Att utmana sina rädslor

Tänk så bekvämt det är att endast göra det man känner sig bekväm med, det man vet att man behärskar och kan lyckas med. Man lullar på i livet och det känns lugnt och skönt. Ända tills...

I ett par år har vi haft ett helt fantastiskt EU-projekt i Gnesta. All personal inom Barn- och utbildningsförvaltningen och i Kostenheten har deltagit i kompetensutveckling inom bland annat kreativt, entreprenöriellt och hållbart lärande. Jag vågar påstå att det varit ett mycket lyckosamt projekt som rört om i många av verksamhetsgrytorna, jättekul!

Vi i chefsgruppen har bland annat deltagit i seminarier ledda av våra följeforskare för att få hjälp att förvalta allt det som vår personal lärt sig. Vår gemensamma kompetensutveckling valde vi att förlägga till slutet av projektet för att kunna knyta ihop alltihop och göra ett avstamp inför den fortsatta kompetensutvecklingen efter projektet. Och det är här mina rädslor visade upp sitt fula tryne.

Vi ska på en studieresa till Cornwall i södra England. När jag fick veta det slog jag bakut och ville inte alls följa med, sa att jag är ju inte chef längre så... Motargumentet var att jag varit chef under större delen av projektet och att jag ingått i chefsgruppens arbete hela tiden, därmed skulle jag också delta i den avslutande delen. Jag var tvungen att fejsa vad det handlar om; jag är livrädd för att prata engelska. Jag får tunghäfta så snart jag ska öppna munnen. Och jag vet varför, men det får vi ta en annan gång.

I alla fall känns det bättre nu när jag erkänt både för mig själv och för andra hur det är. Och faktum är att jag blivit väldigt motiverad att utmana den här rädslan. Så igår, när vi träffade våra reseledare och gick igenom hela det digra programmet, kände jag trots allt en spirande förväntan inför resan. Dessutom känner jag mig stolt över att jag vågade utmana mig själv. Tänk om jag inte gjort det; då hade jag suttit där i augusti och missat alla fina studiebesök och utmaningar som vi kommer att ta del av. Och jag hade inte haft chansen att växa som människa.

Vaddå normal?

Hela förmiddagen snurrade jag som en dopad iller för att hinna med allt innan det snart blir några lediga dagar. Jag spräckte målsnöret lagom till mingellunchen som vankades inom Gnestas företagares EU-projekt. Lunch i all ära, men sen. Jag säger bara: Men sen!

Först ut var Genusfotografen Tomas Gustafsson. Ni får läsa och titta själva på hans hemsida för att förstå vad vi fick ta del av: http://www.genusfotografen.se/

Sen pratade sjukgymnasten Håkan Svensson om sina erfarenheter av att vara sjukgymnast och ha en CP-skada. Visste du att CP står för Clever and Pretty? Nähä. Men då behöver du träffa Håkan! http://hkan.nu/

Sist på talarlistan var Per Jonas Hasse Khemiri. Har du inte läst hans "Ett öga rött" är det dags nu. Vilken lysande språkbegåvning, jag både njöt och tjöt av skratt. Skulle ha kunnat lyssna på honom minst ett dygn. Vilken enorm begåvning. Och vilket oerhört viktigt budskap till oss lyssnare. Jag är fortfarande helt tagen och har två nya olästa böcker på nattygsbordet.

Efter den här eftermiddagen känner jag mig inte det minsta normal. Jag känner mig unik, precis som alla andra miljarder av jordingar ska göra. Å så finns det några ofärdiga tankar otänkta kvar i skallen. Det får bli tänk under kommande lediga dagar helt enkelt. Känns underbart med all denna input idag!

Vad är ett skolbibliotek?

I mitt uppdrag ingår att besöka de 76 gymnasier där Gnestas gymnasieelever studerar, för att följa upp elevernas resultat som grund för att göra undervisningen i förskola och grundskola ännu bättre. Det är spännande att se hur olika skolorna är, och förstås ska vara, beroende på vilka utbildningar man bedriver. Och bara jag kliver in genom dörrarna får jag raskt en bild av hur man tänker om attityder, elevinflytande och kunskapsmål. Det både känns och syns på olika sätt, inte minst på hur jag blir mött av elever och personal.

En sak som jag grunnat på efter mina besök är det här med skolbibliotek. I nya skollagen skärps kraven på att eleverna ska ha tillgång till skolbibliotek och där kan man tänka lite olika. Nästan alla rektorer jag möter är noga med att berätta att man har skolbibliotek, som om jag vore inspektör, vilket jag inte är. Men i alla fall.

Ofta får jag en visning av skolan och vi kommer då till skolbiblioteket. Det är utifrån detta jag ställer mig frågan vad ett skolbibliotek är. Det jag får se är ofta ett utrymme med en soffgrupp och ett par hyllor. I hyllorna står några språklexikon, kanske några svenska ordböcker och så diverse böcker som välvilliga medarbetare ratat från sin egen bokhylla hemma.

Jag undrar om det är så lagstiftaren tänkt. Och jag undrar om dessa hyllmeter med diverse slitna pocketböcker bidrar särskilt mycket till läslusten. Min bild av ett skolbibliotek är inte bara de fysiska böckerna, datorerna, filmerna, läsplattorna och annan multimedia. Nej, där finns också den kreativa bibliotekarien som med lust tar sig an varje elev och får den att gräva ner sig i diverse läsning. Tänker jag, och blir lite ledsen i ögat varje gång jag ser ett s.k. skolbibliotek som "bara" är ett par bokhyllor. På de skolorna hoppas jag att det också finns lärare som utmanar eleverna till läsning och delar med sig av sin egen läsglädje. Hoppas, hoppas!!!