Påsk - på liv och död...

Lediga, sköna dagar. Älskade dotra med bihang har varit hemma ett par dagar och nu är huset tommare än någonsin. Men solen lyser och snödropparna börjar skjuta upp sina skira huvuden ur snön. Det finns hopp om livet.

Några gånger har tankarna rört sig kring världsnyheten i SN i torsdags: "Barnen på förskolan Sjöstugan får inte fira påsk". Upprörda föräldrar, invånare och politiker i en strid ström av kommentarer. Jag vet i ärlighetens namn inte hur jag ska handskas med dessa tankar. För mig är det självklart - Skollagen är övertydlig med att all undervisning ska vara konfessionsfri, alltså inget påskfirande.

Nu tror jag dock att alla inte förstått att det är skillnad på att fira och att uppmärksamma. Att fira påsk betyder att man kanske går till kyrkan, sjunger psalmer, ber böner och det som hör gudstjänstlivet till. Att uppmärksamma påsken betyder att man berättar om påskens ursprung, hur den kan firas på olika sätt, målar och pyntar och så vidare. Man kan visst gå till kyrkan och få den bibliska påskberättelsen berättad för barnen, men barn ska inte fira påsk i kyrkan via förskolan. Det får de i så fall göra tillsammans med föräldrarna.

Alla föräldrar ska med full trygghet kunna lämna sina djupt älskade barn på förskolan och veta att de inte utsätts för religiös påverkan av något slag, dvs förskolan ska vara konfessionsfri. Om föräldrar tvivlar på att så sker betyder det att de kanske håller sina barn hemma och barnen får därmed inte delta i all verksamhet och undervisning. För mig är detta en demokratifråga; alla barn och elever ska kunna få ta del av all undervisning, ingen ska behöva stanna hemma för att det råder tveksamheter om vad som sker inom förskolans och skolans väggar.

Läs gärna Alexandras blogginlägg om påsken också; jag tycker hon fångat det hela på ett fint sätt. http://elliva.blogg.se/2013/march/inget-paskande-har-inte.html

Och SKÖN PÅSK!

Koll - och sedan?

Det är nog ingen underdrift att påstå att ett SCB-kuvert i jobbposten sätter igång ett visst adrenalinpåslag hos oss som föräras dem med mer eller mindre jämna mellanrum. Man vet att de kommer, men vill helst inte tänka på det förrän man måste. Det är nämligen inte alltid så enkelt som att knappa in lite siffror och skicka iväg formuläret. Det ska vara rätt siffror också.

När jag är som mest frustrerad över SCB och andra statistiknördar försöker jag tänka på varför alla dessa siffror ska levereras. Jag försöker trösta mig med att allt detta så småningom blir underlag för beslut om verksamheterna och om ekonomisk fördelning. Det är just därför det är så evinnerligt viktigt att det blir just rätt siffror och inte vilka siffror som helst. Bara det gör en ju alldeles svettig...

Jag har precis kommit hem från en konferens om statistik och uppföljning; visst låter det upphetsande! Nja, det kan jag nog inte säga, däremot har konferensen gett mig en massa tankar om vad det är vi gör med den statistik vi har. Det finns hur mycket statistik som helst att ta fram för att ha koll, men sen då; vad gör vi med det vi ser? Hur analyserar vi och drar slutsatser? Och sen, ta daa; hur förändrar vi verksamheten utifrån våra analyser? Det tänker jag grunna vidare på tillsammans med mina jobbarkompisar!

Skogstokig

På väg till konferens i Örebro stötte jag på en elev jag varit rektor för tidigare. Vi slog följe och jag pepprade henne med frågor om hennes nuvarande skolgång. Spännande, framför allt eftersom jag känner till hennes tidigare skolgång med mödor och stora glädjeämnen.

Men sen slog vargmammereflexen till i mig när hon berättade att hon har praktik två dagar i veckan. Utan praktikplats. Sånt där blir jag fullständigt skogstokig på; skolor som inte bryr sig om elevens utbildning. Ni kan lita på att det är en rektor i vårt avlånga land som får ett samtal från mig på fredag eftermiddag när jag är åter på jobbet. Nog sjuttsingen ska eleverna få sin utbildning, nåt annat är ju ett vrålsvek mot dem!!!

Mår gott

Veckan som gått har varit fylld av gymnasie-besök för uppföljning av hur det går för våra elever och ett besök på Södertälje kommun för att se hur de arbetar med det s.k. informationsansvaret. Det är så spännande och inspirerande allt det där, men eftersom jag inte riktigt är i tipptoppform har det också sitt pris. Att koncentrera mig så som det krävs i möten av det här slaget riktigt suger musten ur mig och på onsdag eftermiddag bara snurrade det i huvudet. Vad gör jag då, i mitt nya liv? Jo, tar två semesterdagar i stället för planerade en. Duktig kicka som lyssnar på kropp och knopp numera :)

Nu är det söndag kväll och jag känner mig tillräckligt utvilad och sugen på vad morgondagen har att bjuda. Jag har vilat, läst, promenerat, träffat goda vänner, varit på konsert, ätit och druckit gott; kort och gott gjort sånt som gör gott. Och så har jag sått årets första omgång av fröer. Det om något ger mig energi och i kväll mår jag så gott. Så här ska helt enkelt livet levas!