, den sol som inte ens visade sig idag.

Upptäckte tidigare idag att jag kan vara ledig utan att tänka särdeles mycket på jobbet. Det är en ny och galet härlig upplevelse för en som levt med en hjärna som löpt jobbamok det senaste året. Jag njuter av varenda sekund.

I stället för att tänka på jobbet tog jag tåget till Gnesta, tog en fika på Humles, träffade en jurist på banken, tränade och tog sen tåget hem. Sex timmar tog det, men vad gör det när man är ledig och bara behöver njuta av det?

Nu ska jag hugga in på arabiskaläxan och sen blir det nog att sträcka ut sig i soffan och fortsätta ledighetsnjutandet. Mmm... man borde vara ledig oftare ;)

Lugnet före stormen

När jag nån gång säger att, jo, nu är det rätt så lagom med jobb, då ångrar jag mig ganska snart. Det brukar bli att äta upp det där, med råge, dessutom. Ja, ja. Nu dristar jag mig i alla fall till att säga det. Det är rätt så lagom med jobb nu.

Alla som bytt jobb känner igen den där första tiden av gungfly när det inte verkar vara ett endaste litet dugg man begriper. Och tror man att man begriper, då inser man ganska snart att det var en chimär.

Det känns som att jag lämnat den där första gungfly-fasen på Utbildningscentrum nu. Jag begriper i stora drag hur verksamheten fungerar och jag lär känna både personal och elever allt bättre för varje dag som går. Ja, jag tycker att jag greppar läget. Men jag vet att detta är lugnet före stormen.

Först ska jag ha ett par dagars semester, men på måndag utökas mitt uppdrag till att jag också blir gymnasieansvarig i kommunen. Storm är kanske fel ord, men gungfly är det dags för. Igen.

Det känns så spännande. Min assistent och jag har träffats några gånger och jag vet liiiiiite vad det handlar om. Det mest spännande är att jag ska lyfta blicken från administratörsskrivbordet och ägna mig åt både konkret och analyserande uppföljning av hur det går för våra gymnasieelever. Åh, jag riktigt längtar till detta. Men först: två härliga semesterdagar.

Pluskvamperfekt på gymmet

När jag stretchade efter morgonens gym-pass var det plötsligt en av de andra svettiga atleterna som påkallade min uppmärksamhet. "Du? Hallå, du?" Jag vände mig om till den okände medtränaren.

"Du, vad är det för skillnad på hade haft och har haft?" Jag kan lugnt säga att det INTE var en fråga jag förväntat mig på gymmet. Under fortsatt stretching vindlade vi oss tillsammans fram i svensk grammatik. Det är ju skillnad på har haft och hade, men vilken? Och hur kan man beskriva det?

Pluskvamperfekt poppade upp i mitt huvud, uppenbarligen har högstadiets grammatiklektioner inte gått mig helt förbi. Men tillämpningen av densamma, den lektionen känner jag att jag nog var sjuk. Eller i alla fall inte med i huvudet.

Så ännu en gång kan jag konstatera att språk är så oerhört komplicerat och ytterst handlar om ett verbalt hantverk, något som bara sitter i kroppen utan att man riktigt kan förklara det. Och jag packar ner min lilla grammatikbok i gym-väskan för jag lovade killen att ta reda på hur det förhåller sig med hade och har haft. Vi tar det mellan övningarna när vi ses nästa gång, en betydligt större utmaning än styrketräningen!

Trädgårdsarbete igen

Häromdagen fick jag en fråga från en av mina medarbetare som läst mitt inlägg om ledarskap och trädgårdsarbete. Hon frågade om det där med sekatören. "Vad är det du ska göra, egentligen?"

Jag försökte förklara hur jag tänker om ledarskap som trädgårdsmästareri, om sekatören som ett redskap för att forma en medarbetare. Insåg också att den bilden kunde tolkas som att jag är ute efter att kapa och lyfta bort. Så tänker jag definitivt inte.

Det här tänkte jag på när jag idag skolade om de plantor som kommit upp, och sådde nya fröer. Några frökrukor står nu i kylskåpet, några i mörker under en pappkartong, ytterligare några andra endast täckta med lite perlit. När jag pillade med detta tänkte jag att så här är det också med medarbetarna. Någon behöver peppande stöd, någon behöver väldigt tydliga ramar, ytterligare någon annan behöver glada tillrop för att växa i sitt medarbetarskap.

Sällan behöver man ta fram sekatören, men ibland behövs den. Ofta handlar det då om en medarbetare som inte förstått sitt uppdrag, som vida överstiger sina befogenheter eller kanske har ett språkbruk som inte hör hemma i verksamheten. Det är, som sagt, inte särskilt ofta man behöver ta till sekatören, för det mesta är det lite mera gödsling eller ljus och värme som behövs för att medarbetaren ska växa.

Det är det mesta fantastiska i rektorsuppdraget, att jag får vara delaktig i människors växande. Att genom coaching och medarbetarsamtal se hur en medarbetare liksom sträcker sig mot ljuset och samtidigt får ett allt starkare rotsystem, det är något av det absolut finaste med mitt uppdrag!

Det är aldrig försent

Ibland får vi såna där gevalialika oväntade besök på Utbildningscentrum. En del tror att de kommit till kommunen, andra har helt enkelt bara gått fel.

Igår stapplade en äldre herre in och undrade om hans ansökan kommit in. Det snurrade igång rejält i min skalle och min fördom om att äldre inte kan plugga poppade upp som gubben ur lådan. Efter ett framgångsrikt detektivarbete lyckades jag förstå att han lämnat in en ansökan till en annan funktion i kommunen och vi kunde lösa hans bekymmer.

Idag firade vi av en 65-årig elev, mormor/farmor C. Det var en fröjd att se hennes genanta glädje över att bli sjungen för och uppvaktad med vacker orkide. Och nästan ännu härligare var det att se övriga elever på Utbildningscentrum som samlades runt henne och visade sin glädje över att hon är en del av oss. Det kom nästan en liten tår i mitt rektorsöga.

Jag bar med dig den känslan under resten av dagen, genom ansökningar, möte med räddningstjänsten, ett par medarbetarsamtal och ett rejält spadtag tillsammans med min duktiga administratör. Allting går. Kan farmor C så kan vi alla. Och det är aldrig för sent.

Vårtrött och vårglad i en salig blandning

Egentligen är det nog ingen skillnad på orken vare sig det är vår eller någon annan årstid, det är väl bara det att man vill ha lite extra ork nu när det börjar spira i trädgården. Mitt i allt detta härliga har jag tvingats inse att orken inte riktigt räcker till att arbeta heltid, så det blir några veckor med lite mindre arbete. Jag ska samla ihop riktigt mycket med ork!

Efter förmiddagens chefsträff var det dags för erfarenhetsutbyte runt SFI. Jag har initierat ett samarbete mellan Gnesta, Trosa och Oxelösund och idag hade vi vår andra träff. SFI-lärare, studievägledare och rektorer från de olika kommunerna träffades och jag kan lova att vi hade mycket att prata om. Det mest konkreta är en gemensam dag för våra SFI-elever med "starta eget"-information, den ser vi fram emot.

Något annat jag ser fram emot är fler så här fina dagar. Jag behöver ansa mina fruktträd och det är lite roligare när solen skiner än när det är mulet och gråkallt. Så får jag ännu mer sommarlängtan när jag gläntar på locken till mina miniväxthus. Små pyttiga lobeliaplantor tittar nyfiket upp tillsammans med gurka, basilika och tomater. Å när jag sticker ner näsan där och andas in den fuktiga jorddoften, då får jag energi, och vårtröttheten är som bortblåst. Mmm...

Oomkullrunkeliga fakta

Det är mycket konferensande nu. Förra veckan var jag på Skolverkskonferens, idag och i morgon är det VIS-konferens i Stockholm. Två fullspäckade dagar om vuxenutbildning, med nätverkande och matnyttiga föreläsningar på agendan.

Dagens absolut största behållning var hjärnforskaren Martin Ingvars föreläsning "Mer än hjärna!". Martin är alltid intressant att lyssna till, med all sin enorma kunskap och sitt spelevinkande på scen. Han pratade om vikten av att ha ett språk och att ingå i ett sammanhang. Visserligen är det så att man hör vad man vill höra, men han sa faktiskt detta. Och lite till som jag vill höra. Som vikten av att eleverna får direkt feed back, exempelvis. Vad var det JAG sa häromdagen?

Martin hävdar att det är kriminellt att konstatera att barn i årskurs 4 inte kan läsa och sedan inte göra något åt det. Ja, jag håller fullständigt med. Jag brukar ju hävda att det ska införas möjlighet för elever att föra talan mot skolan om de inte fått den utbildning de har rätt till, samma möjlighet som man idag har ifall man blivit mobbad. Under hot om skadestånd kanske det blir annat ljud i skällan.

Nu blir det hicka i en del TV-soffor, men vi kan ALDRIG skylla på eleverna om de inte når de uppsatta målen. Vi har ett oomkullrunkeligt ansvar för att alla elever når så långt de kan i sin kunskapsutveckling. Svettigt, ja. Men det är uppdraget.

Nedmontering av en skola för alla

Man kan inte öppna en dagstidning idag utan att hitta artiklar om den svenska skolan. Allt för sällan är det glädjesvallande nyheter, trots att det dagligen sker underverk i varenda klassrum. Ett av syftena med denna blogg är att försöka balansera bilden av svensk skola lite, vi är många som inte känner igen oss i den svarta bild som ofta målas upp. Det betyder inte att jag inte ser problemen, det finns mycket som skulle behöva rätas upp för att vi ska bli världens bästa skola.

I dagens DN skriver undervisningsråd Per Kornhall om hur han ser på nedmonteringen av en skola för alla. Mina tankar far iväg till alla lärare och rektorer som dagligen får en skopa ovett för att skolan är skit, trots att man sliter för att ge varje barn och elev den utbildning den har rätt till. Resultatet av detta storpolitiska systemfel är en hukande lärarkår, vilket är förödande för inlärningen.

Det är dags att ge svenska lärare förutsättningar för att kunna gå rakryggade och med stolta steg till jobbet. Satsa på kvalitativ fortbildning i klassrummen i form av pedagogisk handledning. Ge lärarna möjlighet att ge omedelbar feed back på elevens lärande, inte genom skriftliga omdömen två gånger om året. Tro på den kraft som finns hos lärarna, sabla inte ner dem med dagliga skopor ovett för något de inte kan råda över!


Till artikeln

Att erövra ett språk

Trötter har hållit sitt järngrepp om mig de senaste dagarna, men nu har jag lyft ut honom. Ordning och reda ska det ju va, a la Björklund, å jag lyder. I morgon blir det jobb igen. Känns väldigt bra!

Måste bara lyfta fram den fantastiska krönikören i DN; Dilsa Demirbag-Sten. Idag skriver hon om vikten av att erövra ett helt språk. Hon driver projektet Berättarministeriet och gör ett gigantiskt fint arbete för att utveckla små och stora människor via språket. Heja, heja, säger jag bara.

Jag hoppas också få vara en del i människors växande genom att vara rektor på Utbildningscentrum i Gnesta. Där är verkligen språket centralt, oavsett om vi har svenska som modersmål eller inte. Men livsviktigt är det att ha ett språk. Så det så. Jag kan intyga att det är så nu när jag försöker att lära mig arabiska. Svårt. Men det ska gå. Men vägen dit är fylld av frustration över att inte kunna behärska språket. Se där; Dilsa har rätt!

Läs Dilsas artikel här: http://www.dn.se/nyheter/dilsa-demirbag-sten-det-ar-livsviktigt-att-erovra-ett-helt-sprak

Promenadcoaching :)

Vilken härlig vårdag vi haft! Och till råga på allt fick jag njuta av en riktigt härlig promenad i det fina vädret. På betald arbetstid. Sämre har man ju haft det.

Jag träffade min coach idag och det var med henne jag promenerade, och blev coachad samtidigt. Det är fantastiskt att få utvecklas på det här sättet och jag är så glad över att ha fått den här möjligheten genom vårt EU-projekt. Och jag är nyfiken på vart den här resan ska ta mig.

Tillbaka på jobbet blev det lite småputtrigt prat med några medarbetare och sen ett rejält grepp om göra-högen. Ni anar inte vilken känsla det är att bli klar med saker och kunna gå hem från en arbetsdag med ett nöjt leende i mungipan. Det inträffar ofta för mig nu för tiden och det är helt enkelt gött. Å så ska det fortsätta framöver har jag bestämt mig för. Så det så!

Ledare och trädgårdsmästare

Ofta tänker jag på mitt ledarskap som en trädgårdsmästare och hennes trädgård, det finns många likheter mellan dessa värv. Målet för mitt ledarskap är en prunkande trädgård där olika växter, med olika funktioner, bildar en oas för betraktaren.

I helgen har jag pillat ner lite fröer som så småningom ska ge tomater, chili och vackra stockrosor. Det är med dessa fröer som med medarbetarna. De har olika utseende och olika behov, men gemensamt för alla fröer är att de behöver god jord och god omvårdnad för att växa till starka och rikgivande växter. Mina medarbetare har också olika behov för att kunna vara skickliga i sina uppdrag och det är ibland en riktig utmaning att stötta alla i sitt individuella växande. Det duger inte att ge alla en näve hönsgödsel, somliga växter far bara illa av det.

Fruktträdsbeskärning har också stått på dagordningen i helgen. Vi har ett 10-tal äppelträd som inte blivit omskötta de senaste 15 åren. Resultatet är en härva av vattskott i varenda krona och träd som inte ger särskilt bra frukt. För mig har det inneburit en rätt så hårdhänt behandling sv träden och sågen har fått göra sitt för att skapa ljus och luft i kronorna. Det har nästan gjort ont i mig när jag gått fram som värst, men jag vet ju att detta är ett måste, annars blir det aldrig någon bra frukt.

Så är det ibland att vara chef också. Ibland måste man ta fram både sekatör och såg för att få till fungerande arbetsgrupper. Det gör ont, men det är ett måste, annars blir det ingen bra verksamhet. Mitt i detta måste man också måla upp bilden av en prunkande trädgård för sina medarbetare, det som är målet för arbetet.

Jag verkligen älskar att vara både ledare och trädgårdsmästare, jag drömmer om och planerar mina trädgårdar. Min egen trädgård bjuder på många härliga och avkopplande arbetspass där jag hämtar kraft till att också orka gräva och pyssla i jobbträdgården. Jag är verkligen lyckligt lottad som får ha det så här!

Vikten av att nätverka

Ensam är väldigt sällan stark, som människa är man helt enkelt beroende av andra för att fungera. Som chef och ledare är det ett måste.

Jag har förmånen att ha ett mycket stort och välfungerande nätverk omkring mig, ett nätverk som finns med mig i många olika sammanhang. Idag har jag träffat några av dem som betyder väldigt mycket för mig, nämligen min basgrupp från rektorsutbildningen. Det är 2 1/2 år sedan vi tog vår examen, men vi fortsätter att träffas en gång per termin för att stötta varandra och ha väldigt, väldigt roligt tillsammans.

Denna gång var jag värd för träffen och förutom sedvanlig "runda" med grupphandledning visade jag några av godbitarna i Gnesta, nämligen lunch på Gnesta Strand och sedan härlig strandpromenad till Bryggeriholmen och visning på ArtLab. En fin dag blev det och några klokskaper rikare drar jag nu streck för en fantastiskt bra vecka. Nu väntar helg med frösådd och trädbeskärning. Ha en fin helg du också!

En ljus framtidsdag

I min barndom sjöngs en sång som började "Min framtidsdag är ljus och lång, den räcker bortom tidens gång..." Idag kom jag osökt att tänka på den under ett föredrag av framtidsspanaren Bengt Wahlström. Bengts spaning gav vid handen att vi kommer att leva till 150 inom en inte allt för lång framtid. Om det är en ljus bild får väl framtiden avgöra, men i ljuset av detta känns det ju ändå rimligt att jobba till 75, då har man ju ändå halva livet kvar när man går i pension.

Nåväl, det fanns annat i hans föredrag som satte igång betydligt mer jordnära tankar än så, som när han pratade om framtida nyckelkompetenser. Och då ska vi komma ihåg att framtiden redan är här. Jag fastnade särskilt för kompetensen att kunna hantera interaktiva verktyg, kompetens att nätverka och kompetensen att agera självständigt. Å så var tankarna förstås igång om hur detta kan omsättas i min verksamhet.

Jag missade nog en del av föredraget när jag svävade iväg i mina egna tankar, men jag landade lagom till avslutningen som var ungefär så här: Problemet är inte att få in nya tankar utan att få bort de gamla. Så sant, så sant. Jag är väldigt pigg på att tänka och göra nytt men vill ibland ha både hängslen och livrem för att vara säker på att det nya bär. Då kan det ibland bli som ett alldeles för tungt lastat flygplan som har väldig fart framåt men inte har kraft nog att lyfta. Mycket tänkvärt.

Fylld av dessa tankar rullade jag till dottern för att med indisk mat fira Internationella kvinnodagen. Hurra för oss allihop! Jag är stolt och glad över att vara kvinna, kanske ännu stoltare över att vara mamma. Speciellt när jag såg vad dottern skrivit på Facebook idag: "Kärlek till alla fina, starka kvinnor där ute, särskilt till min största inspirationskälla och förebild: mamma <3". Det är, som du förstår, många saker som har gjort den här dagen väldigt, väldigt bra!

Svanhopp utan magplask

Idag har vi haft det näst intill folktomt på skolan, en ganska märklig känsla. Många av KomVux-eleverna var i Stockholm på studiebesök och SFI-eleverna skickades hem när efterarbetet från gårdagens avloppshaveri både lät och luktade mer än vad vi kunde utsätta dem för. Vi som var kvar kände oss till slut impregnerade av klorin och vid lunch skickades ett nytt gäng hem.

Men innan dess hann jag ha ett antal riktigt bra samtal med mina anställda kring den grupputvecklingsplan jag sjösatt och som ska främja ett ökat samarbete mellan våra olika skolformer. Jag älskar dessa samtal med personalen för det är alltid så intressant att höra hur olika vi människor tänker i olika sammanhang. Å sen är utmaningen för mig att liksom lirka hela arbetsgruppen framåt mot gemensamma mål där individerna ibland får ge avkall på det egna för gruppens bästa.

Sa jag att det är en utmaning? Det är det. Men det är också en fantastisk upplevelse att vara med när en grupp utvecklas. Idag känns det som att jag tagit ett stadigt och rätt så elegant hopp från 3-meterssvikten och tanken är att jag tillsammans med personalen ska utarbeta ett riktigt snyggt konstsimsprogram med perfekt tajming. Here we go!

I lovet it

Förmiddagens chefsträff avverkades i ett rasande tempo, den maffiga dagordningen massakrerades med säker hand. Snabba frågor, som nytt upphandlingsavtal för läromedel, varvades med mer djupgående, som diskussion om vad nya krav i skollagen om mentorskap får för konsekvenser för vår verksamhet.

På eftermiddagen träffade vi fackliga företrädare för att fortsätta denna diskussion. Vi brukar träffas några gånger per termin för att dryfta gemensamma spörsmål. Vi har givetvis samma mål, men ibland lite olika tankar om hur vi ska nå dem. Att dryfta, vända och vrida tillsammans gör gott för samtalet och så småningom för verksamheten.

När jag kom tillbaka till kontoret i slutet av dagen möttes jag av en mindre angenäm doft och en nästan folktom byggnad. Det visade sig att det under dagen varit stora problem med avloppet som tagit minst sagt nya vägar. På Systembolaget, som har lokaler under oss, blev de minst sagt förvånade när det började droppa otäcksheter från taket. Nåväl, med hjälp av skickliga vaktmästare och andra proffs var akutläget över när jag kom, så för mig blev det mest att konstatera läget och sen informera personalen om vad som händer i morgon. Vi håller tummarna för att inga större skador uppstått och att man hittar problemet snart.

Slutet av arbetsdagen blev dock betydligt bättre då jag fick ett härligt samtal med två av mina lärare som varit på länsstudiedag med andra KomVux-lärare kring de nya kurs- och ämnesplanerna. Vi kunde konstatera att vi har ett fortsatt styvt arbete framför oss och att vi måste samarbeta med andra lärare för att sätta oss in i allt det nya. Lite ny litteratur beställde vi också, så nu är vi rejält laddade för nytt lärande.

Ja, det var inte särskilt svårt att få den här dagen att gå, snarare tvärtom. Som vanligt blev det inte riktigt som jag tänkt men det är ju charmen med det här jobbet. I love it!

Vikten av att ha ett språk

Dagligen blir jag påmind om vikten av att ha ett språk, något som vi ofta tar för givet. Nu börjar eleverna komma med sina frågor till mig och det är inte alltid så enkelt att förstå vad de egentligen vill. Men vi knackar oss fram på svenska, engelska och kroppsspråk, och ofta får vi lite lättande gemensamma skratt när vi knackar oss fram.

Mest tänker jag på våra elever som inte har något skriftspråk med sig från sitt hemland. Det är inte helt enkelt att lära sig ett nytt språk när man inte har ett annat skriftspråk att hänga upp det nya på, men eleverna är tappra och flitiga så det går framåt.

För mig handlar det om elevernas rätt till utbildning och vikten av att kunna göra sig förstådd och därmed kunna ta plats i samhället. Vi har ett enormt ansvar att stötta eleverna i detta och även förvissa oss om att de förstår vilka rättigheter och skyldigheter de har. Och där är språket nyckeln. Tänk att jag har ett så viktigt jobb!

Nu är det fredagsmyyyys...

Varför består veckorna bara av måndagar och fredagar? Helg. Måndag, fredag. Helg. I vilket fall så är det fredag. Igen. Och jag riktigt njuter av att glida in i vilans tecken efter en intensiv arbetsvecka. Tänk vilken ynnest det är att ha ett arbete som är utmanande och stimulerande, att få vara delaktig i en massa olika människors liv och utveckling. Det är fantastiskt, men det kräver att jag går ner i varv på helgerna och vilar från allt ansvar.

Den här dagen blev inte som jag tänkt, men den blev lååååååångt mycket bättre än jag kunde tänka mig. Jag avstyrde ett par möten och så tillät jag mig att bara vara i och med min verksamhet. Helt magiskt bra blev det. Massor av småprat med elever och personal, däremellan en massa strykningar från en gedigen göra-lista.

Så det var en mycket nöjd rektor som stegade mot fredagsträningen, med göra-listan i pappersåtervinningen, ett gäng avvinkade fredagsglada medarbetare redan hemmavid, mot ett välförtjänt fredagsmys. Så ska en slipsten dras.