Jag har lagt mig till med en ny vana sedan jag bytt arbete, det blir många uteluncher när det inte finns någon skolrestaurang att tillgå. Eller jo, jag kan gå till Frejaskolan, men det har jag inte fått in som rutin ännu. Så idag blev det lunch med goa kollegan Lilian, vi hade sååååå mycket att prata om eftersom vi inte träffats på tu man hand på väldigt, väldigt länge. Trevligt i kvadrat, helt enkelt. Vi hade många gemensamma planer för Björkbacken och Dansutskolan, men livet ville annorlunda. Nu arbetar vi inte längre tillsammans, men har ändå mycket att dela med varandra utifrån våra olika erfarenheter. Också en typ av kompetensutveckling.
Eftermiddagen och kvällen gick däremot i ett mycket allvaligare tema: utbildning om våld i nära relationer. Så tungt och svårt att prata om, men det är ju ingenting mot allt det lidande som de utsatta får utstå.
Statistiskt sett känner vi alla någon som far illa i sin relation eller ett barn som tvingas leva i en våldsutsatt hemmiljö. Det är lätt att känna att man inte ens vill tänka den tanken. Det är lätt att tänka att det inte finns någon utsatt i min omgivning. Det är också lätt att tänka att man inte ska lägga sig i, att det kanske blir ännu värre då.
Forskning visar dock att det är just bry oss vi ska. Fråga hur en medmänniska har det, att man ser att det är något som verkar jobbigt, att man finns till hands som stöd ifall hen vill. Och så har vi lärt oss att inte ge upp. Att det är ett gigantiskt steg att ta sig ur en relation, våldet till trots. Att det kan ta 4-5 försök tills personen verkligen lämnar våldsutövaren för gott.
Det har varit en jättefin utbildning. Nu vidtar konkret planering för hur vi på Utbildningscentrum ska agera om vi misstänker att någon är våldsutsatt. Det ska bli ett spännande arbete, den svåra frågan till trots.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar