Jag landar

Idag kom jag hem efter jobbet, nöjd och glad, och med en bit ork kvar - en hel arbetsdag till trots. Ni anar inte vilken fantastisk känsla det är. Jag hinner, jag orkar, jag mår gott. Mmm...

Jag har varit så van vid att ha Måste flåsande i nacken och att besviken åka hem från jobbet för att jag inte hunnit med allt jag velat göra. Frustrationen var min följeslagare, tätt följd av Besvikelsen. Det blev inte särskilt kul till slut.

Jag förstår att jag just nu har en högst privilegierad situation, att det är lite av skyddad zon. Men jag tänker njuta av den och ta chansen att hämta andan. Fast jag måste erkänna att jag saknar nerven av att vara mitt i smeten, mitt i skollivet och alla elever, föräldrar och personal. Allt liv.

Man kan ju inte både äta kakan och ha den kvar, så jag får väl nöja mig med att jag numera hinner med i alla fall en hel del av det jag tänkt och att jag oftast hinner tänka en tanke till slutet utan att bli avbruten av besök eller telefon. Allting har sin tid. Att landa ska få ta sin tid.

Bristande kunskapssäkerhet

I Agenda pågår just nu en debatt om sjukvården. Flera som arbetar i verksamheten vittnar om att de allt oftare arbetar på gränsen till vad som möjligt, att de vänder ut och in på sig för att klara av sitt uppdrag. Motvilligt, mycket motvilligt, tar de orden bristande patientsäkerhet i sin mun.

Jag tänker emellanåt på min egen bransch; utbildning. Just nu har jag mest fokus på gymnasiet. En allt för stor del av våra ungdomar går ut gymnasiet utan att få slutbetyg. Forskning visar att det inte är så bra för fortsättningen av livet. Om man säger så.

Då tänker jag på bristande kunskapssäkerhet.

Sen tänker jag: vad händer med ett samhälle där sjuka tvingas vänta ett halvt dygn innan de får träffa en läkare eller elever inte får den kunskap de har rätt till? Och då räknar vi bort snuviga som sökt sig till akuten eller elever som väljer att jobba i stället för att plugga. Men resten. I-landsproblem. Men ändå. Tanken liksom svindlar och jag får nog tänka vidare så att jag får markkontakt...

Betyg. Eller inte?

Betyg från år 3 eller 8? Eller kanske år 4? Eller inte alls. Diskussionens vågor går höga och de flesta verkar ha en åsikt. Undrar just vad forskningen säger.

Häromdagen råkade jag se mitt betyg från 2-årig musiklinje 1986. Det såg helt ok ut, till och med riktigt bra på det mesta. Men Engelska. Suck. En 2:a. Icke godkänd. Icke behörig till fortsatta studier. Väcker fortfarande ångest, om någon undrar. Som parantes kan jag meddela att jag läste en påbyggnadsutbildning och fick min högskolebehörighet med 3:a i Engelska. Hick...

Jag minns engelskaundervisningen på gymnasiet. En alkoholiserad och ytterst lynnig lärare som jag var livrädd för. Jag pluggade mina glosor och skrev mina uppsatser, men när det kom till att prata fick jag tunghäfta. Fullständigt paralyserad av skräck inför vad läraren skulle säga om mina tafatta försök till engelsk konversation, med östgötsk accent, förblev jag duckande och tyst i skolbänken. Resultat: 2:a i betyg. Som om det hjälpte upp situationen.

Så; jag tycker inte det är enkelt med betygsdebatten. Nej, jag tror mer på ett nära feed back-arbete mellan elev och lärare, den s.k. formativa bedömningen som är så förhatligt flummig för somliga. I kombination med den summativa betygsbedömningen kan det bli riktigt bra. Men allt bygger på relation mellan elev och lärare. En sund sådan. Jag hade önskat att jag haft en sådan med min engelsklärare. Så här, 30 år senare, är jag fortfarande livrädd för att prata engelska. Tack vare betyget. Synd. För det hade kunnat vara annorlunda.

Delegera mera!

Vilken häftig upplevelse jag var med om i onsdags när jag medverkade i "Rektorerna direkt" på SVT; jag hade urkul, även om det förstås var lite pirrigt. Jag är nöjd med min insats och jag tycker att hela programmet är väl sevärt, det tveksamma slutet till trots. I ett annat sammanhang hade det varit kul, i stället blev det platt fall för debatten som varit. Men, men; som helhet blev det riktigt bra.

Jag har tänkt på nån av kommentarerna jag fått angående hög arbetsbelastning, en helt adekvat fråga: "Men varför delegerar du inte, då?". Jodå, jag kan säkert bli ännu bättre på att delegera, men ibland finns ingen att delegera till. I en slimmad budget gör man allt man kan för att så mycket som möjligt ska gå till den pedagogiska verksamheten och inte till kringfunktioner. De flesta rektorer jag känner har en administratör, kanske inte ens på heltid, och någon form av vaktmästare. Inom organisationen kan man få stöd med personalfrågor och ekonomi, men det är ingen som gör jobbet åt en.

I mitt fall har det handlat om att jag varit rektor över små enheter och där finns definitivt inte utrymme för administratörer på heltid. Extremfallet var när jag var rektor på en väldigt liten skola och var min egen administratör och vaktmästare. Jag delegerade hej vilt ;)

Men för det mesta har jag haft administratör på deltid, en mycket kunnig sådan, men som inte alltid funnits på just min enhet när jag som mest behövt henne. Resultatet blev att jag fick göra en del av administrationen själv för att det skulle bli flyt i verksamheten. Vaktmästare köpte jag in vid behov så det blev samma sak där; jag skruvade upp hyllor eller fixade med kopieringsmaskinen av pur otålighet. Man kan inte vänta i veckor på att saker ska bli ordnade, då haltar ju hela verksamheten.

Jag skulle önska att jag som rektor kunde ha ett team omkring mig, oavsett hur organisationen ser ut med små eller större enheter. Jag skulle ha en kvalificerad administratör på heltid, för då skulle vi kunna växeldra i ganska många frågor. Jag skulle också ha en "Fixar-Frasse" som kunde hålla i praktiska frågor av typen krånglande teknik, fastighetsfrågor och brandskyddsplaner. Då, först då, skulle jag kunna lägga fokus på att följa upp resultat och förbättra lärandet på min skola. Och jag tror inte att jag skulle sitta och rulla tummarna, för det är inte min grej, men jag skulle känna mig oerhört mycket mindre frustrerad över att ständigt göra fel saker. Ja, precis så vill jag ha det!

Vill du se programmet finns det här: http://urplay.se/Produkter/174279-Rektorerna-Direkt-Ar-rektorsuppdraget-orimligt

På åskådarplats

Vintersolen gnistrar i det frostiga landskapet. Jag sitter vid lördagsfrukostbordet, bara glor rakt ut på det vackra och kommer på mig själv med ett stort välmående leende. Inte en stressande tanke, ingen välmatad jobbväska med saker som borde åtgärdas före måndag, ingen plingande mailbox att kolla upp. Jag ler. Och jag mår så gott.

Fast jag har inte slutat att tänka. Sen jag klev av mitt rektorsuppdrag har jag funderat mycket över ledarskapets förutsättningar, vad som är mina personliga bekymmer och vad som är ett större strukturellt problem. Det kan väl inte vara så enkelt att min utmattning endast beror på att jag haft svårt att sätta gränser för mitt oerhört spännande arbete, eller? I så fall borde det vara obligatoriska personlighetstester vid tillsättandet av rektorer så att kamikaze-piloter som jag sållas bort.

Jag behöver fortsätta att träna på att sätta upp rimliga ramar för mitt eget arbete och jag behöver träna på att stå ut med att det inte alltid är fullt ös runt omkring mig. Den träningen sker bäst från åskådarplats. Men där varken vill eller ska jag stå i all oändlighet, jag ska in på plan igen och delta i att utveckla svensk skola. Med tiden får det väl utkristallisera sig om det blir som anfallare, målis eller kanske tränare.

En sak vet jag i alla fall och det är att förutsättningarna för ledarskapet måste se annorlunda ut för att jag ska ge mig in i spelet igen. Jag tror att det är få rektorer som väljer yrket för att få ägna sig åt personaladministration, ekonomi och lokalfrågor. Tyvärr är det där för många av oss fastnar och harvar runt, och det krävs ett enormt mod och en väldig styrka för att ta sig ur den spiralen. Jag försökte klara av allt från administration till pedagogisk utveckling, men det blev ett omöjligt uppdrag. Mitt mod bestod i att kliva av, att signalera att jag inte ställer upp på det här längre. Trist, för jag vet att jag är en bra rektor - bara jag får ägna mig åt ledarskap och inte åt saker jag varken har kunskaper om eller tid att ägna mig åt.

På onsdag börjar en serie om rektorer på TV. Jag är inbjuden att delta i den direktsända debatten efteråt. Min förhoppning är att serien kan bidra till att förutsättningarna för Sveriges viktigaste yrkesgrupp förbättras och att vi i framtiden kan gå rakryggade ut i våra verksamheter och driva utveckling för en ännu bättre skola. Svensk skola är inte nattsvart mörker som det ofta framställs i media, men det finns utmaningar att ta itu med. Till det behövs starka ledare. Rätt och slätt; ledare!