Att kunna. Och inte.

Jag kan en herrans massa olika saker, är dessutom riktigt styv på en hel del. Det är kul att kunna. Jag blir stolt och glad när jag kan. Då är det roligt och det som ska göras går lätt som en plätt.

Sen finns det en oändligt mängd saker som jag inte kan. Det behöver jag för det mesta inte bry mig så mycket om. Men ibland vill jag och/eller förväntas jag lära nytt. Det är spännande, för det mesta.

Nu har jag börjat nosa på mitt kommande uppdrag som gymnasieansvarig i kommunen. Jag läser dokument, kollar hemsidor och träffar personer som jag ska samverka med. Idag har jag varit på samverkansmöte med gymnasiechefen i Nyköping och träffat den ansvarige på antagningsenheten i Södertälje. Och så krönte jag dagen med att kolla Skolverkets och Skolinspektionens hemsidor, så nu har jag en försvarlig bunt med rapporter att tugga i mig.

Jo, jag tycker att det är roligt att lära nytt, men ibland svindlar liksom tanken och jag tänker att jag aldrig kommer att begripa vad det handlar om. Ett visst missmod infinner sig. Men envis som jag är knaprar jag snart i mig en massa information igen, och lärandet växer till sig. Då känns det roligt igen.

Jag tror inte att det är så väldigt annorlunda för alla våra elever. Jag hoppas verkligen att de tycker att det är roligt att lära, men jag vet också att alla emellanåt drabbas av missmod och kanske orkeslöshet i sitt lärande. Vad det gäller våra gymnasieelever blir det mitt uppdrag att fånga upp dessa elever så att de inte avbryter sin skolgång alldeles för lättvindigt. Jag får gå in i det uppdraget med stor respekt för ungdomarna. Tillsammans ska vi hjälpas åt så att gymnasietiden blir en bra erfarenhet och ett sista avstamp rakt ut i vuxenlivet!

Våld i nära relationer 2.0

Jag har lagt mig till med en ny vana sedan jag bytt arbete, det blir många uteluncher när det inte finns någon skolrestaurang att tillgå. Eller jo, jag kan gå till Frejaskolan, men det har jag inte fått in som rutin ännu. Så idag blev det lunch med goa kollegan Lilian, vi hade sååååå mycket att prata om eftersom vi inte träffats på tu man hand på väldigt, väldigt länge. Trevligt i kvadrat, helt enkelt. Vi hade många gemensamma planer för Björkbacken och Dansutskolan, men livet ville annorlunda. Nu arbetar vi inte längre tillsammans, men har ändå mycket att dela med varandra utifrån våra olika erfarenheter. Också en typ av kompetensutveckling.

Eftermiddagen och kvällen gick däremot i ett mycket allvaligare tema: utbildning om våld i nära relationer. Så tungt och svårt att prata om, men det är ju ingenting mot allt det lidande som de utsatta får utstå.

Statistiskt sett känner vi alla någon som far illa i sin relation eller ett barn som tvingas leva i en våldsutsatt hemmiljö. Det är lätt att känna att man inte ens vill tänka den tanken. Det är lätt att tänka att det inte finns någon utsatt i min omgivning. Det är också lätt att tänka att man inte ska lägga sig i, att det kanske blir ännu värre då.

Forskning visar dock att det är just bry oss vi ska. Fråga hur en medmänniska har det, att man ser att det är något som verkar jobbigt, att man finns till hands som stöd ifall hen vill. Och så har vi lärt oss att inte ge upp. Att det är ett gigantiskt steg att ta sig ur en relation, våldet till trots. Att det kan ta 4-5 försök tills personen verkligen lämnar våldsutövaren för gott.

Det har varit en jättefin utbildning. Nu vidtar konkret planering för hur vi på Utbildningscentrum ska agera om vi misstänker att någon är våldsutsatt. Det ska bli ett spännande arbete, den svåra frågan till trots.

Tankevindlingar utanför boxen

Jag tänker mycket. Kanske för mycket emellanåt. Men utan reflektion över det som sker och det jag gör skulle jag inte komma framåt, göra annorlunda och ibland bättre. Tänker jag.

För närvarande har jag den fantastiska möjligheten att bli coachad i mitt ledarskap, det är en del av projektet Lärande samverkan där all personal kompetensutvecklas. För min del handlar det om att utveckla, synliggöra och förfina mitt ledarskap. Det är en vindlande resa tillsammans med min coach och efter samtalen brukar jag vara helt urlakad i huvudet.

Dagens samtal ledde till nya tankar om hur jag ska utveckla verksamheten tillsammans med mina anställda. Jag vet att det jag gör och säger, och det jag inte gör och inte säger, har effekt på gruppen. Därför är jag mån om att vara en tydlig chef och en förebild. Kräver jag av personalen att de ska passa tider ska jag också göra det. Kräver jag samarbete ska jag också göra det. Unt so weiter.

Det ska bli riktigt roligt att komma till jobbet i morgon och konkretisera mina tankar. Lite utanför boxen är det, men ibland måste man göra det annorlunda för att förändring ska komma till stånd. Åh, nu riktar längtar jag till i morgon!

Så härligt med lärarstudenter!

Vet ni vad som händer när en lärarstudent gör praktik på en skola? Jo, ett antal ryggar blir rakare, ett antal ansikten lyser upp och stoltheten svallar långt utanför klassrummen. Visst är det fantastiskt!?

Idag träffade jag Björn, en blivande lärare i svenska som andraspråk, som gör praktik hos en av mina lärare. Jag märkte också hur jag blev stärkt av hans nyfikna frågor. Hans frågor leder till nya tankar och utveckling av verksamheten hos oss. Finemang.

Men gladast blev jag ändå av att möta en sprudlande glad lärare som fått så mycket input och fått föra didaktiska och akademiska diskussioner om just sitt ämne, något som är sällsynt då mina lärare oftast är ensamma i sitt värv.

Jag har sett det förut och nu fick jag se det igen, detta fina som sker när vi tar emot lärarstudenter. Så om du tvekar och tror att det bara innebär en massa merarbete att handleda studenter; tänk om. Jag lovar att du inte kommer att ångra dig!

Å än slank hon dit...

Isgata. När jag backade ut bilen från uppfarten fick jag till slut släppa bromsen och bara låta bilen glida ut på vägen, blunda och hoppas att det inte kom någon annan trafikant där. Slirade iväg, men insåg efter några hundratals meter att det inte var förenligt med gott omdöme att fortsätta. Gled i 20 tillbaka hem och planerade om dagen.

Att arbeta hemifrån är något jag helst undviker. Jobb ska göras på jobbet. Men idag fanns inget val. Turligt nog hade jag skollagen och Gymnasium 2011 i väskan, så det var bara att ta itu med förberedelse av morgondagens konferens med KomVux-lärarna.

Å tänk så fiffigt det är med bärbar dator, padda, mobil och VPN; jag har nått alla dokument och personer jag behövt idag, trots att jag varit många mil från jobbet. Det kallar jag bra jobbat.

Ja, det blev en rätt så behaglig arbetsdag vid köksbordet, men i morgon hoppas jag att isgatan är ett minne blott så att jag kan åka till jobbet. Jobb ska utföras på jobbet och med medarbetarna. Annars blir det varken bra eller roligt!

Här är listan

Ja, nu är listan över "konstiga saker en rektor gör" publicerad i Chef, så här kommer den. I ärlighetens namn vet jag inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser den. Dessvärre är det många av mina kollegor som skrattat med mig och sagt att de känner igen sig. En kollega sa: "Ja, jag håller just på att vika ihop skolans julgranar", så nog är det ett spretigt uppdrag vi har. Jag har ett fint pedagogiskt uppdrag men ägnar mig emellanåt också åt följande:

- åker till grannskolan och kopierar åt lärarna då vår egen kopiator havererat
- handlar, kokar kaffe, ställer fram fikabröd och diskar under studiedagar
- startar om en server så att nätverket ska fungera
- ansvarar för uthyrningen av skolans idrottshall
- åker till återvinningen med datorkartonger
- repeterar och genomför luciatåg
- surrar fast handbollsmål som lossnat i idrottshallen
- klipper upp lås åt elever som glömt skåpnyckeln hemma
- uppdaterar personaluppgifter i telefonsystemet
- uppdaterar och lägger ut nyheter på hemsidan
- skruvar ihop elevbord och justerar benen på dem
- kopplar upp projektor och ljudanläggning inför föreläsning
- sopar golvet i skolrestaurangen inför föräldramöte
- delar ut tillfälligt busskort till elever som tappat sitt
- säljer pennor och sudd
- visar besökare tillrätta
- kör barn till vårdcentralen
- hjälper till att leta efter elevers borttappade saker
- tömmer diskmaskinen och slänger sopor
- uppehåller rattfyllerist på skolans parkering så att han inte ska gå in i skolan
- rastvakten är sjuk, rektor rycker in
- vikarie saknas, rektor rycker in
- letar efter försvunnet porslin
- försöker lista ut vem som stulit falukorv från frysen i hemkunskapsrummet
- lyssnar på elever och medarbetare som behöver prata av sig
- lappar bilar som utan tillstånd ställt sig på skolans parkering
- försöker värja sig från telefonförsäljare av allehanda slag
- hämtar och delar ut post
- skriver konstiga listor ;)

Artikeln fortsätter: "Utifrån sett är rektorsyrket ett av Sveriges viktigaste chefsjobb. Ledare i skolan ska vara den drivande kraften i utbildningsväsendet, heter det. Utan goda skolledare inga duktiga ingenjörer, arkitekter eller entreprenörer. Men det räcker inte för att locka begåvade ledare till yrket. Varför?"

Kanske för att vi begåvade ledare inte alltid har förutsättningarna kring oss för att göra världens bästa skola. Typ.

Rektor: Jobbet ingen vill ha

Jo, jag vill. Jag vill vara med och göra Sveriges allra viktigaste jobb. Jag vill vara del i människors livsresa och göra den till något bättre än eljest. Ja, jag vill!

Idag kom tidningen Chef med artikeln där jag är med. Det är en svart historia som målas upp. Kanske speglar den verkligheten mer än jag vill kännas vid. Rektors arbete som ett omöjligt uppdrag. Vill inte se det, vill något annat.

Men kanske är det dags för alla berörda parter att ta sig en rejäl reflektionsstund kring vad man vill med svensk skola framöver och vad man tror att den skolan behöver för typ av ledarskap.

Om man tycker att svensk skola ska ledas av chefer som ägnar sina dagar åt administrativt dravel i stället för att driva pedagogisk utveckling, åt resor till återvinningsstationen i stället för utvecklande livsresor med sina lärare, åt att göra sekundsnabba brandkårsutryckningar i stället för att leda människor framåt; då kan man sitta lugnt i båten. Tycker man att ledarskapet ska bestå av något annat, då är det dags för förändring.

Jag är inte den som ägnar dagarna åt navelskåderi och bittert gnäll, det vet alla som känner mig. Men nånstans går även min gräns för vad som är ett rimligt uppdrag. När chefskapet mer handlar om vaktmästarsysslor och administration än om ledarskap, då är det begripligt att fler än jag slår bakut. Eller?

Livet är bra så gott!

Måste erkänna att det var något motigt att åka till jobbet idag. Solen sken, fåglarna skrek av vårglädje och snön lockade med en gnistrande skidtur. Men det blev en vacker jobbresa i stället och en bra arbetsdag.

Mycket skrivbordsarbete blev det idag, skönt att få undan en del. Sedan glädje över att väldigt många klarat nationella prov i SFI, så nu blir det omgruppering av en del elever. Kul! Mot slutet av dagen var jag tvungen att kolla till SärVux, en stickande spritdoft spred sig därifrån. Det visade sig att det pågick experiment kring ytspänning och kreativiteten spirade.

Veckan kröntes med jobbigt skön styrketräning och nu ligger jag lagom utslagen i TV-soffan och känner mig nöjd med ännu en arbetsvecka. Livet är bra så gott!

Ur en kos dagbok

Jag hoppas att du har läst och njutit av Beppe Wolgers helt underbara bok "Ur en kos dagbok". Det har jag och här kommer ett litet utdrag:

"10 november. Vaknade. Åt lite hö. Två strån som fanns kvar. Tittade på Majros. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Tittade på Örsvart. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Regnar ute. Blir mjölkad. Det känns ju rätt så skönt. Så mockade dom. Fick mat. Åt. Blev mjölkad. Åt. Somnade."

Har du aldrig drömt om att vara en ko? Det har jag. Tänk att bara stå där på en grön äng. Ta en tugga gräs. Tugga. Idissla. Ta en tugga till. Tugga. Tugga lite till. Å så lite till, för säkerhets skull. Ta ett kliv framåt. Ta en tugga...

När det rusar på som värst drömmer jag om min äng, blundar och tuggar mitt gräs. Men inte så länge. För jag vill nog inte vara på den där torra ängen egentligen. Jag vill hellre rusa fram med vinden fladdrande i manen på en travbana. Men det är klart; är man ko så är det nog lämpligare att lufsa runt och tugga på sitt gräs i stället för att försöka sig på galopp. Ska tänka på det. Och ta en tugga till.

GneTrOx?

Jag tror på samarbete. Jag tror på att utbyte av erfarenheter gör verksamheten bättre. Jag tror att vi får det roligare och enklare om vi samarbetar. Amen.

Som ny rektor för vuxenutbildningen såg jag ganska snart att många av mina lärare var helt ensamma i sitt värv och inte hade någon annan att vända och vrida på tankarna med. I alla fall inte frågor om sitt eget ämne. Hm, det måste vi göra något åt, tänkte jag.

Så sagt och sedan gjort. Idag har vuxenutbildningen i Trosa, Oxelösund och Gnesta haft sitt första erfarenhetsutbyte. Det gav mersmak. Även hos oss rektorer, då vi kunde konstatera att våra uppdrag är i princip identiska.

Träffen avslutades med att boka nästa möte som ska gå av stapeln i Gnesta, och sen skrattade vi gott åt några fiffiga namnförslag på vårt samarbete. Vad sägs om GneTrOx? Kanske låter mer som en dödlig injektion än ett härligt samarbete, så det får bli bättre upp. I vilket fall ser vi redan fram emot nästa möte. Oavsett vad vi skrivit in för kryptiska namn i våra kalendrar.

Alla hjärnors dag

Det har varit mycket fokus på hjärtat idag, med fullt fog. Utan hjärta vore vi nada, både fysiskt och psykiskt. Inte minst det senare. Några gånger har jag fått "skäll" för att jag har för stort hjärta. Inte av doktorn, tack och lov. Fast det är något jag grunnar över, det där, om man kan ha för stort hjärta. Ja, kanske. Fast det motsatta är nog mer problematiskt.

Men så tycker jag att vi ska fira alla hjärnors dag också, minst en gång om året. Vad vore vi utan våra hjärnor??? Nada. Lika lite som utan hjärta. Våra hjärnor som gör oss till människor, som ibland spelar oss spratt, men som vi varken vill eller kan vara utan.

Så hipp, hipp, hurra för våra hjärtan och hjärnor, de leve. Hurra! Hurra! Hurra!

Leve EU!

Grekerna, i alla fall en del, skyller det ekonomiska eländet på EU. Det här är inget politiskt inlägg så jag säger inget om det. Däremot har jag idag varit smått lyrisk över EU. Hm...?

Jo, vi har ju fått en samling sköna miljoner från EU för att kompetensutveckla verksamheterna och utveckla samverkan. Nu börjar det sakta gestalta sig vad jag ska använda min binge med stålar till. En ovanlig känsla är det att kunna tänka åtminstone liiiiiite fritt om vad vi skulle vilja göra. För det mesta finns det ju små hinder i form av noll pengar, så det är inte helt lätt att kliva utanför den ramen.

I morgon ska jag spåna vidare tillsammans med mina medarbetare, tänker att det är livsviktigt med dialog kring det här även om jag har en del färdriktningar. Utan dialog blir det väl som i Grekland, kanske. Och kravaller klarar jag mig utan.

"Brev från orolig Framtid"

Nystulet är bäst, brukar jag hävda när jag hittat något riktigt användbart på webben. Idag får mitt inlägg bli ett helt sonika stulet dito ehuru jag ej kunde formulera det bättre själv. Så håll till godo med Fredrik Svenssons inlägg om att beröva ungdomar möjligheten till ett stadigt avstamp inför framtida yrkesliv.

Brev från orolig Framtid
http://jeppesenblog.blogspot.com/2012/02/brev-fran-orolig-framtid.html

Häpp!

Efter några dagar med snuva, halsont och fruktansvärd huvudvärk känner jag mig beredd att springa in i manegen igen. Känner suget efter att vara med i något större, något magiskt, något nytt.

Så i morgon blir det allt detta på jobbet; till skillnad från dagens hemmaarbete med inventarieförteckning, förberedande sv APT, läsning och rensande av nätverksmapp. Inte så mycket jämfota sidohopp och häpp! Men i morgon, då... Häpp, häpp, häpp!

Tankens blåtiror

Sen jag tillträdde som rektor för Utbildningscentrum har ansökningarna ökat markant. Förmodligen lika mycket orsak och verkan som att storkstammen ökade markant, liksom barnafödandet, efter andra världskriget. I alla fall är det väldigt roligt att hälsa alla nya elever välkomna, vilket vi gjorde idag. Så mycket förväntningar och pirr i magen, precis som vilken skolstart som helst, men nu handlar det om vuxna som ska komplettera tidigare skolgång. Inte mindre pirr i magen för det.

Under eftermiddagen träffade jag kvinnan som ska bli min coach under några månader framöver. Vi har ju fått kompetensutvecklingspengar från EU och jag får min beskärda del för att jag vill utveckla mitt ledarskap. Efter ett första inledande rekognoserande samtal bestämde vi oss för att gå vidare.

Jag känner att det kommer att bli en riktig resa. Jag har bett henne att utmana mina tankar och verkligen borra i det jag säger. Ja, jag har själv bett om det, tänker jag efter dagens samtal. Efter en lång stunds vändande och vridande var det plötsligt tomt och tyst i huvudet. Inte en tanke. Som omväxling, liksom...

Nu har jag ett par veckor på mig att själv vrida vidare på de där tankarna, innan det är dags för nästa omgång i tankens boxningsrond. Redan i morgon ska jag gå min första match mot mig själv, eller med, kanske...

Inte alltid som man tänkt

Nej, det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag som verkligen sett fram emot underbara Gnestastämman i helgen tvingades fejsa läget och krypa tillbaka under täcket med feber och skrovlig hals. Surt, sa räven...

Men det kommer förhoppningsvis nya chanser. Jag får ta nya tag och hoppas att krafterna står mig bi i morgon då det är ny arbetsdag. Vi har träff med månadens nya elever och det vill jag inte missa. Å så måste jag fundera över hur vi ska handskas med det ökade trycket på vissa kurser, en rolig utmaning. Sånt gillar jag!

Fredag även denna vecka

Denna vecka avrundades med mycket givande diskussioner i chefsgruppen. Jag blir stolt över mig själv och mina kollegor när vi för de här djupa diskussionerna, för jag märker att vi alla drivs av en mycket stark vilja att göra bättre. Med det är det inte sagt att det är så björklundskt illa i vår skolvärld; vi har mycket att vara stolta över. Men det finns saker att utveckla och i den processen vill vi vara med. Annars skulle vi väl inte vara chefer.

De här dagarna är av yttersta vikt för att vi ska kunna följa den där omtalade röden tråden i vår verksamhet. I diskussionerna letar vi oss fram i grundskola, förskola, kulturskola, vuxenutbildning, fritidshem, elevhälsa, administration; ja, allt det som ryms i vår förvaltning. Våra olika verksamhetsperspektiv ger oss en god grund att stå på när vi bygger utbildning tillsammans.

Ja, så blev det då fredag även denna vecka och jag får lämna jobbtankarna några dagar. Nu laddar jag i stället upp för en riktigt härlig musikhelg. Ha det fint du också i helgen!

Mycket skratt, och allvar!

Varje termin har vi chefer ett par gemensamma dagar för att formera oss kring nutid och framtid. Så här i tidig bister vårvinter handlar det om kvalitetsredovisningarna och dess vara och faktiskt vara. Många synpunkter har vi. Viss hatkärlek tycker jag mig finna i rummets diskussioner...

Vi vill alla våra verksamheter så väl och vi vill verkligen framåt och bättre. Men att formulera detta i en pappersprodukt känner vi oss mer eller mindre bekväma med. Men det gäller att gilla läget. Myckpet lär vi av varandra under diskussioner, vändande och vridande av tankar.

Å så återvänder jag i tanken till att vi har en fantastisk chefsgrupp, med många olika förmågor och ledarstilar, och inte minst med många olika viljor. Men det är något som berikar och utmanar, vilken härlig arbetssituation!

Så nu lägger jag snart ner huvudet på kudden, ler varmt i hjärtat och hoppas att min sönderskrattade hals ska rehabiliteras under natten. För i morgon väntar nya utmanande diskussioner och tankevurpor för att tillsammans göra Gnestas förskolor och skolor ännu bättre!

Björklund är upprörd. Jag också!

I dagens DN höjer Björklund rösten och säger sig vara provocerad av att ettagluttare lär sig skriva på läsplattor i stället för med penna och papper. Skolan i fråga använder sig av en norsk läsinlärningsmetod som heter "Skriva sig till läsning", en metod som visat sig vara framgångsrik. Pedagogikprofessor Tomas Kroksmark ger sitt stöd till metoden då eleverna tycker att det är enkelt och roligt att lära sig på detta sätt. Så bra!

Jag blir inte så upprörd av de där paddorna, sitter just nu och skriver på min. Och under dagen har jag skrivit både på min stationära dator, min padda och i ett anteckningsblock. Jag har valt de olika hjälpmedlen utifrån de olika behov jag haft. Som lite kuriosa så har jag just nu några ljus tända vid mig OCH den elektriska lampan. Det ena behöver inte utesluta det andra, tänker jag.

Nä, det jag blir upprörd över är att ministern uttalar sig så kategoriskt om en metod och sågar den så fullständigt. Eleverna kommer att lära sig skriva även med penna, förmodligen både på papper och på paddan. De har lärare och skolledning som verkar ha full koll på hur undervisningen ska ske, alldeles utmärkt!

Men herr minister kanske har färdiga svar på när det är lämpligt att börja använda miniräknare. Årskurs 3? Eller i 5:an? Eller inte alls? Eller i vilka moment läraren ska använda overheaden. Kanske finns det nån gammal stencilapparat kvar i nån skrubb, den får vi damma av inför lämpliga övningar i årskurs 7.

Jag skojar förstås, men jag tycker inte att det är kul att ministern inte överlämnar det fantastiska klassrumsarbetet till de som faktiskt är där. Hans uppdrag är att dra upp riktlinjerna för utbildning, inte att peta i professionen. Så, bort med tassarna, ministern!