Ap-tid

Jag minns när Arbetsplatsträff (APT) infördes. Då kallade en del det för ap-tid. Det uttalades med en gnutta skadeglatt frustande och jag kan bara ana mig till vad dessa lärare ansåg om träffarna. Säkert inte så kul att vara chef över dem.

Idag har jag haft min första APT på Utbildningscentrum, vilket jag har sett fram emot i flera dagar. Det är alltid lika spännande att möta nya grupper och dess kulturer. För mig är APT-erna guldstunder när de fungerar som bäst och gör de inte det har man en spännande resa tillsammans fram till en funktionell arbetsgrupp med flyt.

För mig är det viktigt att medarbetarna känner sig delaktiga i verksamheten och får goda underlag när vi ska fatta avgörande beslut. Att lämna information går att göra enkelt via mail, men de där urviktiga processerna har sin rätta plats på APT.

Det är lätt som chef att kana in på ett bananskal och säga hur det ska vara. Men oftast gör inte folk som chefen vill förrän man förstått vad det handlar om och varför man ska göra på ena eller andra sättet. Och gud bevars; emellanåt är inte chefen den som har svaret utan det helt enkelt måste till en gemensam process för att gruppen ska komma nån vart.

Det arbetet gillar jag och nu har jag påbörjat en ny resa med en ny arbetsgrupp. Endast stjärnorna vet vilka slingriga vägar vi ska ta tillsammans framöver för att utveckla verksamheten på Utbildningscentrum. Så nu kör vi!

Mitt liv som pigg!

Äntligen har jag fått upp lite tempo i mitt liv och jag känner mig stundtals piggare än jag gjort på åratal. Det är en fantastisk känsla och jag njuter av varenda stund jag är på benen och hjärnan något så när hänger med. Har man varit med om motsatsen värdesätter man nog detta alldeles särskilt mycket.

Det är spännande att få ta sig an ett nytt verksamhetsområde och timmarna på jobbet bara rinner iväg. Jag försöker dessutom att göra mig av med gammalt "bra att ha-skräp" jag samlat på mig de senaste åren; nu ska här rensas i hörnen! Jag kan lätt konstatera att det där papperslösa samhället ännu inte har nått mig i alla fall.

I helgen såg jag Hair på Stadsteatern, en föreställning jag verkligen kan rekommendera. Helt sanslöst bra! Den fick mig också att tänka på min egen skolgång i slutet av 70-talet då jag och mina klasskamrater pumpades fulla av skräckinformation om vådan av att inta olika narkotiska preparat. Gick det till som i Hair var den informationen verkligen befogad.

Tanken gick sedan till dagens skola och de elever vi har idag. Vad kommer de att minnas och bära med sig? Det är en spännande och viktig tanke och det är underbart och en grannlaga uppgift att få vara del av det.

En skola för alla?

Dilsa Demirbag-Stens krönika i dagens DN är klockren. Tyvärr finns den inte på DN.se men här kommer ett utdrag: "Den svenska skolan verkar ha till uppgift att i första hand tillfredsställa marknaden, i andra hand föräldrarnas önskemål och sist barnens behov." Jag önskar att jag kunde uttrycka mig lika knivskarpt som Dilsa.

Det är så mycket annat än lärandet som får utrymme i dagens skola, i min mening allt för stort utrymme. Jag menar inte att eleverna ska sitta klistrade i skolbänken och lyssna till lärarens mässande i katedern, nej, lärande kan ske i skogen, på skolgården, vid datorerna, precis var som helst.

De mål som varje elev har rätt att nå är många och av skiftande slag. Därför är det ett grannlaga uppdrag vi lärare och rektorer har att skapa förutsättningar så att lärandet blir så stort som möjligt. Det gäller också att prioritera bland allehanda aktiviteter som "ska va" eller som "vi alltid har gjort". Kanelbullens dag bör få ge vika för viktigare lärande, om man inte använder dagen till att jobba mot en hoper mål, förstås.

Jag har en, konstigt nog provocerande, tanke som jag ibland släpper ur mig: Tänk om elever och föräldrar skulle kunna begära skadestånd om eleven inte nått alla mål när den gått ut grundskolan, samma skadestånd som man idag kan begära om man varit utsatt för kränkande behandling. Jag tycker att det är en kittlande tanke och tänker att den skulle sätta lärandet i en helt annan dager än idag. Först då skulle vi kanske få en skola där faktiskt alla har en lärandeplats!?

Dom som sällan syns

Inom skolans värld finns det ett antal människor som sällan märks utåt, kanske inte förrän de INTE är där. Och frågar du 1000 svenskar vad en skolassistent gör om dagarna tror jag att det är få som kan svara. Kan du?

För mig som rektor är det av yttersta vikt att ha detta stöd vid min sida. Någon som håller reda på all administration och ibland också på mig. Skulle jag göra allt detta själv skulle vi inte komma nån vart med nånting.

Nej, skolassistenterna är lite av navet på en skola dit elever, föräldrar och personal kan vända sig med vitt skilda frågor. Och jag lovar; de får ta itu med i princip allt. Från försvunna vantar, olyckligt kära tonåringar, underlag för statistik till personaladministration. Listan skulle bli lång om jag skulle rada upp allt.

Idag har jag träffat min nya skolassistent Berit på Utbildningscentrum, ett kärt återseende då vi arbetade tillsammans för 4-5 år sedan. När jag åkte hem tänkte jag just de här tankarna om vilket viktigt arbete hon och hennes kollegor har och hur det kanske många gånger är "självklart" och otacksamt.

Så, kära läsare; härmed uppmanar jag dig att nästa gång du träffar på en skolassistent så ger du lite positiv feed back, gärna följt av en kram. Och skulle det vara så att du inte vet vad en skolassistent gör så kan du ringa, maila eller söka upp en på närmaste skola och säga nåt fint i alla fall. De är värda all uppskattning!

Respekt

Idag fick jag mig en berättelse till livs från några elever som går folkmusikutbildning på Kungliga Musikhögskolan. Fem tjejer satt härom dagen och övade tillsammans då en delegation, med utbildningsminister Björklund i täten, plötsligt klev in i rummet. Utan att knacka.

Han gick fram till dem, avbröt mitt i repetitionen och sa:
- Nej, nu får ni berätta!

Eleverna var helt oförberedda på besöket och visste väl inte riktigt vad de förväntades berätta. Följande konversation följde i ungefärliga drag enligt ett par av eleverna:
- Jaha, ni spelar nån slags svensk folkmusik?
- Ja, vi går på folkmusikinstutitionen.
- Är det bara tjejer på den här utbildningen?
- Nej, vi är nog den mest jämställda utbildningen på hela skolan.
- Jaha, så ni har dragit er undan för att få vara ifred?
- ???
- Vad är det där för instrument?
- En nyckelharpa, nästan Sveriges nationalinstrument. Det är ett lokalt instrument från Uppland.
- Hur ser arbetsmarknaden ut för er då?
- Frilans o lite olika. Fast Anna går lärarprogrammet.
- Jaså, du ska bli musiklärare?
- Nej, fiollärare.
- Och ni har spelat länge?
- Ja, vi började väl i sjuårsåldern de flesta av oss. Fast Johanna började när hon var sjutton.
- Jaha, så då ligger du tio år efter de andra? Nej. Hahaha!

De oförberedda eleverna började skratta nervöst varpå ministern sa:
- Nej. Nu blev det för flamsigt här. Tack, och hej då.

Jag vet att det är ett svårt jobb att vara minister och insatt i all verksamhet man ansvarar för. Jag vet också att när man som offentlig person uttalar sig riskerar man att missuppfattas och misstolkas, ibland dessutom bli felciterad.

Min poäng med det här inlägget är inte att smutskasta ministern, utan en så grundläggande sak som respekt. Vi har en skola som nu stramas upp mot den oordning som ministern anser präglar skolan. Att då kliva rakt in i ett klassrum utan att ens knacka först och sen avbryta det som pågår, det är inte respektfullt.

Att ställa frågor utan att också ställa nyfikna följdfrågor tyder på ointresse och är inte heller respektfullt. Att desstuom utgå ifrån att tjejerna dragit sig undan "de stökiga pojkarna" för att få öva i fred gör mig mållös.

Ordning och reda blir det om alla vuxna i skolan visar eleverna respekt och genom att vi är genuint intresserade av dem. Eller?

Rätt kvinna på rätt plats ;)

Det vore oerhört förmätet av mig att säga att jag efter en veckas arbete är fullt insatt i mitt nya uppdrag som rektor för Utbildningscentrum. Tvärtom har jag mycket att sätta mig in i och göra gripbart. Men en sak kan jag säga utan att rodna det allra minsta; jag stortrivs!!!

Idag gled jag uppför trappan med stolta och glada steg och kunde piggt hälsa god morgon till elever och personal. Efter avslutat arbetspass kunde jag packa ihop mina saker och åka hem med en väldig nöjdhet i kroppen.

Att Utbildningscentrum är helt rätt för mig just nu står klart. Om jag är rätt för Utbildningscentrum får framtiden utvisa. Men jag lovar att göra mitt allra, allra bästa för att utveckla lärandet och göra skillnad för alla elever som nu finns under mina vingars beskydd!

"Barnen är vår framtid". Njae...

Dagens arbetspass bestod av IT-diskussion tillsammans med chefskollegorna. Jag suktade längtansfullt efter en egen iPad medan vi påbörjade arbetet med en ny IT-vision. Vi fick till en början uppdraget att fomulera en femordsmening som ska vara kärnan i vad vi vill med IT framöver.

Jag blir ofta helknollrig av den här typen av diskussioner av en enda anledning; att vi utbildar för framtiden betyder inte att barnen eller eleverna är framtiden.

Jodå, våra elever ska ha goda kunskaper med sig så att de kan leva ett gott liv framöver. Men vi glömmer alldeles för ofta att både de och vi lever här och nu också, mitt i livet.

Tänk om vi började med att sätta oss rakt i deras verklighet och var lite nyfikna på hur de handskas med IT och media. Vi hör allt oftare berättelser om 3-åringar som kan surfa och 1-åringar som kan starta en iPad och hittar till favoritappen. Eller kolla högstadieelevernas egna filmer på YouTube; det är rätt så många förmågor de visar prov på genom att göra dessa alster.

Så huvudfrågan för mig är inte hur det ska se ut i framtiden, frågan för mig är hur vi i dagens klassrum kan möta alla våra elever där de faktiskt är idag. Det krävs mycket mod och nyfikenhet, för det innebär att vi vuxna rent tekniskt får känna oss som nybörjare. Men tänk vad kul att få lära nytt! Å tänk vilka härliga stunder av samlärande vi kan få på lärandets äventyrshav!

Dagarna springer iväg

Tre arbetsdagar har gått, två återstår och sen är det helg. Igen. Att tiden ska ha så bråttom jämt. Inte tycker jag att jag får nåt gjort heller. Jag kliver in på jobbet, pratar med medarbetare och elever, går igenom lite post, kollar mailen, ringer några samtal å så är den dagen slut. Å jag som skulle hinna det och det och det...

Men vänta nu, stopp och belägg! Hur var det nu det där med att ha rimliga krav på sig själv och vad som faktiskt går att få gjort på en dag? Det som blir gjort blir gjort och där ligger rimlighetens ribba. I alla fall så länge man inte sitter och rullar tummarna, och det gör jag alldeles för sällan ;)

Jag får därmed vara nöjd med de dagar som gått. Och med de som kommer!

Att känna sig välkommen

Första dagen på nya jobbet avklarad. Jag är så glad för idag och förväntansfull inför vad framtiden har att bjuda på. Dagen bådar gott.

Jag tänker på hur viktigt det är att känna sig välkomnad när man hamnar i ett nytt sammanhang. Att någon verkligen tar sig tid med en, visar och berättar. Bryr sig. Det fick jag vara med om idag!

Så jag känner mig verkligen välkomnad att leda verksamheten på Utbildningscentrum vidare på lärandets kringelikrokiga bana. Jag kommer också att lära mig en massa nytt. Vilken förmån det är att få arbeta med människor och lärande.

Välkommen med på min resa!

Nytt jobb och ny blogg!

Jaha, då var det dags igen. Nytt jobb och därmed skapar jag en ny blogg. Min tidigare, Dansutrektorn , får vila ett tag i väntan på att jag så småningom kanske återvänder till Dansutskolan.

I morgon ska jag kliva in på Utbildningscentrum som chef. Jag har fått förtroendet att leda och utveckla vår vuxenutbildning i Gnesta. Det är ett jättespännande uppdrag och jag är verkligen tacksam för att jag fått den här möjligheten nu när jag ska börja jobba igen.

Det är alltid spännande och lite pirrigt när man byter arbete, men jag känner mig rätt så trygg just nu. Jag känner till lärarna och lokalerna sedan tidigare och har ett hum om de olika utbildningarna. De närmaste veckorna kommer att handla om att läsa in mig på styrdokument och lära känna verksamheten. Uj, vad kul det här ska bli!