Jag har en kompis som skriver Högskoleprovet idag. Nyss var det paus och hon skrev på Facebook om hur man måste stänga av mobilen och lägga den i väskan eller jackan som i sin tur ska ligga på stolen bredvid. Jo, det är så vi fortfarande ser på kunskap i det här landet. Eller inte. Inte konstigt att det ser ut som det gör i PISA-resultaten!
Den nyfikne undrar väl förstås hur den där slutsatsen kom till. Jo; de flesta av oss har en dator, mobil och/eller iPad eller liknande tillgänglig i princip dygnet runt. När frågorna hopar sig i skallen åker det lilla verktyget fram och en liten googling senare har vi ett svar. Ta daa!
Det är så det funkar idag. I alla fall i "det vanliga livet" och till viss mån i våra skolor. Det finns datorer och Smart Boards som under goda pedagogers ledning blir fantastiska lärverktyg. Nyfikna elever ledsagas genom en stundtals obegriplig men fantastisk värld till nya kunskaper och erfarenheter. Och här vill jag vara lite extra tydlig; man behöver OCKSÅ traggla vissa faktauppgifter och färdigheter, annars blir det svårt att utveckla sin kunskap.
Men vi återvänder till dataanvändningen och tar ett annat exempel; skriva uppsats. Borta är de kallsvettiga salsskrivningarna i aulan där man fick sudda hela stycken om man kom på att man ville ha med nåt man missat tidigare. I stället får eleverna börja med att skriva utkast och punkter, spara och återkomma till texten, strukturera om, stryka och lägga till i en salig process tills både lärare och elev känner sig nöjda. I alla fall i den välfungerande undervisningen.
Men så kommer det ett Nationellt prov eller en PISA-undersökning. Då ska det också skrivas uppsats. Fram med penna och papper. Och skriv för guds skull inte fel för då hinner du inte klart på den timman du har på dig!
Nu ska vi inte göra det så enkelt för oss; resultaten i PISA kan inte förklaras så här enkelt, men jag tror att formen för proven och det som faktiskt sker i klassrummen inte gynnar resultaten, inte heller på Nationella proven. Och jag undrar i mitt stilla sinne vad det är som hindrar Skolverket från att göra digitala nationella prov, något som borde vara en självklarhet idag.
För tänk om det var så här för oss när vi kom till jobbet: vi fick stänga av mobilen och datorn och lägga ner dessa hos miniräknaren långt ner i skrivbordslådan så att vi inte skulle frestas att plocka fram dem. Sen skulle vi plocka fram en blyertspenna och skrivblocket och börja dagens arbete. Mödosamt skulle vi försöka minnas alla detaljer för vår arbetsuppgift, med en överkokt hjärna som resultat. Kanske skulle man frestas att till slut fråga en kollega, men fy och usch, då skulle ju chefen kunna komma på en och tro att man fuskade.
Men jag fuskar hela dagarna på jobbet. Skriver med hjälp av ett ordbehandlingsprogram, i tydliga mallar med hjälptexter. Googlar när jag behöver fräscha upp mina kunskaper eller hitta nya. Gör snygga och överskådliga uträkningar och tabeller i Excel. Mailar eller ringer när jag behöver kolla upp något eller bolla en tanke. Och värst av allt; jag drar ner mina kollegor i fuskträsket genom att prata med dem ganska ofta. Tillsammans gör vi kunskap och skapar något bättre än tidigare. Ja, ni fattar själva. Och jag tänker fortsätta att strida för att även våra elever ska få fuska!
lördag 5 april 2014
torsdag 3 april 2014
...och Nanna har namnsdag.
Det var torsdagen den 3 april 1976 och jag gick i 2:an på Fridtjuv Bergsskolan i Ödeshög. Det var åhörardag och föräldrarna, jag tror mest mammor, satt längs klassrumsväggarna. På golvet låg en grön nålfiltsmatta som man hade lärt sig att inte ramla på.
Fröken Eva, med sitt supervackra svarta hår, hälsade alla välkomna och jag höll på att svimma. Jag hade ju varit nervös sen dagen innan och nu var det snart dags. Det var min tur att dra almanackan. Inför alla föräldrarna. Jag kunde nästan inte andas.
"Då ska vi se vad det är för dag idag" sa fröken Eva, "och det är din tur att dra almanackan idag, Marie-Louise. Varsågod."
Jag gick fram mot almanackan på väggen längst ner i klassrummet, för dagen mellan två mammor. Jag minns inte, men jag antar att jag mådde illa av nervositet. Tankarna som malt sen dagen innan: "Tänk om det står nåt på lappen som jag inte kan läsa? Tänk om jag säger fel? Tänk om alla skrattar åt mig? Även föräldrarna?".
Onsdagens lapp satt i ett fast grepp mellan mina fingrar och jag drog av den nedåt, precis som man skulle göra. Sen kom det: "Idag är det torsdagen den 3 april och Nanna har namnsdag". Felfritt. Jag kunde andas för första gången på ett halvt dygn. I lättnadstöcknet hörde jag fröken Eva med det vackra svarta håret säga: "Tack, Marie-Louise. Då vet vi vilken dag det är". Inte visste hon då att jag skulle minnas denna dag varje år sen dess...
Fröken Eva, med sitt supervackra svarta hår, hälsade alla välkomna och jag höll på att svimma. Jag hade ju varit nervös sen dagen innan och nu var det snart dags. Det var min tur att dra almanackan. Inför alla föräldrarna. Jag kunde nästan inte andas.
"Då ska vi se vad det är för dag idag" sa fröken Eva, "och det är din tur att dra almanackan idag, Marie-Louise. Varsågod."
Jag gick fram mot almanackan på väggen längst ner i klassrummet, för dagen mellan två mammor. Jag minns inte, men jag antar att jag mådde illa av nervositet. Tankarna som malt sen dagen innan: "Tänk om det står nåt på lappen som jag inte kan läsa? Tänk om jag säger fel? Tänk om alla skrattar åt mig? Även föräldrarna?".
Onsdagens lapp satt i ett fast grepp mellan mina fingrar och jag drog av den nedåt, precis som man skulle göra. Sen kom det: "Idag är det torsdagen den 3 april och Nanna har namnsdag". Felfritt. Jag kunde andas för första gången på ett halvt dygn. I lättnadstöcknet hörde jag fröken Eva med det vackra svarta håret säga: "Tack, Marie-Louise. Då vet vi vilken dag det är". Inte visste hon då att jag skulle minnas denna dag varje år sen dess...
lördag 1 februari 2014
I demokratins tjänst
"Dom där j-la politikerna, nu har dom bestämt att.. Dom fattar ju ingenting. Som vanligt!" Jag förmodar att du hört det där, kanske till och med sagt det själv. Jag förmodar att jag själv också sagt så nån gång, men hoppas att det är väldigt många år sedan nu.
De två senaste dagarna har jag och förvaltningschefen arbetat intensivt med kvalitetsredovisningarna och årsredovisningen för 2013 tillsammans med politikerna i Barn- och utbildningsnämnden. Och varje gång jag träffar politikerna fylls jag av sådan respekt för det de gör. Har du tänkt på att de väljer att använda en del av sin dyrbara fritid för att hålla vårt demokratiska samhälle vid liv? Vet du att de tar ledigt från arbete och studier för att delta i sammanträden, seminarier, utbildningar och kvalitetsdagar som de vi haft denna vecka? Visserligen utgår ersättning för förlorad arbetsinkomst, men ändå. Lägg sedan till insändare och otacksamma eller kränkande kommentarer som vi medborgare utsätter dem för, och vi är visst få som vill byta med dem.
För att få perspektiv på mina tankar brukar jag försöka sätta mig in i olika situationer, i det här fallet att vara fritidspolitiker. Jag brukar tänka hur det skulle vara om jag skulle vara politiker i exempelvis Byggnadsnämnden. Det är ett område som jag som husägare tycker mig vara hyfsat insatt i och därmed anser mig kunna. Men jag förstår att de ärenden som behandlas i byggnadsnämnden handlar om så mycket mer än jag som "vanlig husägare" kan greppa. Det finns lagstiftning, kommunala reglementen, fastslagna detaljplaner och gud vet vad som styr vad nämnden kan göra eller inte göra. För det första ska jag som ledamot då sätta mig in i och förstå allt detta, för det andra pedagogiskt kunna förklara helhet och samband när jag möter "den vanlige husägaren" som tycker att nämnden håller på med riktiga stollerier när den inte får som just den vill.
Det är här jag som tjänsteman kommer in. Jag ser på mitt uppdrag på Barn- och utbildningsförvaltningen som att jag ska leverera underlag till politikerna för att de ska kunna ta så väl underbyggda beslut som möjligt. Jag ska vara objektiv och visa på konsekvenser av olika beslut, dessutom vara väl insatt i lagstiftning och kommunala övergripande mål.
Inför våra politikerdagar hade jag tagit fram resultat från 2013 och knutit ihop dem med prioriterade mål i Framtidsplanen 2014-2016. Utifrån detta hade vi ett helt fantastiskt samtal! Politikerna ställde intresserade och fördjupande frågor, drog övergripande slutsatser och gav oss som tjänstemän nya infallsvinklar. Å så tänkte jag emellanåt att det här skulle våra medborgare höra, att de har så kloka och intresserade folkvalda, som tänker stort och välvilligt och vill så väl för våra barn och unga och deras föräldrar. Ja, jag önskar att ni alla hade fått vara med och lyssna och, som jag, känna stolthet över att få ingå i ett demokratiskt sammanhang och känna respekt för de som viger en del av sitt liv i demokratins tjänst. Respekt!
De två senaste dagarna har jag och förvaltningschefen arbetat intensivt med kvalitetsredovisningarna och årsredovisningen för 2013 tillsammans med politikerna i Barn- och utbildningsnämnden. Och varje gång jag träffar politikerna fylls jag av sådan respekt för det de gör. Har du tänkt på att de väljer att använda en del av sin dyrbara fritid för att hålla vårt demokratiska samhälle vid liv? Vet du att de tar ledigt från arbete och studier för att delta i sammanträden, seminarier, utbildningar och kvalitetsdagar som de vi haft denna vecka? Visserligen utgår ersättning för förlorad arbetsinkomst, men ändå. Lägg sedan till insändare och otacksamma eller kränkande kommentarer som vi medborgare utsätter dem för, och vi är visst få som vill byta med dem.
För att få perspektiv på mina tankar brukar jag försöka sätta mig in i olika situationer, i det här fallet att vara fritidspolitiker. Jag brukar tänka hur det skulle vara om jag skulle vara politiker i exempelvis Byggnadsnämnden. Det är ett område som jag som husägare tycker mig vara hyfsat insatt i och därmed anser mig kunna. Men jag förstår att de ärenden som behandlas i byggnadsnämnden handlar om så mycket mer än jag som "vanlig husägare" kan greppa. Det finns lagstiftning, kommunala reglementen, fastslagna detaljplaner och gud vet vad som styr vad nämnden kan göra eller inte göra. För det första ska jag som ledamot då sätta mig in i och förstå allt detta, för det andra pedagogiskt kunna förklara helhet och samband när jag möter "den vanlige husägaren" som tycker att nämnden håller på med riktiga stollerier när den inte får som just den vill.
Det är här jag som tjänsteman kommer in. Jag ser på mitt uppdrag på Barn- och utbildningsförvaltningen som att jag ska leverera underlag till politikerna för att de ska kunna ta så väl underbyggda beslut som möjligt. Jag ska vara objektiv och visa på konsekvenser av olika beslut, dessutom vara väl insatt i lagstiftning och kommunala övergripande mål.
Inför våra politikerdagar hade jag tagit fram resultat från 2013 och knutit ihop dem med prioriterade mål i Framtidsplanen 2014-2016. Utifrån detta hade vi ett helt fantastiskt samtal! Politikerna ställde intresserade och fördjupande frågor, drog övergripande slutsatser och gav oss som tjänstemän nya infallsvinklar. Å så tänkte jag emellanåt att det här skulle våra medborgare höra, att de har så kloka och intresserade folkvalda, som tänker stort och välvilligt och vill så väl för våra barn och unga och deras föräldrar. Ja, jag önskar att ni alla hade fått vara med och lyssna och, som jag, känna stolthet över att få ingå i ett demokratiskt sammanhang och känna respekt för de som viger en del av sitt liv i demokratins tjänst. Respekt!
lördag 7 december 2013
Nånannanismen
Jaha, då har man hämtat sig något från Pisa-chocken i veckan; usch, vilken svart dag för alla oss som arbetar med skolverksamhet av olika slag. Det var tungt. Mycket tungt. Sen får man väl trösta sig lite med att Pisa bara undersöker en del av allt som görs i skolan, men det tar vi en annan gång. De resultat som framkommer kan man ju inte bara bortse ifrån utan får förhålla sig till, även om det är mörker.
Ganska snart började syndabocksutpekandet, försvarstalen, beskyllningarna och ännu mer ordning i skolan-argumenten hagla. Alla visste plötsligt vem eller vad som låg bakom de sjunkande resultaten. De flesta hade också en lösning på vem som skulle göra något åt det, nämligen Nån Annan.
Det blir lite som "katten på råttan"; oppositionen lägger skulden på Björklund, Björklund på kommunerna, kommunpolitikerna på cheferna, cheferna på lärarna, lärarna på föräldrarna som skickar sina osnutna ungar till skolan. Ja, jag vet att det här är en mycket förenklad och kanske lite för elak bild, men jag har hört kommentarer i stil med det här under veckan. Och jag tänker; är det konstigt att svenska folkets förtroende för den svenska skolan sjunker?
Jag efterlyser i alla fall ett uns av eget ansvar i alla led. Man får säga vad man vill om Björklund, men han försöker i alla fall att förbättra skolan. Gör man inget kan man heller inte beskyllas för att det blir fel. Gör man försök får man stå ut med att allt inte lyckas alla gånger. Och om alla tog ansvar, utifrån sitt uppdrag, för att få till en förbättring skulle det förmodligen bli bättre.
Jag vet att förutsättningarna inte alla gånger är de bästa. Jag vet att rektorer ibland har en övermäktig arbetssituation, jag vet att kommunpolitiker är som folk mest och inte alltid har kunskap och möjlighet nog att sätta sig in i alla frågor som man skulle önska, jag vet att lärare har grupper av elever som de inte alltid har möjlighet att leda på egen hand, jag vet att uppdragen är många och mångfasetterade och inte alltid så lätta att prioritera bland, och jag vet att pengapåsen inte är oändlig. Men det blir inte ett dugg bättre om vi ser oss som offer för allt detta, som handfallna varelser som inte har möjlighet att göra något åt situationen.
Därför utmanar jag härmed er läsare att bidra till en förändring och utrotning av "nånannanismen". Är du lärare? Skippa ett glostest i veckan och använd tiden du skulle haft för att rätta provet till att reflektera över vad just du kan göra annorlunda i din undervisning, varför inte tillsammans med en kollega? Är du förskolechef eller rektor? Lägg in en timma i almanackan i veckan som kommer, kalla det "Möte med X" eller nåt. Använd den till att reflektera över hur du ytterligare kan spetsa till kvalitetsarbetet på din förskola/skola. Är du kommunpolitiker? Avsätt en timma under kommande vecka för att fundera över hur du kan bidra till att nästa budget kan bidra till en så bra situation som möjligt för barn och elever i dina verksamheter. Är du förälder? Fråga ditt barns förskole-, skol- eller fritidslärare om det finns något som du kan bidra med för att det ska bli ännu bättre i skolan framöver.
Jag då? Jo, jag ska fördjupa mitt pågående kvalitetsutvecklingsarbete med att fundera över hur jag kan ge ännu bättre underlag och stöd till våra förskolechefer och rektorer så att de ytterligare kan spetsa till sitt kvalitetsarbete på respektive skola. Jag har ju förmånen att få stå lite vid sidan av och iaktta och kan därför vara en som både stödjer och stör, och jag hoppas kunna vara den där "kritiska vännen" som vi ibland behöver för att lyfta oss. OK, då kör vi!
Ganska snart började syndabocksutpekandet, försvarstalen, beskyllningarna och ännu mer ordning i skolan-argumenten hagla. Alla visste plötsligt vem eller vad som låg bakom de sjunkande resultaten. De flesta hade också en lösning på vem som skulle göra något åt det, nämligen Nån Annan.
Det blir lite som "katten på råttan"; oppositionen lägger skulden på Björklund, Björklund på kommunerna, kommunpolitikerna på cheferna, cheferna på lärarna, lärarna på föräldrarna som skickar sina osnutna ungar till skolan. Ja, jag vet att det här är en mycket förenklad och kanske lite för elak bild, men jag har hört kommentarer i stil med det här under veckan. Och jag tänker; är det konstigt att svenska folkets förtroende för den svenska skolan sjunker?
Jag efterlyser i alla fall ett uns av eget ansvar i alla led. Man får säga vad man vill om Björklund, men han försöker i alla fall att förbättra skolan. Gör man inget kan man heller inte beskyllas för att det blir fel. Gör man försök får man stå ut med att allt inte lyckas alla gånger. Och om alla tog ansvar, utifrån sitt uppdrag, för att få till en förbättring skulle det förmodligen bli bättre.
Jag vet att förutsättningarna inte alla gånger är de bästa. Jag vet att rektorer ibland har en övermäktig arbetssituation, jag vet att kommunpolitiker är som folk mest och inte alltid har kunskap och möjlighet nog att sätta sig in i alla frågor som man skulle önska, jag vet att lärare har grupper av elever som de inte alltid har möjlighet att leda på egen hand, jag vet att uppdragen är många och mångfasetterade och inte alltid så lätta att prioritera bland, och jag vet att pengapåsen inte är oändlig. Men det blir inte ett dugg bättre om vi ser oss som offer för allt detta, som handfallna varelser som inte har möjlighet att göra något åt situationen.
Därför utmanar jag härmed er läsare att bidra till en förändring och utrotning av "nånannanismen". Är du lärare? Skippa ett glostest i veckan och använd tiden du skulle haft för att rätta provet till att reflektera över vad just du kan göra annorlunda i din undervisning, varför inte tillsammans med en kollega? Är du förskolechef eller rektor? Lägg in en timma i almanackan i veckan som kommer, kalla det "Möte med X" eller nåt. Använd den till att reflektera över hur du ytterligare kan spetsa till kvalitetsarbetet på din förskola/skola. Är du kommunpolitiker? Avsätt en timma under kommande vecka för att fundera över hur du kan bidra till att nästa budget kan bidra till en så bra situation som möjligt för barn och elever i dina verksamheter. Är du förälder? Fråga ditt barns förskole-, skol- eller fritidslärare om det finns något som du kan bidra med för att det ska bli ännu bättre i skolan framöver.
Jag då? Jo, jag ska fördjupa mitt pågående kvalitetsutvecklingsarbete med att fundera över hur jag kan ge ännu bättre underlag och stöd till våra förskolechefer och rektorer så att de ytterligare kan spetsa till sitt kvalitetsarbete på respektive skola. Jag har ju förmånen att få stå lite vid sidan av och iaktta och kan därför vara en som både stödjer och stör, och jag hoppas kunna vara den där "kritiska vännen" som vi ibland behöver för att lyfta oss. OK, då kör vi!
söndag 24 november 2013
Tänk på vilodagen...
När jag var liten var det fullständigt otänkbart att arbeta på söndagen. Affärerna var stängda, bion likaså. Jag gick i söndagsskolan och i kyrkan. Efter det vankades det söndagsmiddag och sedan var det vila och lugn som rådde. Var och en var på sitt rum och pysslade med sitt. Jag antar att jag läste, för det gjorde jag så fort tillfälle gavs. Annars lade jag nog pussel, för det var en annan favoritsysselsättning.
Så småningom ruckades det på vilan, inte minst när jag började gymnasiet och söndagen var resdag inför en ny vecka i Jönköping. Men fortfarande var det ganska vilsamt, inte en hel hoper av aktiviteter.
Jag tänker på det där med vilodagen ibland; det är nog ingen dum idé ändå och vi borde nog följa det tredje budordet lite bättre än vi gör idag. Varför? Jo, därför att vi så innerligt väl behöver en stunds vila från vardagens jäkt och stress.
I "mitt nya liv" ger jag mig själv utrymme för vila. Ofta vilar jag en stund när jag kommer hem från jobbet, och stunden i sängen med dagens tidningar innan jag somnar ger också lugn inför den kommande natten.
Helgerna försöker vi hålla så lugna som det går. Det betyder inte att vi sitter hemma och rullar tummarna, nej, det finns alltid något att ta sig för med hus och stor trädgård. Men arbete varvas med sköna fikastunder och vila, och ofta promenader i kringområdet. Bara det är vila, att få vistas i den vackra miljön i och kring Mariefred! Å så all den underbara musik som finns att lyssna på, både hemma och på konserter. Dessa stunder är guld och hjälper ytterligare till att skapa lugn och ro i livet.
Jag hoppas att också du, kära läsare, kan unna dig en stunds vila för att få kraft att orka med arbete, studier och aktiviteter. Annars är det dags för dig också att prioritera detta i ditt liv!
Så småningom ruckades det på vilan, inte minst när jag började gymnasiet och söndagen var resdag inför en ny vecka i Jönköping. Men fortfarande var det ganska vilsamt, inte en hel hoper av aktiviteter.
Jag tänker på det där med vilodagen ibland; det är nog ingen dum idé ändå och vi borde nog följa det tredje budordet lite bättre än vi gör idag. Varför? Jo, därför att vi så innerligt väl behöver en stunds vila från vardagens jäkt och stress.
I "mitt nya liv" ger jag mig själv utrymme för vila. Ofta vilar jag en stund när jag kommer hem från jobbet, och stunden i sängen med dagens tidningar innan jag somnar ger också lugn inför den kommande natten.
Helgerna försöker vi hålla så lugna som det går. Det betyder inte att vi sitter hemma och rullar tummarna, nej, det finns alltid något att ta sig för med hus och stor trädgård. Men arbete varvas med sköna fikastunder och vila, och ofta promenader i kringområdet. Bara det är vila, att få vistas i den vackra miljön i och kring Mariefred! Å så all den underbara musik som finns att lyssna på, både hemma och på konserter. Dessa stunder är guld och hjälper ytterligare till att skapa lugn och ro i livet.
Jag hoppas att också du, kära läsare, kan unna dig en stunds vila för att få kraft att orka med arbete, studier och aktiviteter. Annars är det dags för dig också att prioritera detta i ditt liv!
söndag 17 november 2013
Att blogga eller inte blogga, det är frågan...
Som ni märker har det inte duggat så där väldigt tätt med inlägg här på bloggen i höst. Jag har helt enkelt inte haft nån större lust att skriva och då skriver jag inte heller. Har man inget att säga ska man vara tyst. Tycker då jag i alla fall.
Den senaste veckan har jag funderat mycket på om jag helt sonika ska lägga ner bloggandet, men jag känner mig inte bekväm med den tanken heller. Jag gillar ju att skriva och älta mina tankar på bloggen, det är kanske bara en svacka jag är inne i?
Förut skrev jag nästan bara om jobbet och allt som hände där. Det saknades verkligen inte uppslag till blogginlägg, snarare tvärt om. Det var roligt att skriva om jobbet och jag vet att jag hade många läsare både bland mina elevers föräldrar och bland personalen. Det var roligt och spännande att få kommentarer och motfrågor om det jag skrev, det utvecklade mig både som ledare och människa.
Nu när jag bytt jobb och är utvecklingsstrateg är det liksom inte riktigt samma nerv i mitt arbete, jag arbetar mer med långsiktiga frågor och jag skulle trötta ut en hel värld om jag skulle berätta om mitt dagliga arbete. "Skrev lite på omvärldsanalysen, analyserade meritvärdet för avgångsklasserna de senaste 5 åren, mailade kontaktpersonerna på högskolorna i närområdet...", ja, ni ser ju själva hur intressant det där skulle bli, även om jag tycker att det är världens bästa arbete jag fått och stormtrivs med de där arbetsuppgifterna!
Men; nu har det hänt något riktigt intressant i mitt liv, tycker i alla fall jag. Jag som levat mitt liv som i en centrifug och använt min "lediga tid" till att arbeta igen det jag inte hunnit på ordinarie arbetstid har till slut kommit till ett läge där jag utför mitt arbete på jobbet och sedan försöker låta bli att jobba på kvällar och helger. Och vet ni; jag har ett liv! Även om tröttheten och yrseln emellanåt gör sig rejält påmind så orkar jag göra andra roliga saker än att jobba. Jag läser skönlitteratur och grejar i trädgården, lyssnar på musik och tränar regelbundet, ägnar mig åt härlig matlagning och mina fina nära och kära. Det låter som ett ganska normalt liv, eller hur!?
Så nu går mina tankar mot att dela med mig av en del av allt detta underbara här på bloggen, men vi får se hur det blir. Jag ska fundera över det ett tag till, jag vill att det ska kännas meningsfullt både för mig och er läsare. Så nu tar jag en kopp kaffe, funderar vidare och njuter lite till av mitt nya liv. Det kanske ska bli en livsnjutarblogg det här...
Den senaste veckan har jag funderat mycket på om jag helt sonika ska lägga ner bloggandet, men jag känner mig inte bekväm med den tanken heller. Jag gillar ju att skriva och älta mina tankar på bloggen, det är kanske bara en svacka jag är inne i?
Förut skrev jag nästan bara om jobbet och allt som hände där. Det saknades verkligen inte uppslag till blogginlägg, snarare tvärt om. Det var roligt att skriva om jobbet och jag vet att jag hade många läsare både bland mina elevers föräldrar och bland personalen. Det var roligt och spännande att få kommentarer och motfrågor om det jag skrev, det utvecklade mig både som ledare och människa.
Nu när jag bytt jobb och är utvecklingsstrateg är det liksom inte riktigt samma nerv i mitt arbete, jag arbetar mer med långsiktiga frågor och jag skulle trötta ut en hel värld om jag skulle berätta om mitt dagliga arbete. "Skrev lite på omvärldsanalysen, analyserade meritvärdet för avgångsklasserna de senaste 5 åren, mailade kontaktpersonerna på högskolorna i närområdet...", ja, ni ser ju själva hur intressant det där skulle bli, även om jag tycker att det är världens bästa arbete jag fått och stormtrivs med de där arbetsuppgifterna!
Men; nu har det hänt något riktigt intressant i mitt liv, tycker i alla fall jag. Jag som levat mitt liv som i en centrifug och använt min "lediga tid" till att arbeta igen det jag inte hunnit på ordinarie arbetstid har till slut kommit till ett läge där jag utför mitt arbete på jobbet och sedan försöker låta bli att jobba på kvällar och helger. Och vet ni; jag har ett liv! Även om tröttheten och yrseln emellanåt gör sig rejält påmind så orkar jag göra andra roliga saker än att jobba. Jag läser skönlitteratur och grejar i trädgården, lyssnar på musik och tränar regelbundet, ägnar mig åt härlig matlagning och mina fina nära och kära. Det låter som ett ganska normalt liv, eller hur!?
Så nu går mina tankar mot att dela med mig av en del av allt detta underbara här på bloggen, men vi får se hur det blir. Jag ska fundera över det ett tag till, jag vill att det ska kännas meningsfullt både för mig och er läsare. Så nu tar jag en kopp kaffe, funderar vidare och njuter lite till av mitt nya liv. Det kanske ska bli en livsnjutarblogg det här...
torsdag 3 oktober 2013
Leka för livet
Som rektor hade jag många gånger en väldigt stor lust att köpa in en stooooor mängd lego och bara låta elever, föräldrar och personal frossa i kreativt byggande. Även som rektor på vuxenutbildningen. Jag tror nämligen att konkret byggande och galet skapande sätter igång så mycket mer i oss än "bara" en stunds tidsfördriv, att byggandet och konstruerandet kör upp banor inne i hjärnan som sedan underlättar annat lärande.
Jag iscensatte aldrig tanken. Dels är inte lego gratis, dels ville jag inte höra kommentarer om att man inte har tid att leka eller att just mina elever är för gamla för sånt. Fegt av mig. För jag vet att jag också fått andra med mig, andra som på ett bättre sätt än jag kunnat argumentera för lekens betydelse för lärandet. Och eleverna; jag är övertygad om att de älskat det!
De senaste dagarna har jag tillbringat urförkyld i sängen, men idag orkar jag i alla fall plöja igenom en bunt icke lästa tidningar. Förra söndagens DN (29/9) fick mig att känna mig riktigt frisk, på gränsen till överfrisk, faktiskt. På vetenskapssidorna finns en artikel om barns lekande "Leka för livet". Tyvärr är det en Plus-artikel så jag kan inte länka till den här. Men jag försöker sammanfatta lite här.
"Släpp schemat och kontrollen. Barn blir bättre på att lära om de får leka fritt och ostört. Även digitala spel är bra om de ger utrymme för kreativitet." Detta säger lekforskaren Bo Stjerne Thomsen. Han fortsätter berätta om vikten av att leka för att utveckla sin inre röst, för att testa sig själv och hur man kan styra sig själv. Sen bekymrar han sig över hur vi vuxna schemalägger leken till "nu ska du göra läxorna, nu ska du spela piano, nu får du leka, och nu är det läggdags". Han pekar också på ett annat hot, det att till varje pris undvika att utsätta barn för risker. "När /.../ barnen inte längre får vara ute ensamma och klättra i träd och utmana sig själva kan de heller inte testa sina gränser". Sedan uppmanar han oss vuxna att vara lekfulla och vara nyfikna.
Nästa artikel handlar om hur forskare studerat över hundra tre-åringar i USA och sett att de som var bra på att kopiera byggnader och torn av klossar också klarade av svårare matematik och var bättre på att tänka i tre dimensioner än andra barn. (Nähä!) De såg också hur tre-åringar från familjer med lägre inkomster hade sämre rumsuppfattning och språkutveckling än sina jämnåriga. Forskarna kopplade det till sämre tillgång till leksaker.
Men; det är inte kört för det. Läraren har betydelse, som vi vet. "Lärare måste ställa öppna frågor och låta barnen utforska själva. En lärare som inte är nyfiken, kreativ och lekfull, som inte frågar eller vågar ta risker, är ingen bra förebild" säger Bo Stjerne Thomsen. Jag tror det gäller rektorer också. Även för vuxenutbildning.
Så låt oss fylla den utökade timplanen i matematik med kreativitet och lek, inte mer av samma. Det kommer ändå inte leda till det vi vill, till kreativa och fritt tänkande elever, beredda att möta en framtid vi ännu inte vet något om. Och jag ska kravla mig upp ur sängen, gå ut i logen och hämta säcken med min nu 20-åriga dotters lego. För nu ska det lekas. Vill du va med?
Jag iscensatte aldrig tanken. Dels är inte lego gratis, dels ville jag inte höra kommentarer om att man inte har tid att leka eller att just mina elever är för gamla för sånt. Fegt av mig. För jag vet att jag också fått andra med mig, andra som på ett bättre sätt än jag kunnat argumentera för lekens betydelse för lärandet. Och eleverna; jag är övertygad om att de älskat det!
De senaste dagarna har jag tillbringat urförkyld i sängen, men idag orkar jag i alla fall plöja igenom en bunt icke lästa tidningar. Förra söndagens DN (29/9) fick mig att känna mig riktigt frisk, på gränsen till överfrisk, faktiskt. På vetenskapssidorna finns en artikel om barns lekande "Leka för livet". Tyvärr är det en Plus-artikel så jag kan inte länka till den här. Men jag försöker sammanfatta lite här.
"Släpp schemat och kontrollen. Barn blir bättre på att lära om de får leka fritt och ostört. Även digitala spel är bra om de ger utrymme för kreativitet." Detta säger lekforskaren Bo Stjerne Thomsen. Han fortsätter berätta om vikten av att leka för att utveckla sin inre röst, för att testa sig själv och hur man kan styra sig själv. Sen bekymrar han sig över hur vi vuxna schemalägger leken till "nu ska du göra läxorna, nu ska du spela piano, nu får du leka, och nu är det läggdags". Han pekar också på ett annat hot, det att till varje pris undvika att utsätta barn för risker. "När /.../ barnen inte längre får vara ute ensamma och klättra i träd och utmana sig själva kan de heller inte testa sina gränser". Sedan uppmanar han oss vuxna att vara lekfulla och vara nyfikna.
Nästa artikel handlar om hur forskare studerat över hundra tre-åringar i USA och sett att de som var bra på att kopiera byggnader och torn av klossar också klarade av svårare matematik och var bättre på att tänka i tre dimensioner än andra barn. (Nähä!) De såg också hur tre-åringar från familjer med lägre inkomster hade sämre rumsuppfattning och språkutveckling än sina jämnåriga. Forskarna kopplade det till sämre tillgång till leksaker.
Men; det är inte kört för det. Läraren har betydelse, som vi vet. "Lärare måste ställa öppna frågor och låta barnen utforska själva. En lärare som inte är nyfiken, kreativ och lekfull, som inte frågar eller vågar ta risker, är ingen bra förebild" säger Bo Stjerne Thomsen. Jag tror det gäller rektorer också. Även för vuxenutbildning.
Så låt oss fylla den utökade timplanen i matematik med kreativitet och lek, inte mer av samma. Det kommer ändå inte leda till det vi vill, till kreativa och fritt tänkande elever, beredda att möta en framtid vi ännu inte vet något om. Och jag ska kravla mig upp ur sängen, gå ut i logen och hämta säcken med min nu 20-åriga dotters lego. För nu ska det lekas. Vill du va med?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)