Med tanke på frekvensen av blogginlägg på sistone kan man tro att jag gått under jordens yta och förstenats. No, no, no; jag lever, i allra högsta grad. Jag har bara inte haft inspiration att skriva. Tänkt har jag gjort desto mer.
Jag har tänkt på mitt fantastiska rektorsuppdrag, på det maffiga uppdrag jag har att utföra. Jag har bågnat under tanken på vidden av detta uppdrag. Jag har sörjt över att min stresskänslighet begränsar mitt drömliv. Jag har tänkt, tänkt, tänkt på hur jag ska handskas med allt detta och det goda livet.
Nu sitter jag här i lördagskvällen och tänker igen, är stolt över mig själv och det jag åstadkommer. Ser med varmt hjärta och glädje fram emot kommande vecka, tänker att jag är tacksam över mitt tänk och förmågan till en fördjupad kunskap om mig själv och världen. Känns gott!
lördag 29 september 2012
tisdag 18 september 2012
Efter semestern
Jag insåg nyss att det är ett par veckor sedan jag bloggade senast, ja, så kan det gå när inte haspen är på. Mest får jag väl skylla på att haft lite semester och att det varit fullt upp med annat.
Idag var jag dock tillbaka på jobbet och inledde storstilat med möte i kungliga hufvudstaden. Utvärdering av årets gymnasieantagning stod på agendan. Matnyttiga tips från andra kommuner fick jag också med mig samt en stor portion andäktigt njutande av van der Nootska palatset. Tänk att det har bott folk i dessa galanta våningar!
Under resan tillbaka till Gnesta formligen öppnade sig himlen och släppte ner en gigantisk mängd blöta; att det kan regna så! Nåväl, lagom framme var det uppehåll och jag skuttade glad i hågen in på jobbet. Kul att se alla igen efter några dagars ledighet.
Så vidtog eftermiddagens utbildning om normer, genus och jämställdhet, en utbildningsserie vi kan genomföra tack vara vårt EU-projekt "Lärande samverkan". Det känns så fint och lyxigt att både få delta i och bjuda sina anställda på professionell fortbildning i ett angeläget ämne som detta. Syftet är att vi ska vidga vårt eget tänkande och skaffa oss redskap att omsätta våra kunskaper i praktiskt klassrumsarbete.
Dagens pass bjöd på många praktiska övningar, varvat med diskussioner och tankar om det vi gjorde. Detta arbetssätt passar gruppen väldigt bra och jag ser redan fram emot nästa pass om ett par veckor. Men först blir det lite skönhetssömn och uppladdning inför morgondagens länsstudiedag i Nyköping. Jag lovar att rapportera även från denna!
Idag var jag dock tillbaka på jobbet och inledde storstilat med möte i kungliga hufvudstaden. Utvärdering av årets gymnasieantagning stod på agendan. Matnyttiga tips från andra kommuner fick jag också med mig samt en stor portion andäktigt njutande av van der Nootska palatset. Tänk att det har bott folk i dessa galanta våningar!
Under resan tillbaka till Gnesta formligen öppnade sig himlen och släppte ner en gigantisk mängd blöta; att det kan regna så! Nåväl, lagom framme var det uppehåll och jag skuttade glad i hågen in på jobbet. Kul att se alla igen efter några dagars ledighet.
Så vidtog eftermiddagens utbildning om normer, genus och jämställdhet, en utbildningsserie vi kan genomföra tack vara vårt EU-projekt "Lärande samverkan". Det känns så fint och lyxigt att både få delta i och bjuda sina anställda på professionell fortbildning i ett angeläget ämne som detta. Syftet är att vi ska vidga vårt eget tänkande och skaffa oss redskap att omsätta våra kunskaper i praktiskt klassrumsarbete.
Dagens pass bjöd på många praktiska övningar, varvat med diskussioner och tankar om det vi gjorde. Detta arbetssätt passar gruppen väldigt bra och jag ser redan fram emot nästa pass om ett par veckor. Men först blir det lite skönhetssömn och uppladdning inför morgondagens länsstudiedag i Nyköping. Jag lovar att rapportera även från denna!
söndag 2 september 2012
Hjärnan brinner
Varenda cell i min stackars hjärna har gått i totalspinn denna helg. Ja, jag vet att jag borde ägna min tankeverksamhet åt andra saker än skolan, men några tidningsartiklar och samtal har gjort att jag snöat in på det här med elevens rätt till en bra utbildning. Eller snarare bristen därav. Vi tar en sak i taget.
Igår skrev jag om bristerna i rättsäkerheten kring nationella proven, något som riskerar att undergräva hela tilltron till skolsystemet om inte förändringar görs. På kvällen hade vi vänner på besök och så småningom halkade samtalet in på skolan. Jag har märkt att de har en tendens att göra det. Fast vi pratade försäkringsfrågor och teknisk säkerhet i järnvägssystemet också ;)
I alla fall berättade mina vänner om hur deras son blivit förflyttad till en annan skola när han riskerade att inte nå målen. Han placerades i en liten undervisningsgrupp med några elever som mest skolkade, en med dyslexi och så sonen. Denna grupp hölls isolerad från övriga elever och fick inte ha rast eller äta lunch samtidigt som dem. Kommentarer till detta är överfödiga.
Den mottagande rektorn ville att föräldrarna skulle skriva på ett papper så att sonen kunde placeras i särskola, något föräldrarna starkt ifrågasatte. De såg inte en son med utvecklingsstörning, utan en son som behövde extra stöd i sin inlärning. Dessutom såg de en avlämnande rektor som hade som strategi att förflytta elever som inte nådde målen och därmed kunde stoltsera med att alla elever på hennes skola hade minst godkänt i alla ämnen.
Jag blir rabiat när jag hör sånt där. Visserligen har jag bara den ena partens bild, men jag känner sonen också. Idag har han körkort, bor ihop med sin tjej, jobbar på Scania och ägnar varje ledig stund åt att fiska. Han fick slutbetyg från gymnasiet, knappast någon som skulle ha varit hjälpt av att läsa efter särskolans kursplaner.
Å så är jag tillbaka i det där med en likvärdig skola. Systemet kan väl näppeligen bygga på att man har turen att ha föräldrar som orkar bråka för att barnet ska få den utbildning han eller hon har rätt till, eller? Jag menar; ELLER???
Igår skrev jag om bristerna i rättsäkerheten kring nationella proven, något som riskerar att undergräva hela tilltron till skolsystemet om inte förändringar görs. På kvällen hade vi vänner på besök och så småningom halkade samtalet in på skolan. Jag har märkt att de har en tendens att göra det. Fast vi pratade försäkringsfrågor och teknisk säkerhet i järnvägssystemet också ;)
I alla fall berättade mina vänner om hur deras son blivit förflyttad till en annan skola när han riskerade att inte nå målen. Han placerades i en liten undervisningsgrupp med några elever som mest skolkade, en med dyslexi och så sonen. Denna grupp hölls isolerad från övriga elever och fick inte ha rast eller äta lunch samtidigt som dem. Kommentarer till detta är överfödiga.
Den mottagande rektorn ville att föräldrarna skulle skriva på ett papper så att sonen kunde placeras i särskola, något föräldrarna starkt ifrågasatte. De såg inte en son med utvecklingsstörning, utan en son som behövde extra stöd i sin inlärning. Dessutom såg de en avlämnande rektor som hade som strategi att förflytta elever som inte nådde målen och därmed kunde stoltsera med att alla elever på hennes skola hade minst godkänt i alla ämnen.
Jag blir rabiat när jag hör sånt där. Visserligen har jag bara den ena partens bild, men jag känner sonen också. Idag har han körkort, bor ihop med sin tjej, jobbar på Scania och ägnar varje ledig stund åt att fiska. Han fick slutbetyg från gymnasiet, knappast någon som skulle ha varit hjälpt av att läsa efter särskolans kursplaner.
Å så är jag tillbaka i det där med en likvärdig skola. Systemet kan väl näppeligen bygga på att man har turen att ha föräldrar som orkar bråka för att barnet ska få den utbildning han eller hon har rätt till, eller? Jag menar; ELLER???
lördag 1 september 2012
Likvärdig skola, eller?
Det är nåt fel som är trasigt, konstaterar Skolinspektionen efter att ha kontrollrättat 96 000 nationella prov i svenska. Inspektionens rättare sätter lägre betyg på provresultaten än vad den ordinarie läraren gör. Kanske inte så svårt att begripa, men högst beklagligt.
När elevens ordinarie lärare rättar provet läser han/hon förstås in en massa saker som inte står där, saker läraren redan vet om eleven. Det går ju faktiskt inte att koppla bort all den kunskapen under några timmars rättning. Resultatet blir uppenbarligen en snällare bedömning än vad som borde vara fallet.
Lägg sedan till att en del av Sveriges lärare och skolor systematiskt ger eleverna ett högre slutbetyg än det de fått på nationella provet. Att vara ute på hal is är då bara förnamnet för en likvärdig skola.
Det är inte lätt att göra bedömningar i ett ämne som svenska där den språkliga förmågan ska bedömas ur olika aspekter. Rättstavning och grammatik är lätt att bedöma, men en uppsats? Inte undra på att det ser ut som det gör.
Om nationella proven ska vara ett stöd för nationell likvärdighet och för lärarens utvärdering av sin undervisning behöver nog någon tänka till. Ganska mycket. Och rektorer och lärare behöver fortsätta att synliggöra och utveckla sin förmåga att göra just bedömningar så att proven blir ett stöd i arbetet. I annat fall undergräver vi hela tanken med en likvärdig skola.
När elevens ordinarie lärare rättar provet läser han/hon förstås in en massa saker som inte står där, saker läraren redan vet om eleven. Det går ju faktiskt inte att koppla bort all den kunskapen under några timmars rättning. Resultatet blir uppenbarligen en snällare bedömning än vad som borde vara fallet.
Lägg sedan till att en del av Sveriges lärare och skolor systematiskt ger eleverna ett högre slutbetyg än det de fått på nationella provet. Att vara ute på hal is är då bara förnamnet för en likvärdig skola.
Det är inte lätt att göra bedömningar i ett ämne som svenska där den språkliga förmågan ska bedömas ur olika aspekter. Rättstavning och grammatik är lätt att bedöma, men en uppsats? Inte undra på att det ser ut som det gör.
Om nationella proven ska vara ett stöd för nationell likvärdighet och för lärarens utvärdering av sin undervisning behöver nog någon tänka till. Ganska mycket. Och rektorer och lärare behöver fortsätta att synliggöra och utveckla sin förmåga att göra just bedömningar så att proven blir ett stöd i arbetet. I annat fall undergräver vi hela tanken med en likvärdig skola.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)