Nöjd pedagogisk ledare

Dagen började med snäva tidsmarginaler, om man så säger, men "det var inte mitt fel". Jag sladdade in ett par minuter sen till dagens första möte men kunde konstatera att jag inte var ensam om detta. Puh! Det blev sedan ett mycket spännande och givande möte om kvalitet och utveckling, mina favvoämnen.

Jaha, sen kom nästa plump i protokollet; skrivit in i kalendern men inte riktigt observerat i morgonsurfen. Gliiiida in på Utbildningscentrum för att träffa elever som ville intervjua mig i sitt mediaarbete. Puh! igen, och de blev nöjda på första tagningen.

Efter supersprint i åskregn kunde jag äntligen sätta mig ner, andas och tänka. Ett något coolare huvud stack åter ut i verksamheten och kunde glädja sig storligen över det som pågick; ett utvecklingsarbete med Film i Sörmland där elever och lärare samtidigt lärde sig göra film med iPad. Jag blev superinspirerad och min egen kreativitet flödade för fullt. Mmm...

Vi rektorer får ofta höra att vi är dåliga på att nyttja vårt pedagogiska ledarskap. Ja, så kanske det är, men jag efterfrågar också en definition av vad pedagogiskt ledarskap är. För många är det liktydigt med besök i klassrummet. För mig är det så mycket mer. Initiera nya tankar. Utmana gamla tankar. Visa i praktiskt handling att allt är möjligt. Och så vidare.

Dagens projekt, som jag initierat, anser jag vara pedagogiskt ledarskap i linje med att konkretisera det vidgade textbegreppet. Jag har idag sett både elever och personal med glittrande ögon, ett helt hus fyllt av aktivitet och liv, och själv känt mig oerhört glad över vad vi kan åstadkomma med de medel vi har. Å så alla härliga diskussioner vi haft om det som skett, det har blivit grädden på moset. Är det någon som tvivlar på att jag är en nöjd pedagogisk ledare i kväll? Nej, tror inte det!

Oväntat trevliga samtal

Ett av mina uppdrag är att ansvara för Gnestas gymnasieelevers väl och ve på skolor runt om i vårt avlånga land, ett mycket spännande uppdrag som bjuder på nya upptäckter varje dag.

I förra veckan skickade jag brev till de 44 gymnasier som har gnestaelever som går ut årskurs 3 eller 4. Jag bad att få veta hur det gått för eleverna, förhoppningen är ju att alla får slutbetyg. Resultatet lät inte vänta på sig. Redan dagen efter jag skickat breven hade jag den första rektorn i luren som nöjt kunde konstatera att det gått mycket bra för eleverna på hennes skola. Bra där!

Jag berättade sedan för henne om mitt uppdrag och att jag återkommer till hösten för att följa upp alla elever, förhoppningsvis göra besök på skolan och besöka eleverna. Hon tyckte att det var en galant id'e och såg fram emot fortsatt samarbete i höst.

Så där har det fortsatt denna vecka. Min stackars mobil glöder efter alla trevliga samtal med rektorer som gärna berättar om sin skola och elevernas studieresultat. Riktigt bra känns det, framför allt för elevernas skull. Jag vill verkligen förvissa mig om att de har en god studiesituation och att de får den utbildning de har rätt till. Än så länge känner jag mig väldigt nöjd och ser sannerligen fram emot höstens fortsatta arbete kring detta. Tänk, så bra man har det, va!

Övning ger färdighet

För ett par veckor sedan hade jag förmånen att träffa och lyssna på två av Sveriges bästa pianister; Martin Sturfält och Love Derwinger. De spelade som två gudar, virtuost och eldigt i en salig blandning. En ren och skär fröjd var det att lyssna till dem.

Mina tankar vandrade dock iväg en stund och jag tänkte på ledarskap och hur det kan bli lika virtuost som det pianospel jag lyssnade till. Alla föds ju inte till underbarn, och även om man skulle göra det krävs många, många timmars gnetande och övande för att nå dessa himmelska höjder.

De flesta av mina arbetsdagar är, så att säga, ett evigt etydövande. Skalor upp och ner, i olika tempi och rytmiserande. Man blir inte lyrisk, direkt. Men så kommer det en dag emellanåt då övandet ger resultat, då jag känner att ledarskapet är så där virtuost och glänsande som den vackraste sonat. Då blir jag nöjd, och jag hoppas att mina medarbetare också är extra nöjda då.

Men man kan inte slå sig till ro. När konserten är över får man njuta en stund, sen hem och öva igen. Och igen. Och igen. För mig innebär det ett evigt reflekterande över det jag gör, inte gör, säger eller inte säger, och vad allt detta får för konsekvenser för min organisation. Det är inte lätt, men oerhört spännande att utvecklas. Och en sak vet jag; övning ger färdighet.

Att vara med mitt i livet

Jag har den oerhörda förmånen att få träffa en hel massa intressanat och unika människor. Varje dag!!! Visst måste jag tillstå att det i några enstaka fall innebär plump i protokollet; jag har ju alltid en tanke om vad jag ska hinna med varje dag. Inspirerande samtal är sällan inplanerade. Men ack så givande när de sker.

Idag har det varit en sådan inspererande människounik dag. När jag styrde kosan mot jobbet idag hade jag två, till synes, enkla arbetsuppgifter på agendan. Ha, vad jag tog miste! De relativt enkla arbetsuppgifterna blev visserligen gjorda, men allt det andra hade jag inte förutspått. Tur!

Det finns två sätt att tackla detta oplanerade. 1: snäsa av de oplanerade eller helt enkelt låta bli att svara i telefon. 2: med nyfikenhet ta emot det oplanerade och se vart det tar vägen. Jag gillar sätt 2. Idag innebar det ett flertal helt underbara mellanmänskliga samtal. Inte enkelt alltid, men så himla bra till slut.

Jag är så tacksam över alla dessa människor jag får vara med om en liten, liten stund emellanåt, eller ibland lite längre. Det är en ynnest att få vara med i alla dessa människoöden; smärtor och glädjeämnen i en salig röra. Ja, att vara rektor är att verkligen vara mitt i livet!

Tillsammans är vi riktigt, riktigt bra!

Hela dagen har jag varit med mina SFI-lärare på Stensunds folkhögskola tillsammans med övriga SFI-lärare i Sörmland. Vi har haft länsstudiedag för att borra oss djupare ner i nya kursplaner och betygskriterier, en inte helt enkel uppgift. Diskussionens vågor gick ömsom högt när de olika grupperna i sin iver delgav varandra sina olika tankar, ömsom ganska strandkluckande när vi hittade saker som var gemensamma och mer begripliga, precis så som det ska vara när erfarenheter och tankar vänds och vrids på.

Vi är i samma situation som våra elever befinner sig i varje dag, i ett läge av lärande. Det innebär osäkerhet om man är på rätt väg, om ens tankar håller och om man ska våga yppa sin osäkerhet. Jag hävdar att vi måste ha de här gemensamma studiedagarna för att komma framåt i det nya. Varje lärare eller skola kan omöjligt sätta sig in i allt det nya på egen hand, ej heller göra det begripligt.

Jag är väldigt nöjd med dagen och vårt länsvisa samarbete och tänker att tillsammans är vi riktigt, riktigt bra!

Idag har jag sett lärande med egna ögon

Syrenerna slog ut hemma hos oss i söndags så det passade ju bra att återgå från skomakarsemester till rektorsarbete. Att högsommarvärmen skulle anfalla i samma veva var jag inte beredd på, men skönt var det i alla fall att gunga vidare på lärandets skepp.

Igår ägnade jag en bra stund åt att reda ut lite siffergegga inför SCB-redovisning och sen tog jag emot nämnden som var på verksamhetsturne. Jag känner mig alltid lite extra ödmjuk när jag träffar fritidspolitiker, dvs människor som viger en hel del av sin fritid åt att omsätta demokratitanken. Jag har sett luntorna som ska plöjas igenom inför varje sammanträde. Och det räcker inte med att plöja; man ska tycka något om det också.

Nåväl, igår var det verksamhetsbesök och vi hade ett gott samtal om mina verksamhetsområden vuxenutbildning och gymnasiet. Många gillande nickar såg jag, så jag tror att nämnden är rätt så nöjd med det som görs och mina tankar om framtiden.

Idag har jag ägnat mig åt det som de flesta rektorer anser att vi hinner med minst av allt, nämligen lektionsbesök. Lektionen var ett heldagsstudiebesök i kungliga hufvudstaden och Astrid Lindgrens författarskap var temat. Vi besökte Dalgatan där hon bodde, Vasaparken hon ofta vistades i och huset där "Karlsson på taket" utspelar sig. Att det roterade en helikopter ovanför våra huvuden just då var ju bara lite extra krydda på moset.

Efter välsmakande lunch begav vi oss så till Junibacken och ytterligare fördjupning i Astrids underbara berättelser. Hela dagen hade jag ett sånt där lyckligt rektorsleende i mig, ett leende grundat i att jag kunde se hur läraren hade grundat för lärandet på ett fantastiskt fint sätt, där teoretisk skolkunskap omsattes i praktik och inte minst hur eleverna omsatte sitt lärande genom att komma med nya spännande och kluriga frågor.

Det är just det där som är så innerligt svårt att sätta ord på, det där lärandet som "bara" är där, utan att man behöver kontrollera det med skriftligt prov eller andra uppgifter. Varje lärare känner det där, men har också kravet på sig att kunna redogöra för varför en elev fått just det ena eller andra betyget. Lika bra då att låta eleverna skriv ett prov eller en uppsats också så man har ryggen fri... Å, vad jag skulle önska att lärarna kunde få vila lite mer i sin pedagogiska erfarenhet och få njuta av lärandet så som jag har gjort idag!

Skomakarsemester

Häggen blommar som bäst och syrenerna ståtar med sina svällande knoppar i väntan på att få brista ut i blom. Jag gör som skomakarn; har några dagars ledigt.

Mellan grävning av land och omplantering av uppdragna växter unnar jag mig en stund i hängmattan. Den solvarma vinden smeker min kind och för med sig en förförande doft av plommon- och körsbärsblom. I trädkronan ovanför mitt huvud sitter den stilige flugsnapparhannen och spanar in småknytt, lite längre bort gapar talgoxen efter sällskap. Sirliga blomblad från plommonträdet singlar ner i mitt ansikte och förs sedan bort av vårvinden.

Jag känner hur vilan gör gott för kropp och själ, hur ett nöjt leende riktigt breder ut sig i mitt lätt solbrända ansikte. En jobbtanke, eller två, svirrar förbi, men jag låter dem löpa. Tids nog är det dags att borra sig djupare ner i dem.

Nu är det dags att återvända till trädgården; till spade och grep, till jordgubbsplantor och pallkragar. Och jag längtar redan efter nästa vilopaus i hängmattan.

Vilken härlig dag, tra la la!!!

Somliga dagar åker jag hem från jobbet och är bara så nöjd, nöjd, nöjd! Det betyder inte att jag är missnöjd de andra dagarna, men somliga dagar är bara riktiga fullträffar. Så var det idag.

Förmiddagen ägnades åt ekonomiutbildning. Den var intressant och bra, men jag satt mest och längtade efter att få gå över gatan till mitt eget Utbildningscentrum och mina medarbetare som jag inte träffat på några dagar. Framåt lunch äntrade jag så skeppet för fortsatt seglats framåt.

Det är i mötet med mina medarbetare som jag mår som bäst, och förmodligen gör mitt jobb som bäst också, för den delen. Ledarskap från skrivbordet är inte min melodi, nej, det är i mötet som mening skapas och tankar bryts och utvecklas. Där vill jag vara, där vill jag verka. Och idag blev det en sån dag då skrivbordet inte åt upp mig.

Efter några timmars diversearbete blev det så dags för arbetsplatsträff med en gedigen agenda. Vi började med att berätta om vilka förväntningar var och en hade på mötet och det var en fröjd att höra allas tankar och önskningar. Sen bara fortsatte det i en kreativ och effektiv ton, med många goda skratt på vägen. Stort och smått, mycket viktigt blandat med lite mindre viktigt. Men wow, så härligt det kändes att få segla iväg med min fina arbetsgrupp!

Ja, nu tar jag semester med ett sånt där väldigt nöjt leende på läpparna. Visst ska det bli skönt med lite trädgårdsarbetesdagar, men jag längtar redan efter måndag och nya seglatser med medarbetarna. Nöjd, nöjd, nöjd och så glad!

Rektortycket

Jag tycker om mitt arbete, på många olika sätt. Härom dagen fick jag möjlighet att skriva om det i Rektorstycket: här kommer mina och några andra rektorers tankar om vårt fina uppdrag!

Rektortycket

Varför blev du rektor?

Får en tid sen fick jag den frågan, och jag har fått den någon gång tidigare, så jag har funderat lite över det. Jag tror att det är viktigt att emellanåt stanna upp och fundera över vad det är man gör, vad som driver en och vad det är man vill åstadkomma med sitt arbete.

Jag är äldst av fyra underbara syskon och har alltid tagit ledarrollen, styrt och ställt med dem. För några år sedan berättade en av mina systrar att hon var jätterädd för mig när hon var liten. Jag gick visst runt och sa: "Ska du ha stryk, eller?" Av detta minns jag ingenting, ännu mindre varför jag sa så. Jag har heller aldrig slagit någon, men det verkar ju ha räckt med hot ;)

Min andra syster kunde reta gallfeber på mig enbart genom att titta på mig. Jag vet inte vad det var som satte igång detta och det gick över nånstans i tonåren. Men innan dess var det en del bråk oss emellan. Alltid hennes fel, förstås! Eller förmodligen inte, vi var nog lika goda kålsupare.

Vad har nu detta med mitt ledarskap att göra? Jo, jag är övertygad om att vi formas som människor av precis allt det vi upplever. Jag fick tidig träning i att leda andra, att lösa problem på egen hand, att ta hänsyn till mina syskon och våra olika behov; egenskaper som är viktiga för en ledare.

När jag var 12 år fick jag uppdraget att ta hand om en liten söndagsskolegrupp i kyrkan. I dag baxnar jag vid tanken, men det fanns vuxna som trodde på mig och som såg mina ledarskapsförmågor. Fortsatt träning i ledarskap. Ganska snart därefter blev jag ledare för ungdomskören tillsammans med en av mina kompisar, forsatt träning i ledarskap och samarbete.

Sen har det rullat på. Det tog ett år som nyanställd lärare så blev jag studieledare som det hette på den tiden. När jag kom till Gnesta hamnade jag i ett arbetslag där jag omedelbart kastade oss in i skolutvecklingsprojekt. Efter några år blev jag erbjuden tjänsten som biträdande rektor och ytterligare några år senare blev jag "storrektor", med en egen skola och förskola.

Jag älskar mitt arbete. Jag drivs av att leda människor mot uppsatta mål, på ibland kringelikrokiga vägar. Jag njuter av att se medarbetare och elever växa i kunskap, förmågor och självkänsla. Jag vet att mitt arbete gör skillnad för många, och det är jag väldigt, väldigt nöjd med. Så det är inte bara på ett slumpartat bananskal jag halkat in i branschen och håller mig kvar. Det är helt enkelt en del av mitt underbara liv!

Att trampa vatten

Svensk skola genomgår nu den största förändringen sen 1842. Allt görs om, och undan går det. Alla skolformer har klivit in i det nya, utom vuxenutbildningen som tar klivet ut den 1 juli i år.

Vi förbereder oss allt vi kan. Åker på Skolverkskonferenser, som ibland ger fler frågor än svar. Läser nya lagtexter, som ofta är solklara tills man ska tillämpa dem på levande människor. Träffas i länsvisa nätverk för att rådbråka hjärnorna, ännu fler frågor uppstår.

Idag träffades Sörmlands vuxenutbildnings-SYV:are i Gnesta för att prata ihop sig om nuläge och framtid. Som värd-rektor deltog jag och lyssnade med stigande tankekaos på frågorna som hopade sig. Kompetenta och välutbildade Syv:are som alla har uppfattat lagstiftning och reformerna lite olika. Intet ont över dem, jag var själv med på SYV- och rektorskonferensen, och där gavs inte många klara besked.

Det slutade med att jag ringde Skolverket. Efter dryga 30 minuter i telefonkö kom jag fram till en person som inte kunde svara på mina frågor utan hänvisade till hemsidan. Den har jag redan läst, inte blev jag klokare av det. I stället mailade jag den ansvarige för konferenserna och bad om svar. För övrigt ska jag på SFI-konferens på måndag, han kan vara säker på att en gnesta-rektor söker upp honom då!

Så vi fortsätter väl att trampa vatten och försöker begripa hur övergångsreglerna ska tillämpas. Så småningom greppar vi väl läget och kan vara säkra på att vi svarar helt rätt när eleverna frågar. För det är ju det vi vill; vara en hjälp för eleverna i deras tankar om vidareutbildning!

Vårutflykt till Vagnhärad

I strålande vårsol gjorde vi idag en utflykt med våra SFI-elever till Vagnhärad. På programmet stod information om att starta eget, vårsånger med Kjell och Ninni, tipspromenad genom vårigt Vagnhärad och sedan lunch innan bussen åter styde kosan mot Gnesta. En synnerligen trevlig och uppskattad dag blev det.

Jag tänker ibland på våra elever som tagit sig långt, ibland över halva jordklotet, för att finna en ny livsplattform i Sverige. Snacka om vilja och entreprenörskap! Denna vill jag ska få fortsätta att blomma även sedan de kommit till Sverige. Dagens utflykt var en del i att stötta våra elever som går i företagartankar, kanske fick några av dem lite peppning idag. Hoppas jag!

Nya spännande uppdrag

Sen en månad tillbaka är jag, förutom att vara rektor för vuxenutbildningen, också gymnasieansvarig i kommunen. Det är en perfekt kombination av uppdrag och jag ser verkligen utvecklingsmöjligheterna även om jag just nu ägnar mig mest åt att sätta mig in i lagtexter och författningar.

Tanken är att jag ska följa upp hur det går för våra elever på sina gymnasieutbildningar, bland annat genom att besöka skolorna. Det ska bli väldigt roligt och min plan är att hinna med åtminstone ett par besök innan sommaren. Våra elever går på drygt 50 skolor runt om i vårt avlånga land, så det kommer inte saknas arbete!

En annan uppgift som ingår i uppdraget är att delta i det kommunala uppföljningsansvaret för ungdomar mellan 16 och 20 år. Kort och gott ska varje kommun ha koll på sina unga vuxna och veta om de studerar, arbetar eller gör något annat. Syftet är att tidigt kunna fånga upp den som inte av egen kraft tar sig ut i vuxenvärlden.

Igår var jag med på det första mötet, vi var flera nya i gruppen så det blev en del formalia till en början. Sen vidtog uppföljningen av de aktuella ungdomarna. Somliga kunde strykas från listan då det visat sig att de fanns i skola eller på arbete. Andra behövde vi diskutera mer omkring. Vem kontaktar? Vad kan vi tillsammans göra för att stötta? Vilka möjligheter finns?

Som avslutning diskuterade vi utveckling av gruppens arbete. Jag har stött på ett fantastiskt arbete som görs i Luleå, kanske kunde det vara nåt för oss i Gnesta att titta på? Ja, som ni förstår har jag ett mycket spännande arbete, men nu tar jag helg och ägnar mig åt hemmalivet lite. Skön helg!

Njut!

Efter en skön långledighet med rekreerande trädgårdsarbete tvingades jag i morse inse att den där Trötter dyker upp lite nu och då, trots att jag sagt upp bekantskapen med honom för länge sedan. Men till skillnad mot tidigare tar jag honom på allvar, så idag fick det bli vilodag.

Jag verkligen hatar att vila. Det kryper i mig och jag blir otålig och rastlös, går upp en stund, men raglar snart tillbaka ner mellan lakanen. Varför ska det vara så svårt, det där med lagom? Jag tycker att jag hittat balans på jobbet, men tydligen måste jag bli bättre på att balansera med orken hemmavid. Det är så svårt.

Nyss tog vi en fika ute, det var fantastiskt skönt. Sakta känner jag har krafterna återvänder, vilket gläder mig. Och läxan för mig blir nu att njuta ännu mer av allt det vackra i trädgård och natur, inte bara stå med näsan i jorden och dona. Gör det du också; njut!