Skola som straff

I veckan har det kommit ett förslag om att elever som inte når godkänt i alla ämnen ska tvingas till obligatorisk sommarskola. Om detta tycker jag inte.

För det första ska det inte vara en överraskning för skolan i slutet av läsåret, eller i slutet av år 9, att eleven inte når målen. Det finns två lagstadgade utvecklingssamtal under läsåret då detta ska hanteras och åtgärdsplan upprättas. Sen ska åtgärdsplanen följas upp och eventuellt korrigeras så att eleven faktiskt når målen.

Jag är den förste att erkänna att detta inte är så enkelt som det låter. Jag vet att inte alla elever är supermotiverade, jag vet att alla föräldrar inte har ork att stötta sina barn så mycket som det skulle behövas, men framför allt vet jag att vi i skolan inte alltid är så skickliga på ge det stöd som eleven FAKTISKT behöver. Orsakerna till detta går jag inte in på här.

För det andra anser jag att skolan inte ska vara ett straff, vilket obligatorisk sommarskola tycks bli. Hur påverkas lärandet av tvångsbojan? Mycket, tror jag. Idag är sommarskola ett erbjudande och jag vet att de elever som kommer dit är motiverade, får individuellt stöd, många gånger når de mål som hittills saknats och framför allt blir sedda av pedagoger som inte har 30 andra elever att stötta samtidigt. Det gynnar lärandet.

För det tredje anser jag att eleven ska få det stöd den behöver under den obligatoriska skoltiden, det är skolans ansvar att eleven når målen. Och när jag ändå håller på och tycker så tycker jag att läsårsdagarna är för få. På vilket sätt gynnas elevens lärande av ständiga uppbrott i form av höstlov, jullov, sportlov, påsklov, sommarlov och diverse andra dagar som splittrar upp lärandet?

Nu hör jag en hel lärarkår bröla i kulisserna, men ni kan vara lugna; jag är inte ute efter att lägga på lärarna ytterligare arbete, tvärt om. Med fungerande arbetslag kan man organisera lärande precis året runt, bara man vill. Och om det är detta som krävs för att eleverna ska nå sina mål så har vi väl inte så mycket att vänta på, eller?!