Nästan semester

Härom dagen blev jag så innerligt trött på alla papper som låg travade precis överallt i mitt arbetsrum. Som den kraftfulla kvinna jag är (hm...) tog jag ett stort grepp om alltihop och lyfte in hela skrabbet i ett intilliggande klassrum. Det var skönt att slippa se eländet och faktiskt blev det lite lättare att tänka och arbeta sen. Som en parantes kan man ju undra vart det papperslösa samhället tog vägen...

I vilket fall har den här veckan handlat om att sakta och i ordnade former bära tillbaka alla papper till arbetsrummet, vilket har fungerat alldeles utmärkt. Varje morgon har jag gjort en dagsplanering och faktum är att den hållt ganska bra. Det som nu är kvar i klassrummet, vilket förvisso är en hel del, är sånt som jag inte behöver ägna en millismuttanke förrän i augusti nån gång. Aaah, så go känsla.

Det finns några saker som måste åtgärdas innan jag får semester, men i stora drag är allt klart inför hösten. Jag känner mig så nöjd och tacksam över detta. Som kronan på verket kunde jag dessutom skörda årets första jordgubbar när jag kom hem i kväll. Det är väl nästan semester så det heter duga!

Att vara förebild

För några dagar sedan fick jag ett meddelande från en tidigare anställd som snart ska pröva på ledarskapsvingarna. Det stod: "Jag har dig som min förebild, jag ska lyssna och försöka att alla ska bli tillgodosedda men i slutändan så är det mitt beslut som är avgörande och det kommer att fattas ur ett barnperspektiv. Vilka råd kan du ge mig?"

Jag blev glad, stolt och skräckslagen på samma gång. Jag har mina förebilder, nu fick jag veta att jag själv är en. Oj.

Så kom jag till råden. Ledarskap är liksom inget quick fix, mer trial and error. Jag skrev bland annat: "Ledarskap. Det är det både du och jag utövar varje dag, fast i olika sammanhang. Att vara lärare är att i högsta grad vara ledare. Du har en ide om vad du vill åstadkomma i det sammanhang din/dina elever befinner sig. Du har tänkt ut vägen fram till målet. Du agerar efter tanken, men korrigerar efter sammanhanget och efter vad som sker. DET är ledarskap."

Jag skrev också om att försöka hitta sina ledstjärnor, det som faktiskt betyder något för en. Det är viktigt att ha kläm på dem, både i lärar- och ledarskapet. Jag vet att min vän och jag har en gemensam ledstjärna; elevperspektivet först. Min vän är grym när det måste rytas i, dvs när elevperspektivet kommer i andra eller tredje hand. En mycket god grund att bygga sitt ledarskap på.

Det ska bli fint att följa min vän vidare på ledarskapets bana. Jag vet att det kommer att bli en lyckosam resa!

Mod, misstag och människor

Så är årets familjebaluns på "Läggesta Herrgård" lagd till handlingarna, tysnaden och lugnet har åter infunnit sig. I hjärtat finns nya goda upplevelser och ett varmt, tacksamt leende för att jag har en så galet härlig familj.

När alla åkt tog jag mig en vilostund och bläddrade lite i en tidskrift. Jag fastnade i en artikel om Carin Götblad, en kvinna jag fascineras mycket utav. Jag upplever henne som en mycket modig kvinna som inte viker sig när det blåser, utan tvärt om tar ett steg framåt och visar vad hon verkligen tycker. Hon parar detta med ett genuint människointresse, vilket verkar vara ett framgångsrecept.

I artikeln dissar hon olika ledarskapsteorier och menar att ledarskap är ett hantverk. Visst är det så! Ledarskap lär åtminstone jag mig genom övning, men det skadar inte med teoretisk grundkunskap heller när jag ska försöka begripa vad det är som egentligen sker och varför.

Carin säger i artikeln: "Man lär sig genom erfarenhet och även genom att göra misstag. Man måste våga reflektera över sig själv, sitt ledarskap och sina misstag för att undvika att hamna i sådana situationer igen". Så klokt.

Jag reflekterar mycket över mig själv och mitt ledarskap. Jag vet att det långt ifrån alla gånger blir perfekt, men jag försöker att dra lärdom av det som sker för att finslipa mitt hantverk ytterligare.

Jag vet att ledarskap bygger på ett samspel med gruppen, att jag inte bara kan peka och sen tro att alla går i den riktningen. Nej, det gäller att bygga förtroende och samtidigt envetet peka ut vägen. Ibland krävs det då mod. Ibland blir det misstag, men då tänker jag att både jag och mina medarbetare är människor och tillsammans kan vi ta nya tag och ta oss framåt!

Då. Nu. Sen.

Det är lätt att bli fångad i det ökända ekorrhjulet och köra på tills man stupar i första semesterveckan. Några veckors vila, och sen på't igen. Snart är man inne i superfarten igen och springer på som om ingenting hänt. Dumt.

För mig är det numera väldigt viktigt att ta en paus ibland, sätta sig ner, andas och låta tankarna få spela fritt. Det är ofta då de kommer, de där befriande tankarna om hur jag ska agera framåt och i vilken riktning. Sen kan jag på't igen och jobba mig framåt mot målet, trygg i att jag vet vad det är jag gör. Till n
Sta andningspaus.

Sådana processer behöver även arbetsgrupper för att få loss tanken från de inkörda spåren. Så idag har vi haft en sådan dag, som vi inledde med härlig lunch på Åstugan, följt av utvärdering av vårens undervisning. Vi kunde sitta ute i solen, låta tankarna vindla iväg lite lagom långt, konstatera vad som varit Då, reflektera över Nu, och planera för Sen.

Tänk vad lite miljöombyte och möjlighet till fria tankar kan göra med oss. Så många kloka och riktigt bra ideer som kläcktes under eftermiddagen har vi inte klämt fram under hela våren i ekorrhjulets rasande fart. Inget konstigt med det, egentligen.

Så i kväll är jag oerhört stolt över min arbetsgrupp och mycket förväntansfull över Sen. Härliga känslor!

Skola som straff

I veckan har det kommit ett förslag om att elever som inte når godkänt i alla ämnen ska tvingas till obligatorisk sommarskola. Om detta tycker jag inte.

För det första ska det inte vara en överraskning för skolan i slutet av läsåret, eller i slutet av år 9, att eleven inte når målen. Det finns två lagstadgade utvecklingssamtal under läsåret då detta ska hanteras och åtgärdsplan upprättas. Sen ska åtgärdsplanen följas upp och eventuellt korrigeras så att eleven faktiskt når målen.

Jag är den förste att erkänna att detta inte är så enkelt som det låter. Jag vet att inte alla elever är supermotiverade, jag vet att alla föräldrar inte har ork att stötta sina barn så mycket som det skulle behövas, men framför allt vet jag att vi i skolan inte alltid är så skickliga på ge det stöd som eleven FAKTISKT behöver. Orsakerna till detta går jag inte in på här.

För det andra anser jag att skolan inte ska vara ett straff, vilket obligatorisk sommarskola tycks bli. Hur påverkas lärandet av tvångsbojan? Mycket, tror jag. Idag är sommarskola ett erbjudande och jag vet att de elever som kommer dit är motiverade, får individuellt stöd, många gånger når de mål som hittills saknats och framför allt blir sedda av pedagoger som inte har 30 andra elever att stötta samtidigt. Det gynnar lärandet.

För det tredje anser jag att eleven ska få det stöd den behöver under den obligatoriska skoltiden, det är skolans ansvar att eleven når målen. Och när jag ändå håller på och tycker så tycker jag att läsårsdagarna är för få. På vilket sätt gynnas elevens lärande av ständiga uppbrott i form av höstlov, jullov, sportlov, påsklov, sommarlov och diverse andra dagar som splittrar upp lärandet?

Nu hör jag en hel lärarkår bröla i kulisserna, men ni kan vara lugna; jag är inte ute efter att lägga på lärarna ytterligare arbete, tvärt om. Med fungerande arbetslag kan man organisera lärande precis året runt, bara man vill. Och om det är detta som krävs för att eleverna ska nå sina mål så har vi väl inte så mycket att vänta på, eller?!

Sommarlovsminne...

Nyss var jag ute i trädgården på ett mindre angenämt uppdrag; mördarsnigeljakt. Kvällens skörd blev 271 stycken stackare. Men det var inte det jag tänkte skriva om här och nu.

När jag kom till "Lasses stuga" på vår tomt blev jag helt knockad av kaprifoldoften som slog emot mig. Plötsligt var alla äckelsnigeltankar borta och jag var förpassad till barndomens sommarlov. Tänk vad doftminnet är starkt!

Plötsligt var jag tillbakaflyttad till första dagen på sommarlovet. Jag skulle få sova över hos min allra bästa vän, Yvonne. Deras entre' var omgiven av kaprifol. Så när det äntligen blev sommarlov och jag äntligen fick sova över hos henne var det denna magiska doft som slog emot mig. Oj, oj, oj, det var sommarlov så det räcker och blev över.

Inte nog med spännande övernattning. Det var magisk lek med massor av barbiedockor, vi retades med storebror Uffe, åt fralla med Oboy när vi vaknade, och tittade på Sommarlovsmorgon med Fem på äventyr, eller vad det hette. Och allt detta kom över mig på min mördarsnigeljakt kantad av kaprifoldoft. Undrar just vad dagens skolelever överrumplas av om en så där 30 år...

Hurra för vår student!

Så här års är det alltid fullt ös i skolans värld. Kurser ska avslutas, betyg sättas och avslutningar genomföras. Rektorer småspringer omkring med ett lyckligt leende och stirrig blick, man vill ju att även avslutet ska bli gott och fint för alla elever.

Inom vuxenutbildning har vi inga uttalade läsperioder, utbildningen ska bedrivas kontinuerligt under året. Det hindrar inte att vi har stoppauser för att fira goda prestationer.

Särvux har redan hunnit fira av sommaren, SFI och Komvux gör det dagen före midsommar. Det är viktigt att ta lite tankepauser emellanåt. Och idag hade vi en säregen tankepausavslutning, en elev tog faktiskt studenten hos oss!

Förmodligen är det första, och kanske sista, gången detta sker på Utbildningscentrum. Lagstiftning förändras och snart blir det svårt att baka in sina gamla betyg i ett nytt slutbetyg. Extra roligt idag, alltså.

Jag kan inte annat än gratulera vår elev Mattias, som slitit hårt för att komplettera sina gamla betyg till detta slutbetyg. Vi hade en enkel ceremoni i köket då betyget överlämnades, så här i efterhand tänker jag att vi skulle haft trumpeter och fanfar. Men några hurrarop fick vi i alla fall till.

Så här kommer en hyllning till: "Bra jobbat, Mattias! Och all lycka med fortsatta studier och arbete. Hurra! Hurra! Hurra!" (Hör du fanfaren nu?!)

Skolavslutning

Idag var det dags för eleverna på Särvux att fira av sina prestationer under våren med skolavslutning. Det vankades bullar, glass och jordgubbar i Furulids gröna oasträdgård. Solen sken så där som bara sommarsolen kan skina och eleverna var på ett lika strålande humör. Sommarsånger sjöngs och sommarhälsningar delades ut, och som pricken över i kröntes alltihop med "Den blomstertid nu kommer".

Diskussionen går emellanåt hög kring skolavslutningarnas vara eller icke vara, inte minst om vad de ska innehålla och vem som får säga vad. Tänk att något så fint som en högtidlig avslutning kan bli så svår att hantera.

För mig handlar det om att eleverna ska få en stund att glädjas åt sina prestationer, en stund för reflektion och avslut, en stund av stolthet och glädje. Hur svårt kan det va? Dagens sommaravslutning var ett lysande exempel på hur enkelt det kan va, och ändå värdigt och lite högtidligt. Jag är stolt över mina elever och min lärare som tillsammans skapade detta. Det är ju för deras skull vi gör det, eller hur!

Coacher till alla

Har du blivit coachad någon gång? Det är verkligen något jag rekommenderar! Genom vårt EU-projekt har jag, som ledarskapsutveckling, valt att bli coachad och det ångrar jag inte en enda sekund.

Min coach finns i Katrineholm och bilresan dit är en ypperlig uppladdning inför vårt samtal. Jag har alltid en massa tankar som snurrar runt i huvudet. Som förberedelse för mötet brukar jag väla ut någon eller några tankar som jag vill fördjupa mig i och under bilresan brukar jag börja borra i dem lite djupare.

Det är just det som coachandet går ut på, att få hjälp att vända och vrida på sina tankar och få hjälp att växla perspektiv. Mig passar det utmärkt! När jag går från samtalet är jag ofta ganska trött, det tar på krafterna att tänka intensivt i en och en halv timma. Men jag har också med mig en hel drös av nya tankar, och inte minst tankar om hur jag ska arbeta vidare med de dilemman jag burit med mig till coachen.

Jag tror att alla skulle må bra av den här typen av samtal. Det finns alltid någon tanke att utveckla, alltid något man går och grunnar över som man inte vet hur man ska tackla och alltid något nytt att lära om sig själv. Kanske skulle det införas högkostnadsskydd för utvecklande samtal så att alla kunde få chansen att få uppleva det jag just nu får vara med om. Mmm... Det skulle jag verkligen unna alla!

Fotboll och Dudamel

Känner mig riktigt konfunderad. I Nyköping har man föreslagit noll-budget för Musikskolan 2013. Vet inte vad jag ska tro. Det politiska spelet är en sak, verkligheten en annan. Tror inte att sista ordet är sagt i det här ärendet ännu. Men en massa tankar sätter det igång.

Jag funderar över en människas värde i kronor och ören. Vad ska de kommunala skattepengarna läggas på? Behöver man sätta kultur i motsats till sport?

I kväll har jag njutit av ett par fotbollsmatcher, högklassig sportslig njutning. Sen zappade jag över till statskanal och fick fullständig njutning i en konsert av wienerfilharmonikerna under ledning av den magnifike Gustavo Dudamel. Å så tänker jag att ingen av dessa jag sett, varken fotbollsspelare eller orkestermusiker, hade varit där de är idag om de inte fått öva och bygga sin kompetens i tidig ålder. Så, varför ens komma på den befängda tanken att lägga ner Musikskolan i Nyköping? Sluta i så fall att ge föreningsbidrag till idrottsföreningarna.

Båda tankarna är lika befängda, eller hur?! I vårt välmående land har vi råd med båda!!!

Att sätta spår i elevers liv

Det är bråda tider för oss som har studenter i familjen men det är ett kärt arbete att förbereda allt till det bästa. Många års slit är till ända, mycken lärdom är införskaffad och många god minnen finns samlade i det lilla studenthuvudet. Det är värt att fira!

Min egen student gick av stapeln på 80-talet och det var inget störra hallaballoooo, minns att jag hade mössa och en fest, men jag förstod inte riktigt varför. Att ta studenten stod liksom inte riktigt på agendan då.

I stället tänker jag tillbaka på alla elever jag vinkat av från grundskolan, elever med all sköns upplevelser av skolan, upplevelser jag inte kunde ha en aning om om de inte berättade om dem. Å så alla dessa föräldrar, med sina upplevelser och tankar om sina barns skolgång, en skolgång som jag fick vara delaktig i. Vilken ynnest!

En gång hamnade jag bredvid en av våra mest kända politiker på en lunch. Jag presenterade mig och berättade att jag undervisat ett par av hennes barn i skolan. Hon stannade liksom upp, spände ögonen i mig och sa med ganska så barsk röst: "Jasså, det är du som är musikläraren?"

Det snurrade till rätt rejält i huvudet och jag hann tänka att jag kan smita ut på toaletten och försvinna därifrån ganska så snabbt, någon trevlig lunch blir det nog inte här. Sen började hon berätta om sin son som inte funnit sig så väl tillrätta i skolan, som hade musik som sitt stora intresse och som blev utsatt av de andra eleverna.

Musikämnet stod inte högst i rang på den skolan, det minns jag mycket väl. Historiskt sett hade nog musiktimmarna varit mer av stök än undervisning och jag förstår att pojken ifråga led av att inte ens få blomma ut i skolan i det han faktiskt kunde och ville lära sig mer av.

Sen berättade mammapolitikern om hur hennes son börjat tycka om skolan och vuxit i självförtroende när det kom en musiklärare som skapade struktur och gjorde spännande saker i undervisningen. Pojken älskade att sjunga och för första gången under sin skolgång kunde han göra det utan att de andra eleverna retade honom för det.

Jag blev helt förstummad men lyckades i alla fall fråga om vad pojken gjorde nu, en så där 6-7 år senare. "Jo, serrö" sa hon med myndig stämma, "på högstadiet utvecklades han mycket fint i musik och när vi sedan flyttade till Bryssel valde han en gymnasieskola med musikinriktning. Nu går han där och funderar på att fortsätta utbilda sig i musik."

Fullständigt förbluffad försökte jag sedan få i mig lunchen medan jag funderade på detta elevöde som jag inte haft en aning om. Efter detta samtal har jag tänkt en del på vilken oerhört viktig roll vi lärare och rektorer har, att vi sätter spår i människors liv, kanske oftast utan att vi har en aning om vilka spår vi sätter. För mig är det en svindlande tanke...

Blåst, kyla och snöglopp

Andra juni och inte tillstymmelse till sommar. Hos mig är det fem grader "varmt", blåst och snöglopp. Mina plantor har fått flytta tillbaka in i uterummet, där står kupe'värmaren och försöker fördriva den värsta kylan. Dock är mina tomatplantor alldeles för stora och tunga för att jag ska orka bära in dem och jag undrar så hur dessa stackare ska överleva eländesvädret. Visserligen har de fått ett litet improviserat växthus av byggplast, men jag grunnar på hur jag ska kunna hjälpa dem ytterligare. Förmodligen blir det ännu svalare mot natten.

Jag återvänder, som så ofta, till liknelsen av ledarskap som trädgårdsmästarens jobb. Det händer att mina medarbetare får kritik av elever eller andra. Ibland är den rättmätig och då får man korrigera kursen till det bättre.

Ibland är dock kritiken orättfärdig. Inte sällan projiceras egna tillkortakommanden på läraren, som i sin tur får utstå både spott och spe. Arbetet känns då iskallt och tungt, kastvindarna gör att man har svårt att hålla balansen.

Som ledare gäller det då att flytta in medarbetaren i det uppvärmda glasrummet, kanske förstärka med lite bubbelplast runt omkring och öka värmen så att en stunds omsorg och omtanke grundar för fortsatt växande. Får plantan stå kvar ute i kylan kommer den att skadas svårt och kanske aldrig återhämta sig riktigt.

Turligt nog är dessa situationer ganska sällsynta, precis som det ruggiga vädret så här i början av juni. Man får helt enkelt bara hoppas på snar förändring och drömma om sköna blomsterängar och varma dagar. För de kommer, och vi överlever den här iskylan också!