En skola för alla?

Dilsa Demirbag-Stens krönika i dagens DN är klockren. Tyvärr finns den inte på DN.se men här kommer ett utdrag: "Den svenska skolan verkar ha till uppgift att i första hand tillfredsställa marknaden, i andra hand föräldrarnas önskemål och sist barnens behov." Jag önskar att jag kunde uttrycka mig lika knivskarpt som Dilsa.

Det är så mycket annat än lärandet som får utrymme i dagens skola, i min mening allt för stort utrymme. Jag menar inte att eleverna ska sitta klistrade i skolbänken och lyssna till lärarens mässande i katedern, nej, lärande kan ske i skogen, på skolgården, vid datorerna, precis var som helst.

De mål som varje elev har rätt att nå är många och av skiftande slag. Därför är det ett grannlaga uppdrag vi lärare och rektorer har att skapa förutsättningar så att lärandet blir så stort som möjligt. Det gäller också att prioritera bland allehanda aktiviteter som "ska va" eller som "vi alltid har gjort". Kanelbullens dag bör få ge vika för viktigare lärande, om man inte använder dagen till att jobba mot en hoper mål, förstås.

Jag har en, konstigt nog provocerande, tanke som jag ibland släpper ur mig: Tänk om elever och föräldrar skulle kunna begära skadestånd om eleven inte nått alla mål när den gått ut grundskolan, samma skadestånd som man idag kan begära om man varit utsatt för kränkande behandling. Jag tycker att det är en kittlande tanke och tänker att den skulle sätta lärandet i en helt annan dager än idag. Först då skulle vi kanske få en skola där faktiskt alla har en lärandeplats!?